Daddys, Slutstriden har börjat....

Ansvar menar jag att det oftast är mamman som är hemma med barnet och det är ju oftast ett gemensamt beslut. När pappor väljer att vara hemma och mamman jobbar är det trots allt än idag så att många höjer på ögonbrynet.

Det är inte alls osannolikt att den inställningen dominerar på t.ex. socialtjänsterna runt om i landet.

Du menar alltså också att det inte är speciellt ansvarsfullt att se till att barnet och familjen har tak över huvudet, mat på bordet och blöjor till den lille?

Jag vet det. Men här var frågan om att h*n tyckte det var fel att man inte fick hålla på att byta dagis, utan att man ställde som villkor för delat boende att barnet hade kvar sin fasta punkt i dagis o dyl.

Jag har för min egen del svårt att tro något annat.
Alla jämlikhetssträvanden till trots.

Och inte blir det bättre av att det finns en feministisk ojämlikhetsistisk ideologi som framhåller mannen som farlig: I de vårdnadsmål där man inte räknat blöjbyten så förekommer alltid dessa resonemang om mannens potentiell våldsamhet (och inte kvinnans) - det är helt analogt med några härvarande debattörers idoga tjat om alkohol och adhd.
Dvs en ideologi som smått reaktionärt söker bevara eller upprätta kvinnan som ensam vårdnadshavare. Det är denna, ofta outtalade, ideologi som socialkontoren är anfäktade utav.

Gå in på random socialbyrå och kika på anslagstavlorna. Det är meter efter meter med erbjudanden om skydd för kvinnor mot män och information om att kvinnor kan vara utsatt för förtryck av män, även om de inte upplever det medvetet ännu.

Inte ett enda anslag om att byrån erbjuder (lagkravsenliga) samtal för att ömsesidigt förstå saker och ting och för att fatta förnuftiga beslut. På den genomsnittliga svenska socialbyrån erbjuds kvinnor hjälp med att kriga mot män.

Och så kan några blondiner få sitta och tycka synd om missbrukare, och med huvudet på sned humma och avslå deras begärn om bostad eller behandling. Fast de får några hundringar om de bara anpassar sig till rollen som sorglig hjälpsökare. Typ.

Nej, jag menar ansvaret att sköta barnet, dvs den som också brukar ges skuld om barnet är smutsigt, har trasiga kläder, utan gummistövlar när det regnar osv...

Utan någon som ser till att gå till jobbet och tjänar pengar blir det heller ingen tvål att tvätta barnet med, inga nya kläder att ersätta de trasiga med eller några gummistövlar när det regnar. Att försörja sig själv, sina barn och sin familj är också en del i att ta ansvar! En del som vissa verkar blunda för.

Ok, vad vill du kalla det då, vad är "rätt" ord på att ens huvuduppgift är att tillgodose barnets behov?
Har du en arbetsuppgift vill jag säga att det är ditt ansvar, i detta fallet att praktiskt ta hand om barnet.

SOS utredning om växelvis boende pekar på väldigt många fördelar med detta.

Flera undersökningar refereras där man med hjälp av olika psykologiska mätmetoder kommit fram till att barn i växelvis boende (hos Tornstam kallat hälftenboende) visar gynnsammare utveckling, högre tillfredsställelse, bättre anpassning, bättre självkänsla etc., än barn i enföräldersboende.

http://www.famratt.com/vardnad/boende/vbu_bo_vxvisforskning.htm

Mycket intressant även att barn som växt upp med växelvis boende upplever detta som positivt emotionellt. Det negativa ligger i det praktiska (att packa)

Eriksson och Lindström redovisar resultat och reflektioner som i hög grad är desamma som makarna Öbergs. De har gjort intervjuer med barn som bor växelvis. Dessa barn pratar om fördelen med att träffa båda sina föräldrar lika mycket och nackdelen med att packa och flytta ofta. Eriksson och Lindström tolkar detta som att fördelarna ligger på ett emotionellt plan, medan nackdelarna finns mer på det praktiska planet. Barnen i undersökningen klagade inte på att det växelvisa boendet var jobbigt, vilket var något författarna väntat sig att de skulle göra.

Personligen tror jag även att om man självklart saknar sina barn under barnfria veckor vid växelvis boende, som vuxen får "egentid" dessa veckor och därmed får mer kvalitetstid med barnen under "sina" egna veckor.

Detta omnämns även i denna utredning;

Undersökningar finns som visar på fördelar för de kvinnor som hade hälftenboende för sina barn, jämfört med de som hade ensam vård. De kvinnor som delade vården med barnens pappa hade en bättre psykisk hälsa och var mer tillfredsställda med sin situation.

Mest tankvärt är ändå nedan ;

En förlust av pappan kan, särskilt för pojkar, leda till en betydligt ökad risk för uppkomst av beteendestörningar hos barnet.

Du menar arbete i hemmet som alltid varit underskattat. Det ger ingen lön, inga ATP-poäng men ska ändå skötas. Oavsett vilket kön som utför detta arbete.

Det var väl ändå ett plumpt påhopp. Du förstod mycket väl vad debattören avsåg.

Om pappan är sjukskriven eller arbetslös så är ändå mammans roll i de flesta fall oförändrad. Mamman bidrar oxå till hushållets försörjning. Om inte på annat sätt så via garantipengen.

Ja precis, och som traditionellt varit kvinnans ansvar...och som jag vill påstå fortfarande är - om det inte sköts blir det kvinnan som blir skuldbelagd både av omgivning och sig själv även om det är överenskommet mellan mannen och kvinnan att det är mannens ansvar.