Daddys, Slutstriden har börjat....

Om du menar min CD försäljning så kan jag meddela att jag hittills sålt 2 stycken, så jag kan garantera att jag inte tjänar ett öre på att driva min blogg. Mina utgifter överstiger vida inkomsterna.

Detta blir naturligtvis svårt att styrka, men du får ta mig på mitt ord helt enkelt. Hittills har jag inte brutit det på ca 200 inlägg.

Och jag kan garantera dig Gunnar att om detta hade gjorts mot dig och dina eventuella barn så hade du fullt ut delat min åsikt om feminismen.

Förstår inte heller varför detta skall vara den enda ideologi i Sverige som inte får ifrågasättas?

Daddys har modigt berättat om ett samhällsfenomen, exemplifierat med sitt eget öde. Han tillhandahåller granskningsbar empiri.

Han driver också en kamp för sin dotter - dotterns väl och ve har hamnat bak horisonten hos de myndigheter som borde ha dottern bäst för ögonen. Daddy ger utomordentligt goda exempel på hur Osakligheten ibland tillåts löpa fritt i en del institutioner - till men för dottern vill somliga gissa.

När nu Daddy i kontakt med myndigheter påtalar att något tokigt har skett i handläggning, så tas inte detta på allvar. Han är i Föräldrabalken en plikt att sörja för sin dotter; Föräldrabalken stipulerar inte att godtycklig tjänsteman i det allmänna har någon sanningsveto.

När han påtalar för medborgarna att handläggningen av frågor rörande hans dotter har lämnat all form av rim och reson, så borde den demokratiskt sinnade medborgaren omedelbart fråga sig hur i jösse namn en myndighet kan tillåtas agera på detta smått stalinistiska vis.
Och (den fråga Daddy för fram) det framträder ett mönster i hanteringen: Fadern får inte räknad med; Fader är ifrågasatt; Fadern är en potentiellt farlig instans; Fadern bör förskjutas. Detta är en underliggande diskurs i svensk samtid (sen är det en smaksak om man vill kalla det feminism. Feminismen har dock också en sådan sida).

Som medborgare i en demokrti tycker jag att man har en plikt att påtala problem i samhällssystemen. De skall diskuteras för att kunna lösas. Det gör Daddy. Så genom att
A) Måna om sin dotter
B) Påpeka att hans dotter hanterats illa av modern och mormodern
C) Påpeka för myndigheter att tjänstemän hos myndigheter gjort en tafflig handläggning
så har han själv bevisat sin olämplighet?
När han för en öppen diskussion (demokratins grundpelare) om sitt fall så säger någon djuping
D) och vi kan konstatera att om någon ens påtalar att han förlorar vårdnaden om sin dotter på dubiösa grunder, så är själva påtalandet i sig ett tillrckligt skäl att förlora vårdnaden.

Detta gunnarwestska resonemang (som inte är ovanligt) har sitt direkta motstycke i den Östtyska strafflagen, där ifrågasättandet av statsapparatens uttryck i varje enskilt fall sågs som liktydigt med ifrågasättandet av östtyska staten, vilket ansågs vara en form av högmålsbrott. Sålunda kunde den som undrade varför han var häktad på på hemliga grunder snart få veta att detta ifrågasättande i sig var ett ifrågasättande av säkerhetstjänsten, vilket var ett ifrågasättnde av staten och revolutionen, vilket var ett samhällsomstörtande försök, vilket renderade obehag på alla de sätt.
Det är just ett sådant samhälle vi inte vill ha och det är ett sådant samhälle vi i många stycken har.
Problemet är att de som drabbas värst - barnen - inte har någon röst i sammanhanget. Och att hanteringen för ögonblicket har ett utfall som är politiskt korrekt - upphävandet av Fadern.

Det är detta Daddy också exemplifierar. Tjänstemän med goda intentioner men bristande förankring i lagens och demokratins principer, kan skapa elaka institutioner. Det är sällsynt naivt att tro att en svensk myndighet per se är god och korrekt. Historien borde väl ha lärt oss vid det här laget att staten har alla möjligheter att snabbt och oresonligt förvandlas till allt annat än god och demokratisk.

Judeförföljelse var faktiskt förbjudet i mellankrigstyskland. Att det trackasserades vilt var något som blev mer och mer acceptabelt. Det var politiskt korrekt/tillåtet att svartmåla judar. Och steg för steg förvandlades horder av människor till mindre värda.
På motsvarande sätt blir det i Sverige idag, allt svårare att få gehör för tanken att en far har någon slags betydelse för ett barn. Att en far är något annat än en instans som betalar underhåll eller i bästa fall hjälper till att byta blöjor. Det är många debattörer som inte kan föreställa sig att en Far kan vara något mer. Och de som anar att Fadern är något annat än en kantig form av spädbarnsmamma, finner inet som helst ideologiskt stöd i samtidsdebatten. Fadern är snart utrangerad - och när den processen är klar är det inte bara synd om Daddy och hans personliga lidanden utan hela Sverige ty då har vi ingen civilisation kvar.
Och massorna kommer ropa efter en ny auktoritetsinstans...

Jag måste bara få fråga daddy - eller någon annan - om det finns en speciell samlingsblogg där alla fäder som förlorat sitt barn kan blogga sitt ärende? Ja, jag vet att bloggar i regel är till för en person, men det vore ju bra alla kunde samlas på en enda. Om fler bullrar samtidigt så kanske feminismens misshandel av barn uppmärksammas.

Tror inte det. Daddys egen är väl ett litet redigerat försök.
Det finns några dåligt nyttjade forum.
Flashback är en av de få platser där frågan diskuteras någorlunda fritt och revisionister inte tillåts dominera allt samtal.

Jag har haft några stycken gästbloggare på min blogg och alla är välkomna att skicka in bidrag till den mailadress som står på min presentation på bloggen.

Jag har nu nått en punkt där dygnets 24 timmar inte längre räcker för allt som jag har på mitt schema. Så jag välkomnar alla gästinlägg som jag kan få, även om jag inte därmed kan lova att det kommer att publiceras.

Jag tror ärligt talat inte det finns någon pappablogg som är mer välbesökt än min för närvarande. Rekordet är 3 800 träffar på en dag, men normalt ligger det på ca 1000-1500.

Pentyl, en helt lysande analys!

Gunnar säger att han tidigare varit kvinnomisshandlare, men genom terapi har han tillfrisknat. I en annan tråd så nämnde jag fallen med alla män som felaktigt dömts för våldtäkt, om att partier har det nedskrivet i sitt partiprogram att alla män gynnas av att kvinnor våldtas, så viftade Gunnar bort detta som nonsens. Kan det ha att göra med att han projicerar sitt tidigare liv på det jag sa? Det finns mycket som talar för det. Och han är inte ensam att projisera sitt liv på hur verkligheten är. Ett symptomatiskt fall är Eva-Britt Dahlström. Hon är socialdemokratisk politiker i Karlskrona och driver en blogg på Karlskronas socialdemokratiska hemsida. Dahlström är själv ett offer och har levt skyddat. I hennes blogg framkommer kan vi notera att eftersom hon har levt skyddat så kan det omöjligen vara så att det finns många fall där pappor fråntas vårdnaden av barnen eftersom kvinnan ljuger. I bl.a. detta inlägg så ondgör hon sig på pappa-barnrörelsen. Läs här bara:

"Pappor kan ha blivit dömd till grov kvinnofridskränkning på barnens mödrar och man kan ha förgripit sig på sina barn och så fort det är tal om att dessa pappor faktiskt inte fungerar som pappor utan enbart är ute efter makt engagerar man sig i Alonzos pappa-barn-rörelse"

Detta är en mycket ledsam inställning. Jag menar, har hon träffat alla pappor i denna förening och läst alla de utredningar som gjorts om dessa fäder? Självklart inte! Men uppenbarligen så anser hon sig kunna svara att alla dessa fäder ljuger och att de nu gått samman i nämnda förening. Denna fräckhet är exakt samma strategi som landets kvinnojourer anammar. De hjälper utsatta kvinnor som misshandlats av sina män. Detta projiceras sedan på alla män och ingen kvinna kan ljuga om sina män. Det uppfattas tydligen som en gudomlig ordning. Kristendomen säger sig värna om människans helighet och värdighet. Men vi vet att det går precis lika bra att vara ond med Gud som utan honom, och det är också så att man kan vara riktigt ond i sin nit att hjälpa andra. Ändamålet helgar medlet så att säga.

Du nämner alla män som felaktigt blir dömda för våldtäkt och får det att verka som att alla kvinnor ljuger om våldtäkt. Det är bara det jag reagerar på. Inte att det du säger skulle vara nonsens.

På Flashback blir man ta me fan feminist fast man inte är det, om man vill att det skall finnas en någorlunda balans i diskussionerna.

Jag är fan ingen feminist, men nån jävla ordning måste det vara även bland feministhatare.


Klart som fan att jag projicerar mina egna känslor och tankar på andra. Gör inte du det? Jag är medveten om att jag gör det! Är du?



Vilket jävla skitpåstående!

Det finns två sätt att förhålla sig till "verkligheten". Antingen genom att utgå från sin eget lilla liv, eller också kan vi bara prata statistik. Det är viktigt att veta när man pratar om vilket! Men din verklighet är inte "verkligare" än min!


Då har vi två olika bloggar att diskutera här: daddys och Eva-Britt Dahlströms.

Du bestämmer att Eva-Britt Dahlströms erfarenheter är en "ledsam inställning" medan daddys är helt okränkbar och inte får ufrågasättas

Hur fan tänker du egentligen?

Varför är daddys erfarenheter så jävla sanna och något som man skall svälja med hull och hår, medan andras erfarneheter är "en ledsam inställning".

daddy drar alla feminister över en kam och tycker att det är synd om fiskmåsarna om man jämför deras IQ med feministernas.

Visst är det humor, men fan inte sant!

Där har du fel din patetiska lilla skit! Jag skyller inte alla mina problem på feminister. Jag kan till och med se att jag är delaktig i de problem jag har hamnat i. Men dit har du långt kvar.


Det är väl en jävla skillnad mellan att ifrågasätta en ideologi och att idiotförklara alla som tillhör denna ideologi

Men du behöver inte oroa dig! Du får ju till och med göra reklam för Ingrid Carlkvists böcker utan att få ens en varning.

Du måste ha nån egen jävla permanent amnesti bland feministhatarna på Flashback! Grattis!

Jag tycker i och för sig att du har rätt, Gunnar, när du vill ha en mer nyanserad diskussion. Det är lätt att svartmåla, från båda sidor, och så har det ju blivit. Svartmålning är ju sällan en väg mot att lösa problemet. Men att kräva en nyanserad debatt, samtidigt som du svartmålar dem som inte vill ha en nyanserad debatt, är bara att lyfta svartmålningen en nivå upp. Att vitmåla sin egen förträfflighet, och svartmåla motståndaren.

Nu skulle jag ju kunna vitmåla min egen förträfflighet genom detta fina resonemang, och svartmåla alla som inte begriper detta, till exempel. Men det är ju bra dumt, eller hur! Ingen blir glad eller ändrar åsikt efter att ha blivit svartmålad.

Dessutom, som slutkläm: att man låter bli att svartmåla motståndaren är inte alls något tecken på "mesighet" eller undfallenhet. Man kan vidta precis lika kraftfulla åtgärder även om man är nyanserad. Om en tjänsteman begår tjänstefel skall man anmäla, även om man kan föra en nyanserad diskussion om varför tjänstemannen gör detta. Kraftfulla åtgärder härrör sig till kategorin "gränssättning" (om man jämför barnuppfostran), och inte "svartmålning", till exempel. Och man kan basunera ut på sin blogg att det begås fel, med full tydlighet. Och att det inte får gå till på det viset.

Nåja, Daddy har väl i första hand påtalar allvarliga felhandlingar hos tjänstemän inom det allmänna.
Han har också tydliggjort att det finns ett mönster.
Han framkastar också tanken att detta mönster speglar en genomgripande osaklighet och att osaklighetens mönster har en ideologisk bakgrund - och denna kallar han feminism.

Det riktigt illa i fallet är att denna politiska agenda är dold och outtalad. Den kan endast av-slöjas genom att granska alla delar i syfte att låta helheten framträda. Dvs motsatsen till grunderna i vårt statsskick och grunderna för rättssäkerhet.

Kan du visa oss regeln där det står att man inte får "göra reklam" för annan persons böcker? Det kommer helt klart bli knepigt med källhänvisningar om du har rätt, vilket du givetvis inte har.