Meningen med livet - samlingstråd

Det finns inga människor som rakt igenom älskar livet.

Men uppskattar det man har, som mer eller mindre inte skulle överge sitt liv för att man vet att det finns några som behöver en. Ungefär.

Lycka, skulle kunna vara meningen med livet som de båda håller med om. Den självmordsbenägne känner olust och den som älskar livet känner lycka.
Helt enkelt inte ett hållbart argument för att meningen med livet skulle vara individuell.

Nejdå men man finner sin egna mening med att leva. Att ha barn och jobba är kanske meningen med livet för föräldrarna medan att festa och åka utomlands kanske är mer meningsfullt för någon annan. Inte håller nog båda med att det är lycka att ägna sitt liv åt det ena men det är ju upp till var och en.

Och självklart är det omöjligt att vara nöjd hela tiden. Finns glädje så finns det sorg och det håller det hela igång så det är variation och så att man kan utvecklas.

Varför skulle man finna sin egen mening med att leva? Vad talar för det?

Eftersom meningen är olika som med intressen. Att tvinga en att leva ute på landet för att någon annan finner det meningsfullt att vakna upp med att ta sig en titt på ett öppet landskap och sen ta hand om boskap kanske inte känns lika lockande för en som hellre bor i en större stad.
Det går knappt få fram en gemensam mening med livet. Säger man "sina vänner" så är meningen med livet för en eremit att få vara ifred eller säger man "familjen" så säger någon annan att festa varje helg, plugga, att jobba för karriären är meningen med livet och så vidare..

Livet snurrade på utan större problem, till för tio minuter sedan. Är det värt att gå till jobbet imorgon efter att ha sett denna frågar jag mig.

http://www.youtube.com/watch?v=17jymDn0W6U

Jag kommer nog inte fundera mer på detta om en timme, men jag kan tänka mig att någon med seriösa tvivel angående mening och syfte med allt får sig en skjuts i fel (rätt?) riktning. Åt vilket håll skjutsas ni?

Visst är vi obetydliga utifrån ett sådant perspektiv, men å andra sidan så är det nog allt för stort för våra sinnen att bearbeta, vilket riskerar sluta med en filosofisk overload.

Samma sak utifrån ett annat perspektiv, vilket är att den enskilda mänskliga individen (du) existerar endast 00,000,0001% av den kompletta tidsperioden.

Men inget har ju förändrats?

Du, sett till kroppsstorlek, måhända vara liten i förhållande till universums storlek men vad det har med livsmening att göra? Din plats är liten, MINIMAL, men du har fortfarande en plats och den är din. Du upplever den och ingen annan. Eller har jag fel?

Skulle livet vara mer meningsfullt om man trängdes i en liten, liten värld?

Det beror väl helt på hur saker och ting fungerar i den lilla, lilla världen. Menar, är människorna på apstadiet? Eller har de moderna villkor? För en individ, och andra, skulle meningsfullhet vara att lösa problemet.

Dessutom kanske individen bedömer vilket val av livsväg som betyder mest och se, den upplever tanken om att lösa problemet med trängsel som en handling av "högre" värde och den att endast stå och trängas som lägre. Därmed tycks en urskiljning (tämligen dålig men tjänar sitt syfte) i vad som kan beaktas som "värdefullt" och därmed meningsfullt.

Ni som känner igen det tankesättet, använder jag det fel måhända?