Ja jag skulle vilja säga att det är instinkter som styr detta, överlevnadsinstinkten är ju väldigt stark så delvis håller man sig väl vid liv just för att undvika att dö, vilket känns som ett misslyckande och ett anti-mål.
Sen är ju hjärnans främsta uppgift problemlösning, och man fyller ju alltid sin vardag med en massa små eller stora mål som man försöker uppnå så det är väl mycket de små grejorna som får en att knalla vidare. Så länge man har saker att göra, eller som man är nyfiken på, så har man väl inte riktigt tid att bara lägga sig ner och avlida eftersom hjärnan upplever att den fortfarande har en massa grejor kvar på skrivbordet att jobba med och hitta lösningar på innan den kan ta semester.
Hur hanterar jag meningslösheten? Inte alls, eftersom jag aldrig har känt nåt behov av nån högre "mening med livet". Jag klarar mig så bra med bara mina egna små mål och meningar i vardagen, de räcker gott och väl för att ge mig en lagom stor anledning att fortsätta traska vidare
Sen har väl insikten om vad livet egentligen är och just avsaknaden av en egentlig mening också minskat stressen att prestera och åstadkomma något i livet ganska rejält. Inte för att jag inte är framgångsrik till någon viss grad men jag känner ingen direkt press på mig att behöva vara det. Jag har heller inte nån särskilt stor drift att försöka komma in i historieböckerna för om det jag gör i livet "echoes in eternity" eller inte kommer jag att skita blankt i när jag väl knallat hädan, därför saknar det mening.
Har heller inget jag känner att jag absolut måste göra eller uppleva och ingen rädsla för döden överhuvudtaget så om jag skulle få beskedet att jag kommer att dö om en vecka så skulle jag mest bara ta emot det med ett "jahopp" och fortsätta leva ungefär som jag gör nu. Just den känslan har jag väl antagligen främst insikten om livets meningslöshet att tacka för, så jag ser det egentligen inte som något negativt att "hantera" utan mest som något positivt och befriande.
