Alice Cooper

Har sett karln ett par gånger live och tycker fortfarande att han gör ett bra jobb på scenen. Däremot vet jag inte om skivorna har varit något att hänga i granen de senaste decennierna. Det känns som att 70tals-hitsen går hem bäst live, liksom givna "Poison". Intresset för det senare materialet verkar vara mycket litet.

Billion Dollar Babies kan vara Alice Coopers bästa album. Oavsett hur många album Alice Cooper kommer göra är det precis som med nästan alla andra rock band. Det är en viss era som satt dem på kartan och det kommer alltid vara de mest kända albumen (däribland Billion Dollar Babies) med originalgruppen som kommer locka fans och få med bandet i musikhistorien.


Det stämmer nog, men Alice Cooper har ändå släppt en hel drös med album.. "Brutal Planet", "Dragontown", "The Eyes of Alice Cooper", "Dirty Diamonds" och "Along Came A Spider". Skulle verkligen skivbolagen stödja alla dessa album om de inte sålde något? Alice Cooper är säkert en rik man, men är han så rik att han kan fortsätta lägga ner all denna tid på något som inte ger någon utdelning?

Personligen ogillar jag albumens generella "nu-rock" känsla och produktion. Det tillsammans med Alice Cooper säregna texter och musik gör säkert att många inte orkar ge albumen tid. Men gör man det märker man att albumen faktist inte är så pjåkiga och faktist innehåller en del guldkorn

Along Came A Spider kan vara skivan, för mig, som känns mest hemma bland de nya.

Ett av de bästa i alla fall. Jag har svårt att bestämma mig, för även Love It to Death, Killer och School's Out är fantastiska.

Själv tycker jag öppningen med "Hello Hooray" och "Raped & Freezin´" är helt knäckande där den sistnämnda är en av deras bästa låtar som det knappt aldrig talas om. Vi får hitta någon som upplever mittendelen av plattan som bättre än bäst så har vi i stort sett hela biten täckt (ungefär som plattan i sig täcker nästan alla typer av rockmusik)

Öppningen är briljant likväl, liksom mittendelen. Jag hade aldrig anat, innan jag köpte albumen Love It to Death, Killer, School's Out och Billion Dollar Babies, att Alice Cooper var ett såpass bra band. Visst hade jag hört titelspåret på School's Out tidigare, och även No More Mr. Nice Guy, men min bild hade nog grumlats av den, enligt mig, usla och sönderspelade Poison. Jag är glad att jag vågade öppna mitt sinne och vidga mina vyer. Alice Cooper (70-talsversionen) är djävulskt bra!

Jag upptäckte dem via "Under My Wheels" som i sin tur ledde till "Greatest Hits"-plattan och den spänner som vi vet, precis som "BDB", över rätt många stilar av rock. Jag har för mig att jag varit inne och nosat på dem tidigare under någon Bob Ezrin-upptäcktsfärd som jag som gammal Kiss-fanatiker gav mig ut på men jag måste ha träffat på fel låtar eftersom jag inte fastnade då.

Ibland är det lustiga vägar man tar för att hitta guldkorn. Kiss-Ezrin-Lou Reed-Velvet Underground eller Glenn Frey-Eagles-Poco-Buffalo Springfield-Neil Young är kanske inte de vanligaste sätten att hitta giganter.

Jag har för mig att jag faktiskt tyckte att "Poison" var en av de bättre hår(d)rockslåtarna när den kom men det säger förmodligen mer om övrig hår(d)rock 1989 som inte var något höjdar(h)år precis (inte för musik öht så här på rak arm).

Idag gillar jag inte "Poison" alls och jag tycker konstigt nog att "Under My Wheels" tillhör de sämre spåren på "GH"-plattan och mina egna favoriter hittas utanför den skivan. Det är väl bara "Teenage Lament" som fortfarande tillhör topp-5 där man även hittar den av dig tidigare nämnda "Generation Landslide" men priset som gruppen AC:s toppspår går till "Ballad of Dwight Fry" som är allt som Alice Cooper egentligen handlade om. Text om sjukdom och galenskap, akustiska gitarrer, elektriska gitarrer, olika röstlägen av Alice och framför allt en melodisk refräng om exploderande hjärnkontor. Men sen är man mjukis också.

Haha, well, jag gick också en konstig väg: 80-talssynthpop->Tears for Fears->Robert Wyatt/King Crimson->progressiv rock (läste i en biografi om TFF, att de som förebilder hade King Crimson och Robert Wyatt ).

Nej, Poison har jag aldrig tyckt om, inte ens som liten påg. Träffande beskrivning förresten om hår(d)rocken.

Håller med dig om Ballad of Dwight Fry, det är ett av de finaste spåren på Love It to Death, och även en av bandets bästa låtar. Klockren, om än stundtals något banal (I grabbed my hat and I got my coat and I I ran into the street/I saw a man that was choking there I guess he couldn't breathe) text.

http://www.gronalund.com/sv/Konserte.../Alice-Cooper/

Alice Cooper kommer till Gröna Lund i sommar!

"Datum: 4/7 Tid: 20:00
Plats: Stora Scen, Gröna Lund
Pris: 180 kr efter 18.00 (annars ordinarie 90 kr), eller 189 kr för Gröna Kortet som ger fritt inträde till säsongens alla konserter."

Det skulle inte sitta helt fel

Var en riktigt bra spelning på grönan igår

Visst var det!

Alice Cooper (Vincent Furnier) är numera en gammal man, men har fattat rätt beslut. Han låter sitt övriga "okända" (?) band ta plats på scen. Mycket plats. Självaste Alice är mest med för lite sång (som övrigt tilldelas mycket till publiken OCH övriga bandet) och givetvis det teatriska.. Men övriga bandet får sina solon (ensamma på scen ibland), den yngsta gitarristen sprang runt som någon Angus Young utan duckwalk. Trummisen flashade och trummade på. Det såg ut som dom hade roligt på scen och att det var ett riktigt band.. inte Alice Cooper och några bakgrundsmusiker.. tom. basisten fick med sig publiken på sin sida.. hur ofta händer det "okända" basister?

Det som spelades var lite 00-tal, en ny låt, lite 80-tal och mest 70-tal, en bra blandning! Jag tyckte konserten flöt på riktigt bra trots bandet alla stilbyten (I Love The Dead, Brutal Planet, Poison och No More Mr. Nice Guy).

Det övriga som pågick på scen var underhållande, men blev aldrig för mycket (förutom möjligen hanteringen av "Cold Ethyl" dockan som pågick lite väl länge..). På ca 1,5 timmar var det flera låtar som saknades, men det gjorde ingenting... Setlisten var bra som den var trots att de lätt kunde klämt på med låtar i 1 timme till (aka. Welcome to my Nightmare, He's Back (The Man Behind the Mask), Generation Landslide, Go To Hell, Be My Lover, Caught In A Dream osv.) !

Jag tycker själv att det är kul att han tar bort vissa klassiker för att ge plats åt sånt som man inte hör så ofta. Clones (We're All) är ett riktigt bra exempel, då det kändes som om den uppdaterades till Alice '11! Riktigt skönt!

Dags för ett nytt Alice Cooper album. "Welcome 2 My Nightmare". En uppföljare till ett av bandets mest kända album.

http://www.allmusic.com/album/welcom...tmare-r2259822

Undrar hur detta kommer låta. Personligen tycker jag faktist han gjort en del bra grejer de senaste åren.. men vad är tanken här? Att föra oss tillbaka till 1975 eller är det mest som en tribut till starten av sin karriär? Den som lever får se. Alltid kul med nytt material dock!