SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Men det finns, precis som Egon säger, ett flertal exempel som inte följer reglerna. Till exempel »åldersnoja«. Det ska dock gå att spåra tillbaka till vilka som under fornsvensk tid hade »s« som genitivändelse och vilka som inte hade det, om jag har förstått det rätt ... vilket jag sällan har, om jag får uttrycka mig svenskt.

Det här är inte första gången jag noterar en skillnad vad gäller sammansättningar nu och för ca. 100 år sedan (Svenska fotbollförbundet grundades 1904). Det enda exempel jag kommer på nu är ordet "arbetareförening" (ett ord som inte började användas regelbundet förrän 150-100 år sedan). Detta stavas ju med e i arbetare, trots att det i dag känns mer naturligt att säga "arbetarförening", vilket många också gör.

Författaren Walter Dickson använder sammansättningen »lemmaglädje« på åtminstone fyra ställen i sin produktion, nästan 40 böcker. Två av hans titlar är för övrigt »Jävlafora« ’jävulskap’ och »Folkafora« ’folkvett’ med morfemet »-fora« som jag har nämnt ett antal gånger på detta forum.

På grund av laddningen i ordet »lemmaglädje« fick jag kanske något rodnande kinder när jag stötte på ordet »lemma« i den postgymnasiala matematiken.

Under uppslagsordet LEM ’extremitet’ har SAOB några sammansättningar med den genitivliknande formen LEMMA- i LEMMA-LYTE, LEMMA-VÄRK med flera. Beklagligt att SAOB-redaktionen inte kunde kosta på sig en mera positiv konnotation som den folkligt mustiga lemmaglädjen. Inom parentes sagt är den senare termen genussymmetrisk.

Via Rietz dialektlexikon får man en antydan att LEMMA-LÖS har använts i en försvagad betydelse som svarar mot »lealös« (SAOL).

Det tror jag inte att man behöver postulera. Jag tror för det första att en viktig faktor i sammanhanget är det tyska y-ljudet, eller vi kanske ska säga ü-ljudet. Att uttala det som u var knappast en viabel möjlighet, och därigenom hade vi fått prejudikat för att realisera också icke-utrundade ljud som /y:/.

Sen vet jag inte om jag håller med dig om att det franska /y/-ljudet akustiskt och artikulatoriskt ligger betydligt närmare svenskans /ʉ:/ än vårt /y:/. I vart fall artikulatoriskt ligger det ganska exakt mitt emellan. Det svenska /ʉ:/ är inrundat och har (ofta) ett v-haltigt slut, det franska /y/ är "normalrundat" och saknar slut med konsonantisk halt, och vårt /y:/ är utrundat och har (ofta) ett j-haltigt slut. Det kan vara så enkelt som att dina öron inte är stämda exakt som gemene svensks öron.

Om det skulle behövas ytterligare förklaringar kan man postulera att det v-haltiga slutet i /ʉ:/ i svenskan uppfattas som något mer obligatoriskt än det j-haltiga slutet i /y:/, så att ett ljud som saknar bådadera snarare uppfattas som ett /y:/ än som ett /ʉ:/. Man kan ju i det sammanhanget möjligen beakta att fonemkombinationen [y:v] existerar på svenska (styv, klyva), men inte kombinationen [ʉ:j]

Återresorption är en ren tautologi som förmodligen har sitt ursprung i att någon njurfysiologisk auktoritet i Sverige för en femtio-sextio år sedan hade taskig språkkänsla. Tyvärr är termen så etablerad just i njurfysiologiska sammanhang att det torde vara svårt att få bort den.

Ensam betyder i standardnormen utan sällskap, medan själv betyder utan hjälp.

Om du vill utöka ditt ordförråd inom normsvenskans ram, är ett fullt läsbart förslag Frans G. Bengtssons essäsamlingar Litteratörer och militärer, De långhåriga merovingerna, Silversköldarna, För nöjes skull och Folk som sjöng.

Förr i världen hette det självklart i den Helige Andes namn. I dagens bibelöversättning står det i stället i den heliga andens namn, trots dubbeltydigheten i skrift. Dagens Svenska Kyrka kännetecknas ju av en skitnödig ängslighet för ålderdomliga ord, former och uttryck, och förefaller övertygad om att Sverige skulle ha varit ett långt mindre sekulariserat land, bara bibel och gudstjänster konsekvent uteslutande bara hade använt ord, former och uttryck som förekommer i den allra mest moderna sakprosan. Men den Helige Ande kommer fortsatt att vara fullt begriplig länge än, så den som inte tycker att kyrkans sakprosaifiering av sina texter är alldeles nödvändig klan utmärkt väl fortsätta att säga den Helige Ande. Det är, helt enkelt, inte längre en språkfråga. Jag läser självklart Fader Vår med den traditionella formuleringen när jag går i kyrkan, och bryr mig föga om hur prästen samtidigt formulerar Herrens Bön. Varför skulle jag det? Jag vet ju vad den gamla formuleringen betyder, och jag tycker att det är bra mycket mer stake i den. Så envar som tycker att det är mer stake i i den Helige Ande än i den heliga anden kan gott fortsätta att säga så också.

Det är för övrigt mer som i sen tid har ändrat på sig i treenigheten än den Helige Ande. Fortfarande min farfar kontraktsprosten, född 1882, avslutade välsignelsen med invokationen av gudomens tre personer sålunda:

I Guds - Fadrens, Sonens, och den Helige Andes namn.

Idag torde formen Fadren uteslutande associeras till Strindbergs skådespel med det namnet. Likafullt är skulle jag spontant säga formeln som jag hörde min farfar säga den.

I språkvetenskapen, nota bene. Det används också - jag skulle vilja säga framför allt - inom matematiken och den formella logiken, med den ungefärliga betydelsen delbevis. Det är iofs klart att din korrespondent här avsåg att använda lemma i språkvetenskaplig betydelse. Men bara så att ingen läsare av tråden går och tror nåt dumt.

Diskussion om analytiserande trender i modern svenska utbruten till den här tråden.
/Mod.

Tack för bra förklaring. Det tyska y-ljudet trodde jag var ungefär detsamma som det franska, men mina kunskaper i tyska är väldigt begränsade. Det kan nog stämma att det franska ljudet ligger ganska mitt emellan våra u- och y-ljud.

Jag tackar och bockar för de konkreta litteraturtipsen.