Citat:
Ursprungligen postat av Mordum87
*Åsikter om Purging Tongues*
Hur fan orkar du lyssna på en och samma skiva i 7,5 tim?? Är du från vettet, karl?

För mig är det än idag en ganska sällsynt företeelse att jag orkar lyssna igenom en hel fullängdare back to back. Hade jag dragit på den igen direkt efteråt hade jag fått spader, efter några timmar hade jag stått med snaran runt halsen och försiktigt petat på pallen jag stod på med ena foten medan jag förbannade skivans namn till de slemmigaste, mörkaste, mest fiskdoftande avkrokarna i helvetesriket om och om igen inom mig. Även om det var min favoritskiva. Och en kvartslång EP dessutom... Men jag är väl mer präglad av ADHD-drag, kanske.
Skulle personligen aldrig någonsin höja upp Teitanblood till KTHRSS-nivå eller dylikt, för mig kommer de aldrig spela i samma dimension. KTHRSS kommer alltid för mig spela rollen som både spirituella vägledare, svartmetallens tre Messias och fulländare samt de främsta kompositörerna i musikhistorien. Det handlar inte bara om ett musikaliskt favoritband för mig utan om en högst spirituell urkraft som kan och har dragit upp mig ur demiurgens själafattiga och deprimerande hålor väldigt många gånger genom åren. Det bandet är en del av min identitet och mitt liv samt min själ hade aldrig varit det de idag är om det inte vore för dem.
Under dem i hierarkin finns det en handfull BM-band som jag anser vara de bästa på att förmedla den råaste och mest okonstlade ondskan man kan frammana musikaliskt. De är väldigt få och ibland tas det ifrån och läggs till på listan med tiden men Mgla, Armagedda och Antaeus kan jag slänga ur mig på rak arm. Darkthrone, Craft och Malign får sig var sin försiktig nominering också men det är inte riktigt samma känsla där, om än mycket snarlik. Förstnämnda tre band ger mig en känsla som påminner mer om den KTHRSS ger; en allomfattande, förstenande vördnad och en sinnessjuk, galen och illvillig extas som på det hela taget är högst spirituell och högst kopplad till Lucifer. Med sistnämnda tre uppkommer givetvis en snarlik känsla men där handlar det nästan mer om att bli helt bortblåst av hur perfekt musiken är komponerad. Jag sitter och försöker komma på bättre ord för att beskriva men det närmaste jag kommer är väl att de första tre banden vänder djävulens öga mot mig och rakt genom mig när jag lyssnar, ungefär som Sauron när Frodo tar på sig ringen(duglig metafor?). De sistnämnda tre är mindre av en intensiv, stark spirituell kontakt med honom och mer av död, förstörelse, misantropi, våld, antikosmos och black fucking metal i största allmänhet. Vet inte hur svamligt detta låter men det är som bekant svårt att sätta ord på.
EDIT: Lyssnar nu på Leviathan. Det är skönt att veta att det i slutändan finns ett par amerikaner som faktiskt vet hur BM ska göras och gör det riktigt jävla bra. Den här låten är fullkomligt lysande, alla instrument och inte minst sången är mitt i prick. Och karln gör allt själv. Respekt för det. Om ni inte hört/inte fastnat för Leviathan så lyssna på denna, det är det bästa stället att börja.
NP:
Leviathan - Made As The Stale Wine Of Wrath
http://www.youtube.com/watch?v=pgLodQQ2Wss