Citat:
Ursprungligen postat av Pentagrammaton
Okej, om kosmos är ett begränsande fängelse bundet av lagar du hatar så torde ju det mest logiska tillvägagångssättet att arbeta mot skapelsen med hjälp av skapelsen (vilket kaos-gnosticismen ämmar att göra) och på så sätt påskynda undergången/ragnarök/eschaton. Och okej ang musikgrejen, men då är det ju ändå per definition magi du sysslar med eftersom det är en medveten "onaturlig" handling du gör för att komma i kontakt med omänskliga krafter. Och om det finns andra sätt att komma i starkare kontakt med satan så är det väl vettigast att använda sig av dessa metoder också utöver musiken?
Men ja, det är ju högst individuellt och svårt att diskutera om det här eftersom vi ser på det på helt olika sätt. Jag tolkade det endast ur ett kaos-gnostiskt perspektiv då du nämnde att du känner dig mest hemma där.
Nu är jag verkligen mmmmonstruöst väck i pallet för stunden men jag försöker ändå.
Det du beskriver är ju exakt så jag också resonerar. Jag dyrkar intigheten och använder mig av skapelsen för att förstöra skapelsen. Således använder jag mig av musiken som en antikosmisk kraft för att depravera, fördärva och förstöra så mycket som möjligt i största möjliga utsträckning. Där inträder en annan illusion; att djävulens fotarbete går ut på att slå ned posörer, bränna kyrkor, ha sönder ting i allmänhet osv. Jag har aldrig varit i slagsmål, fysiskt är jag en ren vekling, men det finns mycket mer effektiva vapen mot människor. Behärskar man ord och konst på rätt sätt och kan kanalisera sin egen hängivenhet och illvilja på ett rått och slagkraftigt sätt så kan detta påverka andra människor i hög grad. Gillar de det så är det ett steg närmare Honom, föraktar eller hatar de det så är det djävulen som bor i deras hat och fruktan.
Vad jag menar är att om man sjunger Satans psalmer med all hängivenhet och dyrkan man kan uppbåda får musiken flera nya dimensioner och djup. Folk fascineras av det mörka och förbjudna och söker sig till det, och de hinner knappt blinka innan det blivit en del av dem, som sakta äter upp dem inifrån. Unga och svagsinta personer höjer musikerna och deras budskap som någon slags gudar, de tror sig ha hittat en identitet. Då börjar de också anpassa sina liv efter det. Att få folk att ta sitt liv bara genom att be dem göra det är ju ett klockrent exempel på den kraft man får genom Djävulen och genom att musikaliskt propagera för hans framfart, och det har ju som bekant många band lyckats göra. Egentligen är det mord - en artist gör stark och inflytelserik musik om livets meningslöshet, förvirrade ungdomar känner igen sig i det och börjar anamma det som musiken förmedlar, och så fortsätter artisten att via Satan göra musik som som inger visioner i dessa svagsinta unga människor, visioner mer brutala, kvävande, hopplösa, fruktansvärda och becksvarta än deras hjärnor någonsin kan hantera. Då krävs det bara någon liten metaforisk hint från artistens sida så tar de upp rakbladet och går loss på varje ven och artär de hittar.
De tror ju sig hela tiden känna en stark personlig koppling till artisten då han förmedlar det helvete de själva går igenom. Om artisten då spär på de destruktiva och negativa elementen i sin musik tolkar de det som att hans livsvilja sjunker än mer, vilket då också deras gör. De kommer undermedvetet känna att deras liv har en koppling till artistens, och om artisten så uttryckligen uppmanar dem att ta livet av sig så tror de att allt hopp är ute, att botten är nådd och att det inte finns något kvar i livet. De får ju aldrig en relation till artisten som människa utan bara som artist, varpå bara artisten blir en slags spegel för dem i vilken de skådar sig själv, och vid det laget har artisten enorm makt över dessa medvetanden. Utan att ens ha träffat en människa kan han i stort sett styra om de ska leva eller dö. De står nu så nära artisterna och ser så mycket av sig själva i dem att artistens röst blir som en guds röst.
Det hela är egentligen renodlad psykologisk manipulation. I förlängningen skördar man liv i Satans namn. Så därför kan givetvis musik vara så mycket mer än bara konstärligt uttryck; det kan vara en magisk, antikosmkisk kraft stark nog att konsumera människors själar. Bara man använder den rätt.