Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Och bakgrund/förklaring till frågeställningen är???

Ungefär lika seriöst som resten av inläggen

Skulle faktiskt vilja veta hur man bedömer sanningsenligheten ens för sej själv. Ur min synvinkel ser jag en mängd troende av olika slag som alla är lika övertygade om sina egna trosuppfattningar, som skiljer sej från varandra på avgörande punkter. Både mellan olika religioner och inom samma religion. Också om jag själv vore övertygad om att en av dem är rätt, hur ska jag kunna lita på mitt eget omdöme i så fall? Borde inte den enda vettiga hållningen då vara att säga att man inte vet hur det egentligen förhåller sej, tills objektiva bevis som kan verifieras av andra framläggs? Och inte framhärda i att den egna tron är den enda sanna? Och istället för att nödvändigt vara tvungen att hitta ett svar, vad det än är? Varför är det så viktigt att hitta svaret att man måste tro innan man vet?

Hmm ja du håller ju nivån högt?? Inte!!....Nå Flexbärt plocka nu fram bevis för guds existens utan att hänvisa till bibeln....

Tillåt mig hoppa in här!
Just i samband med förhoppningen från troendesidan att religionen skulle anses:

"täcka upp de områden av verkligheten där inte våra fem sinnen och inte heller vetenskapen räcker till" .

rör det sig uppenbarligen om påståenden, som saknar bevisvärde. Om vetenskapliga bevis skulle presenteras på liknande sätt, skulle de ansvariga direkt underkännas av den vetenskapliga världen i övrigt.

Förklaringen till de troendes uppfattning om sättet att se på bevisföring, måste ligga i att de personliga, religiösa upplevelserna som uppstår i hjärnan, där uppfattas vara så verkliga att de också anses ha med den yttre verkligheten att göra - övertygelsen bygger alltså på tro och förhoppning. Problemet i debatten är att bevisning då kläds i ord som antyds överbrygga vanlig bevisföring. Ytterligheten ligger i att de icke-troende kritiseras, för att de inte kan bevisa icke-existensen av den allsmäktige skaparen - själva kärnan i diskussionen.

Se hur du själv fungerar så fascinerande och förskarna kan inte förklara våra förmågor, se naturen och jämför det vi uppfinner som redan finns i naturen.

Visst håller jag med om detta. Vad jag inte inser är hur en troende ärligt kan fortsätta att tro på en viss "sanning", eftersom allt borde peka på att det är mycket osannolikt att det är just den som är den enda rätta. Och hur man kan sätta sån tilltro till enbart sitt eget omdöme.

Förstås kan ju skräcken över att det inte finns något annat än det vi ser vara tillräcklig. Men det bevisar ju sen ingenting, och jag har mycket svårt att tänka mej själv agera på det sättet. Det enda jag ärligt kan säga är att jag inte vet.

Flexis, gå och slå upp ordet bevis. Kolla sen vad tråden heter. Och kom sen tillbaka (om du måste).

Om man skulle bevisa att Gud finns skulle man ju reducerat honom till något som kan rymmas inom mänskligt logik. Man skulle gjort honom till icke Gud. Hela strävan att bevisa Guds existens är självemotsägande.

Och så länge denne s.k. Gud aldrig bevisas eller görs till något som passar in i den mänskliga logiken kommer ateismen alltid vara överlägsen allt som heter religion.

Jag skulle gärna göra det, men det är väl taskigt eftersom jag i så fall skulle förstöra en massa folks "tro"? Eftersom det skulle upphöra att vara en "tro" och snarare bli ett "vet"?
Om alla skulle veta, vad ska de i så fall tro?

Saken är att du redan litar på ditt eget omdöme. Du är ateist fastän det finns andra som är lika övertygade om sina egna uppfattningar som du är.

Att tro är inte att veta, det är att reflektera och ta ställning i de existentiella frågorna istället för att lämna walk over.

Så om du gick upp klockan sex i morse så är det en obevisad åsikt som du egentligen bara tror är sanningen, oavsett hur säker du själv är, eller skulle du säga att du vet att du gick upp klockan sex imorse? Om man med objektiva bevis bara menar något som inte någon annan skrivit en avhandling om blir det ofrånkomligen så att mer än 99 procent av allt som vi håller för sant och självklart och anser oss veta faller inom ramen för vad du kallar för tro.

Därför att alla människor agerar utifrån ett antagande om vad de tror är sanningen. En ateist, oavsett hur lite eller mycket säker han är på Guds icke-existens, beter sig på ett annorlunda sätt än han skulle göra om han trodde att Gud existerade.

Bevisvärde i naturvetenskaplig bemärkelse saknar relevans för sanningshalten i en upplevelse. Om jag ser att det snöar ute eller hör att det regnar så behöver jag knappast ringa SMHI för att få det bekräftat att det verkligen snöar eller regnar. Att det sedan går att få det bekräftat av andra är en annan sak (som till exempel vid mirakulösa helanden som bevittnas av flera), det är inte det som avgör min egen tolkning av det jag upplevt.


Med det resonemanget blir allting religiösa uppfattningar. Hjärnan gör en bearbetning av yttre händelser, hur vi sedan tolkar dem är en annan sak. Om jag bränner sig på en spisplatta kan jag naturligtvis göra tolkningen att jag inbillar mig smärtan i handen och att brännsåren på mina fingrar är en synvilla.

Kritiken ligger i oförmågan att presentera ett logiskt hållbart alternativ i någon av de existentiella frågorna. Vare sig man vill erkänna det för sig själv eller inte så underkänner ateisten indirekt logik och erfarenhet som verktyg för att göra en bedömning av verkligheten.


Även om sådant vi inte vet med hundra procents säkerhet kan vi ju ändå ha en uppfattning som vi känner oss väldigt säkra över. Faktum är att vi inte vet någonting alls med säkerhet. Men jag är hyfsat övertygad om min egen existens, och jag är ungefär lika övertygad om Guds existens. Detta oavsett att det finns vissa som förnekar den ena eller båda mina övertygelser.