Citat:
Ursprungligen postat av vavere
Är själv icke-troende och jag frågar mig hur så otroligt många icke-troende på denna planet skulle kunna ha fel?
Ni tror på gud, ni vet inte att han finns, eftersom inga bevis någonsin har, eller kommer att tas fram.
Om du, eller någon annan troende, ger mig ett enda bevis - ETT (1) - på att gud existerar så accepterar jag det. Det ska inte vara något snack om att "jag känner honom inom mig" eller något sådant. Men den här frågeställningen har ställts så många gånger förut, och svaren man får är svammel, svammel och mer svammel.
Oavsett vad vi ger dig för typ av bevis på Gud, så kommer det inte att accepteras som ett bevis för dig, eftersom du måste ha tron för att kunna se bevisen. Den ateistiska världsbilden och den Kristna världsbilden tittar på samma värld, men ser olika saker. För att du skall kunna se världen med mina ögon så måste du först tro på Fadern, Sonen och Den helige Ande.
För då kommer du att se genom tron att Gud har skapat världen, och oss som lever i den. Allting som finns runt omkring oss har en mening, därför att Gud från början har skapat allting. Vi får Frid med Gud och har därför inte längre dåligt samvete över saker som vi innan har gjort, därför att Gud har förlåtit oss. Vi blir fria i Kristus.
Det finns ett bibelställe som är väldigt intressant och det är Romarbrevet 2:14-15
"Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig."
Alla vi människor har begått synder, vi har begått misstag som vi ångrar. Här förklarar Paulus att i våra hjärtan så finns det - man skulle kunna kalla det för en rättegångsprocess där vi både anklagar oss själva men också försvarar oss. Som tex. Varför gjorde jag såhär mot min kompis? Vad dum jag var nu. Och sedan kommer den andra tanken: Men det var hon som började.
Det dåliga samvetet är domen över oss själva, och utifrån ett ateistiskt perspektiv hur förklaras detta dåliga samvete om man tex. vet att man har gjort något dumt i det fördolda, men som ingen kommer att få reda på? Man har dåligt samvete även om ingen annan känner till det som man har gjort. Ungefär som att man innerst inne vet och känner att någon som man inte har sett har sett precis allting.
Det vore intressant att höra detta från ett ateistiskt perspektiv!