Vilken bok läser du just nu?

Läser Woodwards å Bernsteins Och alla presidentens män... - fortfarande spännande som en deckare. Varvar den med isländska sagor (Hjalmar Alvings blå band), D'Annunzios Elden (en ny bekantskap - språkekvibrilism värdig en Lampedusa!), Timothy Garton Ash Samtidens historia (om 90-talet: Berlinmur, Kosovo, post-Sovjet osvsv - känns tyvärr väldigt daterad), å Boris Vians Hösten i Peking - allt efter humör.

Varierar mig med Lehanes senaste tillsammans med Just Kids av Patti Smith.

Det hade inte varit en särskilt dum sysselsättning.

För egen del har jag lagt skönlitteraturen lite åt sidan för tillfället och plockar upp ubåtsfrågan istället. Jag läser Ola Tunanders Hårsfjärden. Det hemliga ubåtskriget mot Sverige. Han driver en intressant tes: att ubåtarna som jagades i svenska skärgården i huvudsak inte var sovjetiska, utan från Nato.

En novellsamling av H.P. Lovecraft. Bara läst två-tre stycken än så länge men njuter i stora drag. Precis lagom läskigt innan man ska sova.

Läste alldeles nyss klart Tuesdays with Morrie av (och med) Mitch Albom. På det stora hela en väldigt bra bok, även om den innehåller en hel del onödiga/tråkiga partier samt tvivelaktigt moraliserande från gubben.

Hollywoods kråkor av Joseph Wambaugh. Och ja, han är så där bra som "alla" säger.

Just nu så läser jag "True prep" a Lisa Birnach och Chipp kid som handlar om preppykulturen och det är inte ett skönlitterärt verk så den räknas egentligen inte.

Men innan så läste jag "Äcklet" av Jean Paul Sartre.

Djungelbarn av Sabine Kuegler. Verklighetsbaserad. Riktigt bra!

Började också i "Hollywoods kråkor".Fått låna boken av en som var tokfrälst på den och rabblade superlativer.

Tyckte första kapitlet var ganska roligt men ju mer jag läste desto tjatigare blev det. Det blir för krystat, alla skämten. Här slutade jag läsa, temporärt, på sidan 90: "Men hon ... alltså, det ångar om henne", sa Jetsam. "Jag kan ge mig fan på att den donnan och jag skulle få det att ryka om madrassen. Och jag ger mig fan på att hon skulle kunna göra mig styvare än farmors hembakta limpor." Gudar, vilket språk. det är så fruktansvärt krystat. VEM säger "donnan" nu för tiden? Språket som snutarna tänks använda är så oäkta, gammaldags och krystat. Jag ska tala om vad den här boken påminner mig om, nämligen "Grundbulten" av Kenneth Ahl. Men den var mycket mycket mera äkta i språket, vilket kom sig av att det var en gammal fängelsekund som hjälpt till med skrivandet.

Slutade som sagt läsa på sidan 90 och kastade mig i stället över massa Agatha Christie som var kärt återseende måste jag säga. Hos Agatha är i alla fall språket och miljön äkta. Nu har jag läst ut det halvdussin som ett hygglo lånat åt mig. Ser ut som att jag måste prova på Wambaugh igen, har inget annat att läsa nu annat än urtråkiga Patrick White samt en barn- och ungdomsbok, del 1 av 3 som bibliotekarien av någon anledning tyckt att jag borde läsa. Den heter, få se..."Sanningens svärd" av Terry Goodkind. Tog fram den och tittade tveksamt i den, tänkte att den kanske var en oupptäckt pärla... Det var den INTE. Förbryllande - eftersom det var del 1 - så kastades man in i handlingen som om boken var fortsättning på någon historia? Bläddderläste i rask takt några minuter. Håhåjaja.

Jag var för hård och gnällig i ovanstående omdöme, om Hollywoods kråkor alltså. Historien börjar bli ganska rolig nu.

Har tänkt att ge den i julklapp åt mamma som är en riktigt deckartankt. Hon älskar att frossa i Stephen Booth, Ian Rankin, Peter James, Michael Connelly och Dennis Lehane. Vad tror du, finns det en chans att tycke uppstår mellan henne och Wambaugh?

Fortsätter tjata om Joseph Wambaugh eftersom fortsatt läsande av Hollywoods kråkor.

Har googlat på honom, fann att han var född -37. Var väl polis på 50-talet då, vilket förklarar det urmodiga språket. Men hittade också en recension skriven av Julie Blomberg Gudmundsson i Tidningen Kulturen den 21 juni -10. Hon sågar den på ett snällt sätt, inte obehärskat som jag, men sågning är det. Inledningen till recensionen nedan.

Förordet i denna översättning av Wambaughs bok, är skrivet av ingen mindre än Jens Lapidus. Han hyllar författaren till skyarna, älskar hans bok och berättar om alla författare som älskar honom. Översättningen är gjord av Mats Olsson, kolumnisten på Expressen, som min pappa älskar. Mats är duktigt, och Jens är duktig. Och det är imponerande hur många kända författare som älskar denna Joseph Wambaugh, mina förhoppningar var höga. Skulle jag äntligen hitta en deckarförfattare som jag kunde älska? Icke, sa Nicke, jag kan inte hitta vad som imponerar dem så hemskt.