Citat:
Ursprungligen postat av BradDourif
Alternerar just nu Malcolm Lowrys "Under the Volcano" med Hawthornes "The Scarlet Letter" och Mircea Cartarescus "Orbitor: vänster vinge". Har av någon anledning - som nu när jag börjat läsa ter sig än mer outgrundlig - aldrig tagit mig för att läsa vulkanboken. Ett par tankar såhär halvvägs in i boken: hur många likheter har boken inte med Joyces Ulysses? Och hur oändligt mycket bättre är den inte? Joyce, den pretentiöse brillormen från Irland, tillhör en förkastlig skara jag knappt tål att se åt: den sketna tradition som håller form-före-innehåll, intellekt-före-känsla, form-före-innehåll. Joyces bok är stram i sin "experimentlusta", tråkig i sin oförutsägbarhet, kvävande i sitt intellektuella stoltserande - och på vägen lyckas den tappa alla band till det den avbildar (människan och världen). Lowry, å andra sidan, gör experimenten till en essentiell del av den berättade berättelsen (snarare än ett nödvändigt ont), får den spretiga boken att kännas som en dynamisk helhet (snarare än ett fult, styvmoderligt sammansatt lapptäcke) - han har helt enkelt det "språkliga ekvilibrister" som Joyce och (för att ta ett svensk exempel!) Malte Persson ofta saknar: känsla.
Någon som har koll på Lowry å känner för att tipsa om något annat ur hans tyvärr inte alltför digra produktion?
Tipsar gärna om två favoriter:
Dark as the Grave Wherein my Friend is Laid - något av en metaroman, där Lowry tio år senare återvänder till Mexico och de platser och människor han skildrade i Vulkanen. Omistlig om man älskar hans mästerverk. Inte lika helgjuten, men den har samma dallrande nervighet och samma självutlämnande klarsyn. Oförgömliga scener och formuleringar som etsar sig fast på varje sida.
En pärla med alldeles speciell glöd är kortromanen
Lunar Caustic , ständigt omarbetad, aldrig färdig. Handlar om hans tid under isen i New York på 30-talet, då han togs in på Bellevue Hospital för akut alkoholism. Lite Gökboet över den, men mörkare och mera obarmhärtig. (Ingår i vissa utgåvor av novellsamlingen
Hear Us Lord..., men har även utgetts separat.)
Däremot vill jag avråda lite från sista romanen
October Ferry to Gabriola, som är krampaktig och stum. Trots flera försök har jag aldrig lyckats komma igenom den.