F-35 ett fiasko? Läckta Rand rapporten och annat kul

Jag kollade in artikeln, det fanns även andra intressanta historier, som den här där Gen Bogdan får förklara sig:

https://www.flightglobal.com/news/articles/f-35-goes-on-global-publicity-tour-in-battle-for-he-423527/

“I have never been associated with a programme in my 25-plus years of acquisition where the public perception and the reality are so different,” F-35 chief Lt Gen Christopher Bogdan said at the House Armed Services Committee’s annual Joint Strike Fighter (JSF) hearing on 23 March. “Part of that is our problem for not telling the story, but part of it is because the programme is so big, every minor issue becomes a big issue.

Ok, för stora program för att hantera är ett typiskt tecken (tunneln genom Hallandsåsen) på att ledningen inte känner organisationen. Normalt gör man jätteprogram i flera delsteg med möjlighet att justera beroende program på de ledande programmen. T ex om flygplansprogrammet blir försenat måste vapenprogrammen och sensorprogrammen justeras för att inte vara omoderna när flygplanet kommer på förband.

“It’s difficult to explain to the public how air warfare is changing, and how it is not a turn-and-burn airplane that looks really cool at an airshow that's going to win the fight for the United States when we go into combat in the next 20 or 30 years. We do have a perception problem and we do have an information gap there.”

Alla stora tekniksteg är svåra att förklara. Detta är en av de svåra uppgifterna med att vara ledare. Det var likadant när Reginald Mitchell och Willy Messeschmitt försökte sälja in sina helmetall- monoplankonstruktioner på 30-talet. Och jag minns när professor Olof Ridder vid KTH på fullt allvar menade att instabila flygplan var en omöjlighet och skulle brytas sönder i luften när något fel inträffade med styrsystemet eftersom elektroniken och mjukvaran enligt honom aldrig kunde bli tillräckligt tillförlitliga.

Undrar om namnet Bogdan kommer av "bogged up" och "done in"? Men jag är övertygad om att F-35 är planet med 99 liv, alldeles för mycket investerat för att man skall dra sig ur.

Sedan länkar jag vidare till vad en Norsk pilot säger (som alla vet är Norge mer NATO- och USA-vänligt än Ronald Reagan):

https://www.flightglobal.com/news/articles/update-norwegian-pilot-counters-leaked-f-35-dogfi-422552/

Nu är ju F-16 ett exceptionellt flygplan i dogfight, typ U.S.A.s svar på Spitfire i legendarisk status, men ändå, borde inte en F-35 fullständigt krossa en Block 40? Kom inte Block 40 på 90-talet?

Tja, Draken hade inte en chans att kurva ut Tunnan,
som inte hade en chans att kurva ut J26 Mustang,
som inte hade en chans att kurva ut J22,
som inte hade en chans att kurva ut en J8 Gladiator,
som inte hade en chans att kurva ut J6 Jaktfalken.

Under t.ex. andra världskriget så hade Italien krigets mest manöverdugliga jaktflygplan,
medan USA hade de minst manöverdugliga.
Samtidigt så hade USA krigets bästa jaktflygplan och Italien de sämsta.

I slaget om Storbritannien, så var Gloster Gladiator, Hawker Hurricane,
Fiat CR.42 och Fiat G.50 de mest manöverdugliga jaktflygplanen,
men samtidigt de minst effektiva (undantaget missfostret Defiant).
De minst manöverdugliga jaktflygplanen, var Bf 109, Bf 110 och Spitfire
och de var också de mest framgångsrika.

I Vietnamkriget så hade Nordvietnam mera manöverdugliga jaktflygplan än USA
och ändå så var F4 Phantom förkrossande överlägset i jaktstrid.

Svängprestanda är helt enkelt en gravt överskattat egenskap i jaktflygplan
och de bästa jaktflygplanen har i de flesta krig, INTE varit de mest manöverdugliga flygplanen,
utan framgång har kommit p.g.a. andra egenskaper.
T.ex. hastighet, acceleration, sikt och sensorer, stridsledning/samband,
synlighet (visuellt, IR och radar), arbetsmiljö och lättflugenhet, beväpning m.m.

Det första operativa jetjaktplanet, Me 262, behövde eskort av propellerjaktplan emellanåt. Det var väl i lägre farter, tror jag. T ex vid inflygnignen till fältet.

Framgång kommer av den rätta mixen av egenskaper. Vad som är rätt mix är olika i olika tider och det varierar även med i vilken "roll" planet används och var.

Fler relevanta egenskaper: Klargöringstid på marken, om vägbaser kan användas samt allmän tillgänglighet. Fredstida ekonomi är viktig också - låga kostnader ger nämligen fler plan och bättre utbildade piloter.

Ffa så handlar det om att kunna operera där din motpart inte kan operera. Har du en envelop som är större än den du möter.

Det är en av anledningarna till att de nya flygplanen som kommer försöker få med så många av de relevanta egenskaperna från föregående generationer som möjligt. Med några mindre avsteg från den regeln så är det i grova drag så det alltid sett ut. (F4 var t.ex inte jättebra i låg hastighet jämfört med t.ex MiG 17 eller F86, men samtidigt så befann sig inte heller F4 i den delen av envelopen. Och i höga hastigheter var den hyffsat överlägsen).

Hastighet, precis som smygförmåga, gör att man kan diktera förutsättningarna för striden bättre.

Och där blir F35 återigen topic. I alla andra lägen än BVR strid medelst radar så är den underlägsen alla moderna jaktflyg i samtliga områden (och inom BVR så finns det tyvärr hemliga delar, t.ex effekten av störning och precision i EWS, där vi inte vet om den är bättre eller sämre). Med tanke på hur svårt det är idag att få en låsning på aktivt störande flygplan, samt de extrema räckvidder som långvågsradar samt nya AWACS/AEW&C kan upptäcka stealthflyg på så verkar smygförmågan vara intressant, men inte mer avgörande än något annat.

Absolut. Det finns massvis med egenskaper som är viktiga
för att ett flygplan ska bli effektivt i jaktrollen
och att då likt t.ex. Pierre Sprey ensidigt snöa in sig på manöverförmågan,
gör att man missar hela målet.

De bästa jaktflygplanen har nämligen i de flesta fall,
INTE varit det flygplan som har varit mest manöverdugligt.


Det beror dock helt och hållet på hur effektiva radarjaktrobotar
är i ett skarpt läge mot flygplan mot flygplan i generation 4xx.
Om radarjaktrobotar visar sig vara snudd på verkningslösa,
ja då minskar detta effekten av f.f.a. F-35, men även F-22 och PAK-FA.
Detta skulle dock flygplan i generation 5 (mot generation 4)
kunna kompensera med BVR-robotar med IR-målsökare, där dessa flygplan
m.h.a. sin X-bandsradar kan ge precis måldata till var robotens målsökare ska leta.

Generation 4 (mot generation 5) skulle inte kunna utnyttja denna teknik lika väl,
då de skulle vara beroende av bakskjuten och mera lågfrekvent radar med lägre precision.

Detta under förutsättning att luftburen radar inte nedkämpas mycket,
mycket snabbt i en beväpnad konflikt mot en kompetent motståndare.

UAV:er kan dock ställa det hela på ända,
som billiga och svårupptäckta,
framskjutna sensorer och/eller vapenbärare.

Hur som helst så ser jag F-35:ans bristande acceleration och topphastighet
som ett större problem, än att dess manöverförmåga "bara"
är i nivå med de flygplan som de ska ersätta.

Just ir-tekniken är intressant. Moderna plan som Eurofighter, Gripen m.fl. som utrustas med ir har möjlighet att skicka måldata till radarjaktrobotar. Man är alltså inte beroende av att roboten i sig har ir. Å andra sidan så utvecklas dessa detektorer mycket nu och blir lätta att implementera även i befintliga robotar som ett komplement. Eftersom roboten också utför framskjuten spaning så blir all ir och radardata som de skickar tillbaks värdefull.

Speed was life in air combat until the jet age.
When those supersonic-capable aircraft were used in real conflicts, something very surprising and unforeseen happened: They did hardly ever fly supersonic. When the Air Force in the late Sixties accumulated the flight data from several years of Vietnam war air combat, they found that all aircraft had accumulated just minutes at Mach 1.4 and only seconds at Mach 1.6 out of more than 100,000 combat sorties¹. Never was even Mach 1.8 flown in aircraft which had been optimized for Mach 2.4 (F-104, F-105, F-106A, F-4D/E and F-111).
1) Fra Northrop F-5 case study in aircraft design

Alle kampfly er et kompromiss, og så kan det diskuteres ved slutten av dagen hvem som gjorde de rette og gale valgene.

För att återvända till Me 262 så kunde dess pilot välja om han skulle ta en strid eller inte. Det var åtskilliga mustangpiloter som fick lång näsa när "Schwalben" försvann som en prick i fjärran. För att återkomma dagen efter, då i ett helt annat flygtaktiskt läge. Fart är bra!

Dock så förutsätter det sistnämnda att flygplanet
har kapacitet till tvåvägskommunikation med roboten.
Något som F-35, Gripen och EF2000 har, men t.ex. Rafale saknar.

Och problemet med radarjaktrobotar är inte primärt att lokalisera målet
(vilket kan ske med flygplanets radarsystem, extern radar och IRST)
utan att få robotens radar att behålla låsning på målet,
när detta störsänder och skickar ut skenmål.
Ja eller som i fallet Gripen NG (och säkerligen fler flygplan)
som skickar ut skenmål som störsänder.

Meteor med IR-målsökare vore högeligen önskvärt för att framtidssäkra systemet.


Det är svårt att flyga med överljudshastighet när man flyger näreskort
av underljudsflygplan och inte får skjuta på BVR-avstånd.

Och det viktiga är inte heller förmågan att nå t.ex. mach 1,8,
utan vilken hastighet man kan accelerera till från t.ex. mach 0,9 på 30 sekunder,
(med jaktlast och nödvändigt bränsle)
för att skjuta robotskott, eller för att accelerera bort från hotet.

Det är ungefär som en sportbil på bana.
Hur snabbt bilen gör 0-100km/h, och om den toppar 330,
eller 370km/h är inte av något större direkt intresse.
Det intressanta är hur snabbt bilen tar sig från 70km/h till 250km/h,
och där är 0-100km/h och topphastigheten bara hyggliga indikatorer
på hur bra bilen presterar i det spann som spelar någon roll (70-250km/h).

Just därför Pak FA och F22 inte kompromissade med flygprestandan. Dessa två flygplan är tillräckligt svårupptäckta för att garanterat hamna i kurvstrid mot 5e generationens jaktflyg och då är de designade för att kunna hantera det.

Vad gäller störning så är det hitintills bevisat effektivt. Ett aktivt störande plan är snudd på omöjligt att skjuta ner på håll.

Det är klart att smyganpassade flygplan har en fördel mot långvågsradar också, men det är bara en fördel av många. Tid i depå kontra i luften är också en egenskap.
Just UCAV-alternativet som standoff-plattform har ju diskuterats länge. Dels har vi FOI, men även UCLASS blir potentiell Amraam-bärare.

http://news.usni.org/2014/02/13/navys-uclass-air-air-fighter

Helt plötsligt är armen dubbelt så lång som vapnets räckvidd...
Tanken är ju att den skulle vara i nivå med en F16. Med de fördelar som smygegenskaperna och all ny avionik de ger så skulle det vara helt ok. Acceleration och topphastighet ger ju fördelen att man kan hoppa in och ut ur möten och därmed kan underprestera i kurvtagningen men ändå komma ur striden levande.

Men som sagt, F35 såg lovande ut innan USN började lägga sig i.

Nu hoppas jag att du bara menar just under slaget om Storbritannien, annars blir jag DJUPT KRÄNKT!
Den obesegrade kejsaren av missfoster bland helmetall- monojaktflygplan måste vara Brewster Buffalo och knappast Hurricane. Sedan var ju Hurricane ett ekonomibygge som knappast skulle anfalla Me109. Mot bombplan var den ju helt ok så länge den fick skydd mot Me109. Även Westland Whirlwind fick väl inte så mycket gjort även om planet hade höga prestanda? Vought Corsair var väl inte heller särskilt effektivt eftersom det blev försenat och kostade att bygga som tre st F6 Hellcat.

Men när jag skrev om dogfighten mellan F-16 Block 40 och F-35 så trodde jag de menade en dogfight, inte bara max G i kurvtagning. Där kan jag förstå at F-16 är överlägsen eftersom den utvecklades enbart för jakt medans F-35 är lite mer kompromissad. Min tanke var alltså att i dogfight skulle F-35 kunna ta sig ur och bekämpa F-16 med sina överlägsna sensorer och robotar? Annars hur hade man tänkt att F-35 skulle överleva dagljusräder över fiendens territorium?

Med moderna sensorer bör ju fienden få grovpejl på den och då kunna skicka upp jakt för mer exakt positionsbestämning.

Sedan undrar jag hur det blir med nätverkande mellan jaktplan och robotar. Det borde ju gå att en grupp jaktplan mäter in F-35 från alla håll och vidarebefordrar data till marken. Markradarstationerna ser de egna icke-stealthplanen och kan få räkna ut var F-35 befinner sig.

Eller är den stealth all-aspect? Borde väl finnas någon vinkel där klustret med försvararens fpl ser den? Likadant robotar, fyrar ett eget plan av en robot som har GPS eller TN så vet roboten vad den befinner sig i absoluta koordinater. Lyssnar roboten sedan på eget fpl eller markradar kan den få uppdatering om var F-35 befinner sig.

Hur långt har t ex Sverige kommit med detta?

Hur så? I finsk tjänst hade planet en kill ratio på 32:1 Inget annat plan har så bra siffror.

Britterna o holländarna flög i fjärran östern en version med sämre motor + de hade inte en susning om hur man skulle använda planet.

Att amerikanerna förlorade mot Zeros med planet berodde ju på att de envisades att gå i dogfight med plan som hade bättre dogfight egenskaper. I finsk tjänst användes planet på ett annat sätt taktiskt, och piloterna var utbildade att använda planets styrkor och undvika dess svagheter.

Numera spelar sensorerna en större roll + samarbetet med ens eget system. Intressant att i en podcast från förra veckan, om modernt luftkrig, såg experten som intervjuades inte F-35's stealth egenskaper som de mest intressanta, utan sensorfusionen.

(För de som klarar finska finns podcasten här http://beta.puolustusvoimat.fi/asiointi/kanavat/radio-kipina/podcastit )