Känslan förresten när Tunnan postar ett
bajsnödigt citat på Instagram som lyder enligt följande: ”förändras aldrig för att få andra att gilla dig. Var bara dig själv så kommer rätt personer att älska dig” och en inser att ”hm, jag är mig själv och har varit, mig veterligen, hela livet och ingen älskar mig ändå!” Det finns alltså fler människor i världen som älskar Anna Book än vad det finns människor som älskar mig (denna slutsats drar jag baserat på det faktum att Anna Book har en familj som är rätt sammansvetsad och där man tycks ställa upp för varandra, även om det är makabert). Nu kan man ju enligt diverse oskrivna och skrivna lagar inte jämföra människors värde, och det är ju dessutom väldigt egoistiskt och osympatiskt att värdera sig själv i förhållande till andra, men jag vill trots det påstå att jag är en bättre människa än Anna Book. Ändå är det ingen som älskar mig [ovillkorligt]. Vilken tragisk insikt. Jag inser och konstaterar nedslaget att ingenting i livet är rättvist.
Men det paradoxala i kråksången är att Tunnan nog kommer hjälpa mig ur den här djupa depressionen. För hennes totala avsaknad av insikt, hennes fullkomliga vidrighet och hennes fatala misslyckanden kommer göra att jag för varje dag kommer känna mig lite, lite bättre. Bara insikten att jag inte är som Anna Book är värd att leva för.