Sämsta stället du ätit på?

Det är alltså fler som fått uppleva den surrealistiska känslan av att gästa Chattanooga. Jag och mitt sällskap på 6 personer hamnade av en slump där när vi var på resande fot. Det första man slås av när man kommer in är den spartanska inredningen och den rätt ansenliga mängden lokala förmågor som sitter och tankar i sig vad som nu är billigast för dagen.

Killen bakom disken blir förvånad när det visar sig att vi vill beställa mat. Lördag, klockan ca 14. Han får ringa dit nån som kan göra pizzor. Här ringde så klart varje varningsklocka sen länge men vi satt tappert kvar, om inte annat så åtminstone för en stunds ofrivillig underhållning. Vi beställer dryck. Några ur sällskapet beställer vin, som tappas upp från en bag-in-box av billigare sort som är posterad på bardisken.

Pizzabagaren, tillika ägaren, anländer och vi försöker beställa. Lättare sagt än gjort då uppemot halva menyn är otillgänglig p g a den ganska tomma kylen. Jag väntade mig sju svåra år och en misshandlad mage men maten var mot förmodan fullt ätbar, även om det inte var något kulinariskt minne för livet.

De bräkande skånska a-lagarna sitter vid bordet bredvid och tjoar nåt om att vi stockholmare är långt hemifrån. Utanför fönstret sätter sig en uppenbart påverkad äldre kvinna på sin rullator och tänder en fimp, som omsorgsfullt förvarats i fickan. Så minns jag Stattena.

Något mer OnT:
När jag och en vän var i Poznań var vi ute ett flertal kvällar. Jag fascinerades av polackernas version av fyllkäk: zapiekanka. Det är som en varm macka/pizza där fyllningen läggs på en baguette. På den kan man ha allehanda lustiga stuvningar och ofta inslag av ketchup och kål, som polackerna verkar äta till allt möjligt. De nattaktiva zapiekanka-försäljarna verkade bjuda på en sämre korvkioskshygien och jag insåg att det var bäst att hålla sig ifrån den vämjeliga födan.

Ack, den lycka som vara för evigt. Natten innan vi skulle flyga hem gjorde jag det ödesdigra misstaget. Lite lagom på lyset övertalade jag min vän om det förträffliga i att köpa ett varsitt stycke polsk matkultur. Jag valde givetvis den sunkigaste lilla kiosken som låg i närheten av hotellet. Nånstans förstod jag hur dumt detta var och stod och skrattade åt min egen idioti medan vi väntade på att beställa. Mannen före oss var uppenbart hemlös och skitig. Expediten, som trots språkbarriären verkade förstå mitt hånfulla skratt, verkade inte ha som rutin att tvätta händerna eller nyttja handskar trots hanteringen av både mat och kontanter.

Smaklös tomaturé med lika smaklös rödkål dränkt i både ost och ketchup. Jackpot. I mitt rus lyckas jag få i mig halva innan jag ger upp. Nåja, vad kan man vänta sig för ett par kronor? Kommer tillbaka till hotellet och somnar.

Vaknar två timmar senare, fortfarande packad, och känner att min mage bestämt sig för att det är dags för bestraffningen. Gruvligt. Släpar mig in på toaletten. Skiter och spyr som en kalv samtidigt som jag förbannar mig själv och zapiekanka-kärringen. Blir kvar på toaletten så pass länge att jag ger upp och somnar på badrumsgolvet.

Klockan blir morgon. Plågar mig upp från golvet. Bakis. Magen i uppror. Likblek. Ångest inför att jag måste ta mig i kragen och orka åka hem inom ett fåtal timmar. Äter ingen frukost. Vågar inte ens dricka vatten. Lyckas på vad som kändes som ett mirakulöst sätt ta mig till flygplatsen och med på planet. Jag förmodar att den enda anledningen till att jag inte sket ner mig på planet är att det inte fanns ett uns kvar att avyttra inom mig.

Så, gott folk, har ni för avsikt att bedriva nåt slags masochistisk äventyrsverksamhet med fulkäket rekommenderar jag er att åtminstone göra det när ni inte har någon tidspress dagen efter.