Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Nu förstår jag inte vad du menar, vadå antar 1:1?

Han sätter in jämviktsfaktorerna där fett/blod=11 i sin matematiska modell. Kan vi inte ens vara överens så långt?

1:1 skall vara 1:11 precis som du säger. Mitt fel.

Jag skall lägga ut texten lite.

Fettlösligheten är ett svårt ämne. I provrör har thiopental ett så kallat Log P på 2.85 - det betyder att logaritmen av koncentrationsskillnaden mellan fett och vatten är 2.85. Om du räknar på Log700 får du 2.85 - dvs i ett provrör är koncentrationsskillnaden upp till 700 gånger (2.85 hittar du på http://chem.sis.nlm.nih.gov/).

Nu är ju kroppsfett inte teoretiskt perfekt fett - vilket bör driva ner den siffran.

Vidare är blod inte vatten vilket också bör driva ner siffran.

Vidare binder albumin i blod ca 75% av thiopentalet vilket ger en skenbart lägre koncentrationsskillnad än i teorin.

Vad den 'sanna' siffran är i en kropp vet vi inte - bara att den är relativt hög.

I litteraturen återfinns så koncentrationsskillnader på upp till ca 60x (de flesta på mellan 10 och 20). Enstaka värden finns kring 300x-strecket.

Problemet här är som följer:

Du ger thiopental till patienten, det sprids via blodet till organ med god blodtillförsel, och sedan byggs koncentrationen upp i fettväv. Medan thiopentalets koncentration i fett byggs upp uppstår en ny situation. Införsel av thiopental i fett blir lägre än det thiopental som försvinner ur kroppen (oavsett hur - urin, nedbrytning et cetera) - dvs systemet når aldrig teoretisk jämvikt då det tar för lång tid. Majoriteten av thiopentalvärdena i litteraturen kommer just från anestesiförsök - dvs där den här situationen uppstår.

Jag har inte hittat kadaverstudier och liknande på det här temat. Det vore ju extremt relevant för fallet - vad är jämvikts Log P för thiopental in vivo när inget thiopental bryts ner/utsöndras?

10-20x i koncentrationsskillnad är för lågt. 700x är för högt. Sanningen? Vet ej.

Edit: Länken är märklig - sökningen verkar försvinna efter ett tag. Ändrade till roten istället - sök på Thiopental->klicka på physical properties.

Man kan jämföra Price matematiska modell med RMVs mätinstrument. På samma sätt som att mätinstrumenten endast är kalibrerade för halter långt lägre än aktuell så är den matematiska modellen endast validerad för nivåer långt lägre än aktuell. Så man bör förhålla sig till fenomenen på likartat sätt, åtminstone i princip. Hur det kan slå i praktiken långt utanför kalibrerat/validerat område och var osäkerheten är störst beror nog helt på vem man frågar.

Är det rimligt att tro att åklagaren och/eller försvaret har genomfört djurförsök på t ex griskultingar eller för tidigt födda kultingar med avseende på thiopental? De har haft gott om tid för det så vitt jag kan se.

Vi kan räkna med att det finns många sjukhus som har sina kylrum fyllda med tiopentalstinna griskultingar. Experimentlustan är det säkert inget fel på.

Man kan utan vidare tänka sig att Hurtig och den anklagade har kommit fram till att om rätten tror på det RMV säger (och Mörland inte talar om att och hur de har fel) så blir det inte bra, i kombination med de vittnesmål som vi läst i protokollen. Det är därför som ansträngningarna att ifrågasätta det svaret har varit så kraftfulla. Att diskussionen i så hög grad handlar om att tiopentalhalten i provsvaret pekar på en orimlig dos beror ju på att en felmätning är ju den naturliga angreppspunkten. Att förklara bort tiopental blir svårare, även om det finns de som menar att om det inte är helt rätt måste det ara hlt fel. Vad som kan sägas om detta i rätten får vi ju se, det är fullt möjligt att rätten ser annorlunda än åklagaren på detta.

Det är inte att räkna med att det görs en serie experiment av grundforskningskaraktär på hjärnskadade, nerdopade och söndervårdade griskultingar för att bevisa det ena eller andra, den saken är ju helt klar. Man har ett märkligt provsvar, och taget för sig själv hade det förstås inte räckt till något åtal, bara till stränga frågor om vad som hänt. Men det är ju inte så att provsvaret ensamt ligger till grund för åtalet, utan det är kombinationen av vittnesmål och provsvar som är åtalsgrunden.

Man kan också, hemska tanke, se en misstänkt som ihop med sin försvarare tror att hon har rätt till en objektiv utredning ledd av åklagaren.

Den enda egentliga ansträngningen som gjort för att ifrågasätta ett mycket märkligt provsvar har varit att få tillstånd en revision av RMV som visat på omfattande brister vid analysen. En revision som åklagaren av någon egendomlig anledning motsatte sig.

Till följd av dessa påvisade brister tvingades åklagaren pröva RMV:s slutsatser. Åklagaren vände sig då till Rättsliga Rådet som förväntades utse en oberoende expert. Den experten hade en annan åsikt om den mest troliga dödsorsaken än RMV och åklagaren fick då göra ett tillägg i stämningen. Expertens oberoende kan ifrågasättas. (Stolpe in som det uttryckts i tråden.)

När det gäller vittnesmålen beror tolkningen av dem helt på vad man tror att provsvaren visar. Inte ens med prover tagna enligt RMVs anvisningar pekande på förgiftning skulle jag se läkaren som självklart huvudmisstänkt.

Att RMV när man fick ett provsvar som detta inte såg till att säkerställa de prover man missat (man hade chansen) är för mig helt obegripligt. Jag förstår att vi står där vi står men jag måste säga att jag har väldigt svårt att uppfatta en fällande dom baserat på det prov RMV har och där man inte följt sina anvisningar som rättssäker. RMV skall trots allt vara en del av de rättsvårdande myndigheterna.

Till saken hör att RMV skall arbeta enligt vetenskapliga principer. På grund av RMVs bristande provtagning kommer vi aldrig få ett vetenskapligt svar på vad provet visar. Det slår åt två håll. En brottsling kan gå fri eller en oskyldig dömas.

Nu kommer ju Hamilkars tanke om "professionell ödmjukhet" in igen. Tror du verkligen att att åklagaren går till åtal i ett sådant här högprofilärende med förhoppningen att domstolen skall kunna låta sig luras av en dålig utredning och väl medveten om at försvaret kommer att ha egna expertvittnen?

Du kan ju faktiskt också låta rätten avgöra läkarens skuld innan du börjar påstå att utredningen varit ofullständig eller subjektiv. (Du har naturligtvis rätt på ett sätt, det är naturligt för en utredning att söka bevisning, men det är nu utredningars stora svaghet i ett samhälle där man väljer att anta att alla är oskyldiga till motsatsen bevisas). Det KAN ju också vara på det sättet att det sammantaget är såpass mycket som pekar på att läkaren har givit tiopental (labbsvaret, vittnesmålen och den totala avsaknaden av andra förklaringar till tiopental i flickan än en stor injektion nära döden) att det kommer att räcka till en fällande dom, dvs bortom rimligt tvivel.

Det har ju varit extremt svårt för Hurtig att få gehör för sina mer radikala synpunkter (egentligen att labbprovet är skit och skall kastas ut ur utredningen) hos de som verkligen granskat ärendet.

Det finns en acceptabel överensstämmelse mellan förväntad och uppmätt koncentration av fenobarbital i det postmortala blodprovet, skriver Mörland.

De 20 ug fenobarbital/g blod som man fann i det postmortala blodprovet representerar en plasma/serumkoncentration på 86 mikromol/l. Utgående från en extrapolering av koncentrationsmätningarna från kliniska farmakologiska laboratoriet vid KS, kan man förvänta sig att koncentrationen av fenobarbital skulle ha varit 100-110 mikromol/l blod. Analysresultatet ligger alltså här c:a 14-22% lägre än det förväntade värdet. Omsatt på tiopentalet: 1204 - 2028 och något lägre än inom felmarginalen +-25-30%.

Variationsområdet har som sagt uppskattats till +- 25-30%, eller uttryckt på annat sätt för tiopentalet: Det kan ha funnits 1 400 - 2 600 ug/g blod, eller räknat på 265 g (250 ml) blod: 371 - 689 mg tiopental.

RMV:s kommentar är intressant och upplysande, och man gör inte anspråk på ett exakt, högkvalitativt analysresultat. Polisen begärde bara en rutinartad undersökning avseende förekomsten av ”läkemedel och narkotika” – och fick som de ville.

Vad vävnadsprover i det här fallet kunnat utvisa har man tydligen ej haft full kompetens att bedöma på RMV, alt. ratat pga att fallet i initialskedet syntes vara av mer rutinartad natur (vilket förstås leder till frågor om relevansen i befintliga rutiner). - Vill minnas att PR-A fällt någon kommentar om att värden på muskelvävnad ej kan relateras. - Vad sedan kemisterna ansett, är en annan sak.

Betr. avsaknaden av stickmärken efter försöken 080917-18 att sätta en CVK: Rättsläkaren var beordrad av åklagaren EB att särskilt leta efter infarter. Tidigare har en PVK suttit i handen (kopplades bort c:a tre dgr före dödsfallet) och man har senare med ultraljud sökt efter plats för att sätta en CVK. En jagularisnål (med dåligt backflöde) och försök till ny PVK (A-nål) har också funnits med i bilden. Både uskan JB och AS kan vittna om att endast två infarter (en PVK och ett vendrän) fanns när barnet tvättades (och inga färska stickmärken, efter vad man kan förstå… vilket jag också utgår från att rättsläkaren hade noterat vid obduktionen). Mot detta kan anföras att ev. stickmärken (som inte uskorna brytt sig om att notera) efter tre veckor kan ha försvunnit mer eller mindre spårlöst, men å andra sidan talar både analysresultatet och vittnesutsagorna för att tiopental bör ha tillfördts strax före, i samband med, eller strax efter dödens inträde.

Var får du ”ljumsktrakten” ifrån? – Förväxlar du provtagningsstället med diverse obekräftade uppgifter om ”stickställen”?

Världsrekordet för uppmätt tiopental efter döden sägs ligga på 392 mg/g. Om man antar att analysresultatet skulle vara representativt för hur mycket tiopental som tillförts barnet: 2 mg/g, och efter avdrag för variationskoefficient -30% = 1,4 mg x 265 g = 371 mg, så kan detta världsrekord möjligen sägas ha tangerats. - Däremot förefaller en del andra världsrekord ha slagits under resans gång mot rättegång och ett hörande av alla inblandade parter.

Beaktat att åklagarmyndigheten har missbedömt läget gravt två gånger tidigare tycker jag att påståendet är befogat.

Jag har aldrig stuckit under stol med att jag har varit dåligt insatt i hur en domstol kan resonera. Kvarstår gör att vi aldrig kommer få ett svar på varför flickan dog som är vetenskapligt säkrat. Se på hur det gick i FlyMe-rättegången. Åklagare har uppenbarligen inte alltid full koll när det gäller specialområden.

Vi bedömer Mörlands svar olika. Jag tycker att det är stor skillnad på att hävda att barnet dog av morfinförgiftning istället för tiopentalförgiftning.

Det sista värdet tillför ingenting eftersom vi inte vet om värdet är representativt för blod och är det representativt för blod finns thiopental också i annan vävnad i betydande omfattning ('betydande' har dock stor varians). Det här vet vi.


Jag tycker att vi skall vara mycket mer tydliga än så. RMV har brutit mot sina kodifierade rutiner på ett uppseendeväckande sätt på minst fyra punkter:

- Avsaknad av dubbelprov och vävnadsprov
- Avsaknad av certifiering för den analys som genomfördes
- Ej använt godkänd metod för spädning av provet (dessutom omöjligt att kontrollera eventuellt fel efteråt)
- Mätning utanför kalibreringsområdet

Det är minst sagt uppseendeväckande. Vilken påverkan det kommer att ha i rättssalen är en annan sak men RMV har gjort bort sig å det grövsta. Oavsett om du är läkaren eller familjen borde ilskan vara monumental mot RMV och deras hantering av ärendet.

Vad gäller muskelvärdet och PR-As kommentar är den i sin litenhet korrekt men missar poängen. Thiopentalvärden från mjukvävnad hade hjälpt dels att uppskatta total mängd thiopental i flickans kropp - dvs totaldos - dels hade koncentrationsskillnaden mellan venblodet och mjukvävnaden gett mycket information kring tidsförloppet (när fick flickan thiopental) - och hade kunnat adressera artefaktfrågan.


Det är möjligt att jag missar något men om du jämför koncentrationen 392 mg/g med mängden 371 mg är resonemanget en variant på 'Hur gammal var det du sa att du inte hette?' - har jag missat något?