Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

jag håller med fullständigt. hans texter är insiktsfulla och bildande samtidigt vettiga och logiska.

"Allt ska vara så svårt...
Nu har de gång på gång försökt att sätta en CVK (central venkateter) på Linnéa utan resultat, nu ska de låta henne vila och sedan försöka på nytt.

Alla dess stick de gör ju så ont på henne, önskar ja kunde byta plats.

Verkar inte bli någon Op i dag?? Vet ej varför, men Infektionsläkaren har varit här i dag och tagit infektionsprover i hennes hjärna...usch de låter mer brutalt än vad det är. Men så ser vår verklighet ut just nu ju.

I dag har jag skrivit till Metro, City, Aftonbladet och Tv4:nyheterna och jag hoppas att någon uppmärksammar detta som hänt.

Läste i dagens City, att en liten pojke på 6månder har fått premanenta hjärnskador på grund av att en läkare och personal här på astrid lindgrens inte varit uppmärksamma på honom. Läkaren varnas...

Man undrar, e de någon av Linnéas läkare?????

Ni förstår säkert vår osäkerhet och rädsla med tanke på det som hänt innan och så.....Ja e livrädd att de ska göra ännu mer fel på henne, men då jä---- ska de få med Linnéas mamma att göra, då e de inga silkesvantar här inte


Linnéas rädda mamma
2008-09-18 @ 14:36:27"


Intressant kommentar i de tre sista styckena. Undrar hur drivande vanja har varit i detta. I bloggen ser det onekligen ut som att en del saker har varit på gång under Februari.

Ingemar Hedenius, som var professor i rätt och moral i Uppsala omnämner i uppsatsen ”Den medicinska etikens nödvändighet” från 1977, en läkare i Kiruna som avbrutit en livuppehållande behandling av en hopplöst sjuk och och uppenbarligen svårt lidande patient. Läkaren riskerade åtal för mord, men åtalades endast för tjänstefel. Läkaren frikändes. Däremot fick han klander för att ha rådgjort med anhöriga.


Känner någon till denna dom, eller senare rättsfall?'


Jag har en känsla av den inte överklagades till högre instans.
I så fall kanske bäst så.

Modern verkar ju ha varit sjuk innan hon blev gravid då hon fått göra mer än en operation för cellförändringar. Missbruk är det knappast frågan om (eftersom det ännu en gång står nämnt i tråden), jag har läst igenom hela bloggen och inte hittat något som tyder på det. Hon får medicin mot graviditetsillamående, och då antar jag att det gäller postafen eller lergigan, inget med missbrukspotential.

Pappan hade också en allvarlig sjukdom sedan många år som han sedan dog av.

Jag darrar redan, för det kan betyda att ett visst litet parti inte kommer få fler än en handfull röster från mörkaste Småland i nästa val. Bilden av Sahlin som statsminister är något som jag ibland vaknar upp kallsvettig och darrande av mitt i natten.
Meningslöst, eftersom att SS skulle gå på läkarnas linje i alla fallen. Det är inte direkt på lösa boliner man fattar sådana beslut.
"blotta misstanken räcker"-argumentet används bara av personer sluppit ta ett enda helhetsanvar i hela sitt liv.

Av blotta misstanken att du kan orsaka en trafikolycka anser jag att du inte ska ha körkort.
Privata alernativ skulle kanske finnas som de anhöriga betalar för själv?
Visst finns det många dåliga läkare, liksom det finns många dåliga bilmekaniker. Kom du på en lösning på det.
Eftersom att det är flera läkare som diskuterar sig fram detta beslutet är risken för allvarliga felbedömningar nära noll. Bättra att lägga resurserna på att försöka unvika andra typer av felbehandlingar.
Läkarna trampar redan på den vägen. Gränsen för livskvalitet går idag vid att patienten ska ha minst en av följande funktioner någorlunda intakt: röra sig, se, höra, tala, äta, skita, andas eller tänka.

Kanske. Kanske inte. Det är en lång och invecklad process. Först ska man hitta alla relevanta dokument sedan ska man processa dem genom att läsa mellan raderna. Går man istället den enkla vägen och tolkar signaler man upplever sig få in mentalt skiljer slutresultatet sig sällan nämnvärt från ovanstående omväg genom relevanta dokument.

Formuleringar av detta slag är återkommande hos dig. Det är underförstått att din åsikt är relevant, får man hoppas. Alltså betyder det att du menar att det är detta som våra läkare gör idag, och att vi diskuterar ett sådant fall. Men mycket tyder på att detta inte stämmer. Det som diskuteras är ju palliativ vård och t ex smärtlindring och avbrytande av ytterligare åtgärder för döende människor.

Det finns minst en Elisabeth Brandt med starka kopplingar till karriärkatoliken Olle Brandt. Om hon är identisk med åklagaren går det rimligen inte att bortse från den politiska dimensionen.

Kan det vara så att den höga dosen tio-penthal gavs av misstag då barnet sövdes inför magnetröntgen, inte för att lindra inför respiratorns urkoppling?

Nu låg ju barnet visserligen i respirator vid sövningen (och det förklarar ju inte mängden morfin), men det borde väl göra att saken hamnar i ett annat läge juridiskt?

Läste ett meddelande som hon skrivit på en annans blogg och där skrev hon att hon har haft livmoderscancer.

Viktig fråga.

Nu är det tyvärr så att någon måste besluta om liv och död. Verkligheten är sådan att det dagligen uppstår situationer där det måste fattas ett beslut, för att ett icke-beslut är otänkbart. Dessa beslut handlar bokstavligen om liv och död. Sådan är verkligheten, även om den verkar skrämmande och ny för en del läsare. Någon måste fatta dessa beslut. Vem skall fatta beslutet? Tja, sjukhuschefen? Ogärna, i varje fall hade jag baxnat på min dödsbädd om jag nåddes av ett brunt kuvert från denne. Sjukhusekonomen? Obetydligt bättre, men inte alls bra. Sköterskan? Hon vill inte. Städerskan? Varken kan eller vill. En domstol? Nej. För trögt. Denna skulle fö ändå inhämta åsikter från den patientansvarige läkaren. Jag tycker att den som är mest skickad att bedöma vad som är klokast (=gagnar den sjuke bäst) måste ta ansvaret för detta. Det är den patientansvarige läkaren, hur illa vissa läsare här än verkar tycka om dom. Jämför med andra situationer där beslut måste fattas för att göra det bästa av usla förutsättningar; en lokförare ser att det håller på att hända en förfärlig olycka med det tåg han ansvarar för. Sitter jag på det tåget förväntar jag mig att lokföraren (och inte konduktören eller Banverket) väljer att agera på ett sätt som han uppfattar som det minst dåliga. Sen finns det lika många vårdsituationer som patienter. Ofta är beslutet lätt. Patienten ger raka besked på en rak fråga. Ibland förfärligt svårt. Anhöriga kräver olika saker, patienten nickar när de är närvarande, säger något HELT annat i enrum. Och vad gör jag då? Jo, det som patienten önskar. Inte helt lätt att förklara för de klentrogna förtvivlade anhöriga.

Som hjälp i beslutet att göra det som gagnar den sjuke bäst är att gå till sig själv. Hur hade jag velat ha det i denna situation som min patient befinner sig? Om det vore mitt barn, eller min mor, vad hade jag tyckt var klokast då?

En daglig högst konkret situation där du måste bestämma dig över liv och död är när patienter med hjärtstillestånd inkommer till akuten. HLR pågår, du fortsätter, men min tanke är hela tiden "Skaffa fram så mycket bakgrundsinformation om denna patient det bara gårt fort som fan!" Sekreteraren kan då komma springande med journalen där en miserabel livskvalitet (ångest, obotlig sjukdom, dödslängtan, kronisk svårkontrollerad smärta) framkommer. Om jag då envisas med att fortsätta, och "lyckas" få liv i patienten, hade jag själv inte kunnat se mig i spegeln.

Som sagt. Någon måste fatta beslut över liv och död.

Mvh!

Är det någon mer än jag som får litet dåliga vibbar av det där?

Med risk att få Hamilkar på mig, är inte frågan egentligen "bara" om läkaren har missbrukat sin möjlighet (och skyldighet) att lindra och utvidgat den till att avsluta livet på barnet. (Notera nu att jag inte vet svaret på detta och inte tror att det är så, men inser att man åtminstone kan tänka sig detta).

Men frågan är legitim att ställa, och att föräldrarna väljer att ställa den en ovanlig väg kan jag faktiskt förstå, med tanke på patienthistoriken.