Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Observera att jag har haft lite mer erfarenhet av juridik och juridiska resonemang än Golgata, (och dessutom väsentligt mindre erfarenhet av vården, även om jag också har gått läkarutbildningen) och jag likafullt hamnar på exakt samma sida som Golgata. Utifrån detta synes problemet inte vara att Golgata kan för lite juridik, utan att StefanD13 kan för lite medcin, och likafullt har mycket kraftiga åsikter.

Visst är det så att man måste ifrågasätta deras uttalanden men om jag får gissa så tror jag att Engkvist kommer i kontakt med de här frågorna oftare än vad Doctare gör som kanske har lite andra frågor att hantera. De kan alltså ha rätt båda 2. Sedan kan vi inte utesluta att någon av dem blivit felciterade eller att det de sagt på vanlig journalistiskt vis paketerats så att det passar in bättre. Engkvists citat var kristallklart då DN verkligen citerade honom. Uppgiften från Doctare vet jag inte så mkt om så vad hon än sa så kanske det förstärktes av den/de som återgav det hon sa.

... eller så ljög någon av dem... fast det är väl inte bara Engkvist som hävdat att det är praxis? Visst är det flera? Och så vitt jag sett så är Doctare den ende som hävdat motsatsen.

Ok... men notera att jag inte hävdar att någon av er kan för lite inom något område. Jag drev tesen att ni ser saken ur olika synvinklar vilket visar på de problem som jag närmast utgår ifrån kommer att debatteras flitigt under men framför allt efter att det här målet är avgjort

Där är problemet: Syftet med behandlingen och primäreffekten är det vitala, inte bieffekten av den.
Om det är som du säger (om!) blir det ju ytterligt svårt att motivera en mycket stor dos morfin i det skedet.

Problemet blir väl här att "saken talar för sig själv" i stor omfattning om morfindosen varit tio gånger större än en dos som rimligen skulle räckt till för lindring.

Men det är jag inte kompetent att bedöma.

Det är inte konstigare att hon inte känner till det än att jag inte skulle ha gjort det. Doctare har, vad jag vet, inga som helst kliniska erfarenheter som skulle ha gjort henne direkt bekant med den typen av praxis. Det enda egendomliga är att hon överhuvudtaget öppnar näbben om detta. Hennes specialisering är allmänläkare, och i vart fall den mer medialt högprofilerade delen av hennes verksamhet har hon ju huvudsakligen pratat med bosniska våldtagna kvinnor. Och det förefaller ha varit i princip tio år sedan hon överhuvudaget ägnade sig åt läkarverksamhet.

Till StefanD13 kan vidare meddelas att hon, att döma av wikipediabiografin, förefaller vara relativt positivt inställd till alternativ medicin à la Vidarkliniken, eftersom, hon vill "minska klyftan mellan skolmedicin och alternativ medicin".

Mycket långt bort från intensivvård och respiratorurkopplingar, med andra ord.

Självklart är det normal praxis att lindra kvävningskänsla, dödsångest och smärtor hos en döende patient. Det är det som verkar ha skett i detta fall. Jag skulle tro att det i de flesta patienter som hålls intuberade i respirator går att uppmäta letala nivåer av ett antal läkemedel -- letala, om man inte ligger i respirator. Stänger man av respiratorn dör patienten av sin grundsjukdom och kanske kan döden skyndas på med några sekunder av de läkemedel som finns i kroppen. Men detta är helt i enlighet med god vård. Syftet är ju inte död, utan lindring av plågor. Enligt vissa debattörers bisarra formalistisk-juridiska resonemang vore vi (ja, jag är också läkare) eljest tvingade att omedelbart efter respiratoravstängning skyndsamt ge patienten naloxon och andra motgifter mot narkosläkemedel för att få patienten så vaken som möjligt, paniskt kippande efter andan i en utdragen dödskamp. Kanske får patienten leva någon minut längre innan den dödförklaras.

Men vill vi ha det så?

Detta är f.ö. Socialstyrelsens allmänna råd för vård i livets slutskede (1992):

http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/5A6DA0B1-06B4-40B3-9926-7D71980D5563/2089/1992702.pdf

Tiopental och morfin ges alltså ett flertal gånger under några timmar innan respiratorn stängs av. Man skjutsar inte bara in en jättedos och drar ur sladden.
Hur morfin och tiopental ansamlas i en förtidigtfödd 3 månaders barn med en kraftig infektion i kroppen är det nog ingen som kan svara på. Rätt stor mängd skulle jag gissa på. Men syftet är aldrig att döda, syftet är att undvika smärta, ångest och kramper när respiratorn väl kopplats ut.

Såvida vi inte har att göra med en vettvilling som mördade barnet för att det skulle lida så lite som möjligt under den korta tid som respiratorn var urkopplad.

Vad dom glömmer att skriva ut i tidningarna är att Christina Doctare är katolik. Hon är med i katolska kyrkan och någon sorts orden kallad "Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden". Det förklarar väl en del också.

Men är det egentligen så svårt att motivera? Om jag har förstått det hela rätt efter att ha läst igenom tråden, så handlar det väl en hel del om att det är ytterligt svårt att dosera rätt på ett sådant barn som det var frågan om.

Bättre då att "ta i" för att vara säker på att den lilla flickan inte ska behöva lida sina sista minuter.

Nu verkar ju det i o f s inte vara fallet med tanke på vad doktorn och advokaten har sagt om mängden morfin i blodet hos den lilla flickan (detta förutsatt att tidningarna har kommit med rätt uppgifter, förstås)

Snarare verkar ju doktorn överraskad och förbryllad över den stora mängden och frågan som ställs (eller påståendet) verkar ju vara att någon (oklart vem) har gett flickan morfin innan doktorn gjorde det. Misstag med dubbeldosering? Kan både sköterskan och doktorn ha gett varsin dos (trots att doktorer tydligen inte själva regelmässigt administrerar och injicerar preparat)?

Det som talar emot detta scenario är väl ändå att tiden mellan beslut om avstängning av respirator och att sedan verkligen stänga av maskinen borde ha varit ganska tätt inpå varandra. Borde inte ha funnits tid för dubbeldos där.

Men som alla andra säger, så är det ju svårt att veta innan alla papperen är på bordet om hela händelseförloppet. Det verkar ju dock rätt klart att även doktorn reagerade på den stora mängden morfin som fanns i flickan. Då kanske diskussionen om praxis och inte praxis blir betydelselös.

Edit: Eller så kan jag ju ha HELT fel i mina resonemang om ansamling av morfin och tiopenthal i blodet när jag nu läser "datjas" inlägg. Det kan ju naturligtvis vara så att inte ens den anklagagade doktorn egentligen har en aning om att mängden kan bli så stor som den blev när summan av ala administrerade läkemedel läggs ihop.

Vi får väl hoppas att det kan finnas rättsmedicinsk kompetens inom det området så att det kan påvisas hur det hela gått till. Har man gjort som man skall och bör (jag vet intet i sakfrågan) skall vi väl inte tro att det skall sluta mer illa än det redan gjort.

Ur en annan synvinkel är det ju också viktigt att föräldrarna kan anmäla händelsen för polisutredning. Skulle det sedan vara en grundlös anmälan, helt utan substans är ju det rätta att lägga ner den, och i det här fallet gjorde man ju inte det. Det beslutet bör också granskas, speciellt om det visar sig att det hela verkligen varit obefogat.

Låt oss (också stillsamt) inse att som saker beskrivits i pressen är det nog inte vårdens önskefall för att diskutera vårdetik och -praxis, med tanke på dess historia.

Så anhöriga utan medicinsk sakkunskap ska avgöra vad som är i patientens medicinska intresse?

Som har sagts många gånger tidigare i tråden; läkaren ska vårda patienten, inte de anhöriga.

Min mamma och pappa kommer en dag att dö. De kommer med största sannolikhet att göra det inom sjukvårdens väggar. När jag i min sorg, över insikten att pappa inte kommer att hämta sig och bli frisk, då tror att jag kan överpröva verkligheten gör jag inte min pappa den sista tjänsten i livet som jag är skyldig honom, att låta honom dö med så mycket värdighet som möjligt.

Samhället ska ge fan i att enabla folks dysfunktionalitet. Någon behöver sätta folk ner i en stol och tala om för dom att det är fullt normalt att de är förbannade på livets jävlighet, men det betyder inte att vi ska blidka deras önskningar.

Det var hos Sankte Per uppe vid pärleporten!
Några tappra själar stod och väntade på att bli insläppta in i himmelriket.
Så kom det en disträ herre i vit rock och gick före hela kön och in genom porten!
En själ frågade, Sankte Per, vem var det?
Sankte Per svarade, Jo det var Gud, han tror han är Doktor


Nu behöver man inte ens läsa mellan raderna längre, detta är en politisk rättegång och det är (delar av) KD som står ovanför och rycker i trådarna.