Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Det skulle ju kunna uppfattas som att tanken är att det skulle kunna vara HSAN:s (eller socialstyrelsen eller läkarrådet, eller nåt) som skulle ha anmälningsmonopol eller för den delen åtals- eller ännu mer, rättskipningsmonopol inom sin profession. Historiskt har sådant funnits i många skrån, till exempel universitet (sk "akademisk jurisdiktion", häftiga grejor, borttaget 1852) och försvaret (krigsrätt avskaffat 1948).

Det är väl i och för sig en möjlighet. Tydligen funkar det dock inte så särskilt bra, om det enligt Datja dels är relativt vanligt att sköterskor gör de här felen, dels håller med att domen i sak är korrekt, och slutligen detta inte kommer till rättslig prövning annat än om åklagare råkar snappa upp ärendet?

Borde inte HSAN få detta på sin bord, och lämna vidare till åklagare redan i det system som finns idag?

Nej, för helvete!

Ärenden som Kalmar-sköterskans har inte i rättsväsendet att göra. Varför har ni så svårt att se konsekvenser utanför rättssalen.

I Tyskland har man enligt denna advokat

http://www.nkmr.org/demokratisering_av_sveriges_domstolsvasende.htm

en specialdomstol för sjukvården. Enda skönhetsfläcken med den är att det sitter tre domare och bara två läkare i den. Kunde räckt med en jurist.

Juridiken är väl tänkt att vara till samhällets båtnad, inte en svulst på dess lekamen?

OK, nu blir du lite osammanhängande i argumentationen. För ett par inlägg sedan så höll du ju med om att domen som sådan var invändningsfri - jag antar att "kalmar-sköterskan" är HD-fallet från 2006.

Hur kan du både tycka att en fällande dom är rätt i sak, men att ärendet inte har i domstolen att göra? Ska folk få gå omkring och begå i och för sig kriminella handlingar, men att detta inte ska få påtalas?

Aha, men domen kan vara korrekt och ändå komma från fel håll. Sköterskan hade blivit fälld i HSAN också (med färre ord såklart, utan allt ordbajseri). Dvs. domen är riktig på så vis att man fann att en SSK hade begått ett fel i sin yrkesutövning vilket lett till patientens död. Detta hade HSAN med ett bättre och mindre förvirrat ordflöde också kommit fram till. Så jag är inte förvirrad. Det är du och Bergakungen som inte ser bortom horisonten.

Och på vilket sätt är juridiken en svulst på samhällskroppen?

Jo, kvalitén på en samhällsviktig högriskverksamhet som sjukvården, där nästan hela tillsynen från den övliga myndigheten (SoS) baseras på att man har ett system med frivillig egenrapportering, skulle i grunden hotas om en kader åklagare och andra lagvrängare börjar plocka upp fall som verksamheten rapporterar. Som lök på laxen är ju dessa åklagare och domstolar inte alls vana eller kompetenta att gradera, bedöma och beivra fallen. Vilket du buggenbu illustrerar när du trodde att Kalmar-fallet skulle ha hänvisats vidare från HSAN till åklagare. Så hade inte skett. Det var anmält av sköterskan upp till sjukhusets chefläkare som anmälde till SoS enl Lex Maria. Åklagarnas instövlande förhindrade den stillsamma och sakkunniga utredningen och den planerade prövningen i HSAN. Dvs. det icke-produktiva rättsväsendet snappade upp ett fall från en annan myndighet som tillser en produktiv högriskverksamhet och fattade de idiotiska besluten att åtala och fälla. Detta störde tillsynen i det specifika fallet (HSAN kunde inte gå igenom fallet på ett mer metodiskt, icke-brottsorienterat sätt.) och, värre, försämrar kraftigt incitamentet för egenrapporteringen, förstör översynen, försämrar vårdkvalitén och gör i förlängningen att fler patienter dör!

Fattar ni inte att vi inte leker i sjukvården? Ibland görs fel så att patienter tar skada. Det är djävligt viktigt att vi i sjukvården skall fortsätta våga rapportera fel och misstag så att system kan förbättras (och usla individer identifieras). (Tänk om rättsväsendet skulle börja med något sådant, förresten?) Så länge det inte handlar om ren illvilja skall rättsväsendet hålla sina långra fingrar borta!

dixi

Jag har aldrig föreställt mig att sjukvården är någon lekstuga, även om det emellanåt dyker upp bilder på nedsövda patienter på Facebook och som ger det intrycket.

Är för mycket begärt att hoppas att du Datja ska förstå att inte heller rättsväsendet är någon lekstuga? Och att när du tycker jag ska vidga min horisont, så är det ett råd som också du själv kanske borde följa?

Du är naturligtvis i din fulla rätt att anse sjukvården vara en samhällsviktig och nyttig institution medan rättsväsendet är en icke-produktiv cancersvulst. Men det är också otroligt inskränkt. Hur tror du t.ex. samhället skulle fungera utan att det fanns en underliggande rättsapparat? Skulle folk betala in de skatter som finansierar vården? Skulle affärslivet som genererar de pengar som vi alla lever av fungera så hyggligt som det ändå gör utan den samhälleliga stabilitet som följer av en väl fungerande lagstiftning?

Och hur bra skulle samhället fungera om vissa grupper undantas från att lagföras trots att de uppenbarligen begår brott? Om vårdpersonal inte behöver kontrollräkna sina medicindoseringar och får ge spädbarn dödliga doser med endast ett disciplinärt förfarande som påföljd, så bör väl också poliser få göra råbarkade ingripanden där misstänkta dödas och lemlästas - och så länge man gör detta i tjänsten så kan de bara drabbas av en disciplinär påföljd?!

Det är faktiskt ganska välutrett genom olika internationella jämförelser att en felhantering via tillsynsmyndighet ger en bättre sjukvård än än en felhantering via rättsväsendet, allt annat lika. Den främsta fördelen är att man, som datja påpekar och du ignorerar, verkligen får in rapporter om de fel som begås, och följaktligen kan förebygga att de inträffar igen. Benägenheten att mörka begångna fel ökar naturligtvis dramatiskt med den upplevda risken att dras inför domstol. I den mån åklagare idag håller på att aktivistiskt flytta fram rättsväsendets positioner i sjukvården är det alltså solklart förutsebart att detta kommer att leda till att fler människor dör pga vårdmisstag - inte färre.

Det skulle med all sannolikhet fungera alldeles förträffligt. Jag har i många år argumenterat för att felhanteringen inom polisen ska ske på ett liknande sätt som inom sjukvården. Den så kallade "kårandan" inom polisen, som gör att det ytterst sällan döms någon polis för brott i tjänsten, eftersom kollegor gör sitt bästa för att täcka upp för kollegor och mörka inför rättsväsendet, är en uppenbar konsekvens av att polisen har en rent rättsväsendestyrd felhantering, vilket i sin tur leder till att en polis som under ett ingripande dödar en person antingen är en brottsling eller klanderfri. Jag vill alltså personligen se en professionell tillsynsmyndighet som baserat på ett no fault-tänkande utreder fel i polisarbetet, och i normalfallet bestraffar fel med olika typer av disciplinpåföljd - också fel som har lett till att personer har dött. Det hade t ex varit oerhört mycket lättare att komma till klarhet med att och på vilket sätt polisinsatsen i Lindesberg för ett antal år sedan, då en ung man i akut psykos sköts till döds av en polis som fanns på andra sidan ett staket, var felaktig, om det hade varit ett tillsynsärende. Som det nu var, lärde sig ingen ett skvatt från detta uppenbara insatsmisslyckande - förmodligen inte ens de poliser som var närvarande, eftersom det faktum att det blev en brottmålssak av fallet säkerligen aktiverade synnerligen kraftiga psykologiska försvar hos alla inblandade.

Tanken att allting blir bättre ju mer rättsväsendet får lägga sig i må kännas aldrig så instinktivt tilltalande för en jurist. Men det finns faktiskt en hel del empiriska data som talar för att så faktiskt ganska ofta inte är fallet.

Ganska mycket av dessa empiriska data kan sammanfattas i trebokstavsakronymen U.S.A.

Jag har talat och står oemotsagd, för om jag bryter ned din förra post:
Vadå Facebook? Vad är det för advokatyr du håller på med?
Jag har inga ambitioner att att som läkare övervaka rättsväsendet, så det finns ingen anledning för mig att sätta mig in i rättsväsendets maskineri.
Skatteinsamlandet sköts av Skatteverket, inte av rättsväsendet. Men när har jag sagt att vi inte skulle betala skatt, eller att skatteinsamlande inte skall lagregleras, eller att skattefusk inte skall beivras av rättsväsendet? Retoriska finter. Du kan väl ändå inte på ett hederligt sätt hävda att rättsväsendet är produktivt? Det spelar väl ingen roll om du tycker att jag är inskränkt, försök besvara vad jag säger istället.
Uppstaplade argument mot anarki, som är helt opåkallade, återigen advokatyr. Sluta med detta, är du snäll! Jag har aldrig förordat ett laglöst samhälle. (Däremot tror jag att samhället försämras av att lagtolkningsspecialister får ökat inflytande på bekostnad av produktiva, professionella grupper.)
Här argumenterar du ohederligt -- återigen, advokatyr, -- istället för att bemöta vad jag skriver slänger du in ett halvtaffligt exempel från en helt annan verksamhet som inte på några sätt kan jämställas med sjukvården. Polisen är faktiskt en del av rättsväsendet, åtminstone i en utvidgad form av detsamma. Jag har ju hävdat behovet av kompetent tillsyn, så ja, en SSK måste kontrollräkna sina medicindoseringar (det gör de också, denna SSK tog fel flaska). Däremot skall det leda till disciplinpåföljd, och inte till brottsstraff, eftersom syftet inte var illvilligt.

Så nu får jag citera mig själv istället, men tar det i punktform så det blir enklare, och ber dig vänligt men bestämt försöka förstå problemet, och svara gärna utan att vrida på mina ord eller tillgripa retoriska knep eller annan advokatyr. Det är innehållet som räknas.

Här är problemet som du helt undvek att besvara i din förra post:

1. Tillsynen (i Sverige) av den samhällsviktiga högriskverksamheten sjukvården baseras till stor del på ett system med frivillig egenrapportering enl. Lex Maria.

2. Lagstiftaren hade inte tänkt sig att ivriga åklagare skulle störa den utredningsprocess som föranstaltades av Lex Maria

3. SoS' tillsyn är i bokstavlig mening livsviktig för upptäckten av

a. farliga systemfel
b. farliga människor

4. Jurister är inte sjukvårdsutbildade.

5. Jurister har ingen yrkeserfarenhet från sjukvård.

6. Sjukvården är en mycket komplex, mångfasetterad, dynamisk och ständigt självutvecklande och -förändrande verksamhet som det är svårt att begripa mer än en liten del av och omöjligt för dem som inte är sjukvårdsutbildade eller har yrkeserfarenhet av densamma.

7. Åklagare stör Lex Maria-processen genom att väcka åtal, eftersom

a. de hindrar HSAN från att göra en adekvat, normal belysning av fallet
b. de försämrar kraftigt incitamenten för frivillig egenrapportering av misstag, vilket leder till

i. sämre tillsyn av sjukvården
ii. sämre återkoppling av systemfel
iii. att fler patienter dör i onödan

8. Rättsväsendet är en olämplig aktör för utredning av misstag i sjukvården, eftersom det

a. inte kan gradera graden av ett misstags vanlighet, allvarlighet eller klantighet
(Se t.ex. https://lagen.nu/dom/nja/1987s490, här höll en läkare på att bli dömd för att ha felordinerat ett barn som höll på att stryka med. [Jag kan säga att jag har ordinerat fel på liknande sätt, ja, säg 4 gånger i min karriär, men det har upptäckts i tid. Men beakta då att en förmiddag på jobbet för mig innefattar att jag utför mellan 150-450 ordinationer, snitt c:a 300.] Det hårresande i fallet ovan var att skälet till att läkaren inte blev fälld var att patienten som fick felordinationen låg på en avdelning där skadan av ordinationen snabbt kunde upptäckas, varvid ett juridiskt spetsfundigt resonemang appliceras i domen med insikten: "barnet var ej utsatt för fara eftersom det övervakades av en sjuksköterska och en barnsköterska, som båda har utbildning för att häva andningsbesvär." Den här läkaren skulle ha varnats i HSAN.)
b. bara beivrar aktiva fel, inte passivitet
c. skiter de effekter som dess beslut får för sjukvården (och dessa effekter är dystra, enl ovan)
d. de letar efter brott, inte efter misstag eller systemfel

ha det

Jag har förstått att jurister i brist på faktaunderlag ofta använder liknelser och jämförelser från andra områden när de argumenterar.

Jag skall nu försöka trycka in mina argument i Buggenbu med en jämförelse.

I stort sett finns det bara två västliga demokratier som fortfarande ägnar sig åt krigföring i större skala, Storbritannien och USA. Dessa båda länder har också mycket riktigt behållit sina militärdomstolar (Bergakungen nämnde dessa ovan).

Varför? Jo, jag tror att militären som deltar i stridigheter inser att det sker en hel del misstag med dödlig utgång och dessa misstag måste a) utredas av militären för att de skall ta lärdom och b) dömas av en instans som har goda insikter i militärens förhållanden på fältet.

Byt nu ut ordet "militär" mot "sjukvård" och "stridigheter" mot "patientvård" i stycket ovan.

Om Sverige skulle hamna i krig torde en militärdomstol inrättas inom en vecka.

F.ö. har vi denna länk från brittiska NHS som förklarar varför det är kasst med rättsväsende-reglerad sjukvård:

http://www.dh.gov.uk/prod_consum_dh/groups/dh_digitalassets/@dh/@en/documents/digitalasset/dh

Eftersom jag varken arbetar inom sjukvården eller rättsväsendet så har jag inte lojaliteter med varken dig eller datja. Ändå upplever jag hela tiden att du verkligen inte vill förstå utan snarare försöker missförstå så mycket som möjligt.

Gång på gång har datja ägnat tid åt kristallklara och övertydliga förklaringar till varför rättsväsendet inte är lämpliga att hantera sådana här ärenden. Trots att jag inte arbetar inom vården så är datjas argument för mig helt logiska och mycket kloka. Varför vägrar du att ta till dig det datja skriver?

Då skall du också byta ut erinran och varning mot fängelse. Du skrev advokatyr; DU sysslar med advokatyr. HSAN:s sanktioner är bara avsedda att vara besvärande för de som vill göra karriär, erinran eller varning är lappri när det handlar om folk som fullständigt åsidosätter regelverk och sunt förnuft.

Du kanske har rätt i att om Sverige skulle hamna i krig så skulle en militärdomstol inrättas inom en vecka. Men så är krig också en extrem situation som kanske kräver inskränkningar i demokratin. För någonstans är det så att en utveckling mot specialdomstolar för olika grupper i samhället går emot demokratiska principer om allas likhet inför lagen.