Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Kan man anta att den första analysens oprecisa resultat på över 1000 mikrogram/gram beror på att mätmetoden inte klarar av hur höga koncentrationer som helst? (Pss som en badrumsvåg har ett begränsat mätområde som inte räcker för en riktig tungviktare.)

Javisst! Det som förmodligen hände här var att detektorn "storkande". För att få en koncentration som föll inom utrustningens mätområde vara man därför tvungen att späda provet 50 ggr och köra om analysen. Att manhade att göra meden hög koncentration vardet dock ingen tvekan om redan vid denförstakörningen.

Gör mätningen på hela provet eller mäter apparaten t.ex. vid ytan av provet?

Om blodet var förorenat av "fettvätska" med en extremt stor koncentration av thiopental kanske vätskan "skiktade" sig vid mätningen? Den "skiktningen" kanske kan ha blivit mer markant genom spädningen.

Fett blandas normalt inte med vatten utan det brukar flyta ovanpå.

Vi måste återvända till Ture Petréns kärllära (tryckt 1962): "De stora venstammarna... V. cava superior... V. cava inferior... V. iliaca externa... V. iliaca interna... I stort sett sakna de nämnda venstammarna klaffar, men vanligen finns ett par i v. subclavia, och det kan förekomma ett par i v. jugularis interna, båda belägna ungefär 2 cm från angulus venosus. Även i v. iliaca externa påträffas ibland ett venklaffpar."

Klaffar (det du menar med backventiler) är ffa. viktiga i de nedre extremiteternas vener, inte i själva trunken. Således inget hinder för retrograd transport från v. cava superior ned till v. iliaca.


Detta är en korrekt invändning.

Tack för "anatomilektionen"! Alltid lär man sig något nytt.

Tyvärr är det väl som vi tycks vara överens om så att mina övriga invändningar i vart fall minskar möjligheterna för distributon "baklänges" som förklaring. Vilket som sagt är litet tråkigt!

Så hände det. Hurtig ifrågasätter "blodprovet".
http://sverigesradio.se/ekot/artikel.asp?artikel=3594654
Någon som kan ge en kvalificerad gissning på huruvida tingsrätten bifaller försvarets begäran eller inte?

Advokat Hurtig begär nu att Solna tingsrätt ska beordra Claeson att göra en total revision av den rättsmedicinska undersökningen:

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2010/03/30/drapatalad-lakares-advokat/index.xml

Edit: KluvenTunga var en minut snabbare.

Läkartidningen kom nyss med en lite längre version:

http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14129

Läkartidning-artikeln andas att det centrala här är vilka gränser som finns för ackrediteringen. Det låter ju onekligen konstigt om RMV vore ett ackrediterat laboratorium utom just för tiopental. Jag har dock inte hittat mera om ackrediteringen än att det verkar vara Swedac som utför den.

I Läkartidningtexten så uppfattar jag att tingsrätten (Lars Lindström) inte känns helt imponerade av Hurtigs begäran, dvs de får in ett par såna här anmälningar per år, och man kan väl ana att det så gott som uteslutande är chansningar från folk som överklagar oavsett läge och inte accepterar sig vara överbevisade.

Säkerligen kommer Althin och åklagaren att luta sig tillbaka och hänvisa till ackrediteringen. Claesson har ju redan gjort detta när frågan låg på hans bord.

Personligen tycker jag dock - alldeles oavsett Hamilkars tidigare utläggning om tillskriven auktoritet etc - att det är konstigt om man inte i processen ska kunna ta in en second opinion, eller överpröva RMV:s slutsatser bara för att verksamheten är ackrediterad. Det är som om en domstol aldrig skulle kunna döma fel eller att bilprovningen skulle vara höjd över misstanken att kunna släppa igenom en bil som är körfarlig. Exempel på att detta händer är t.ex. NJA 1991 s. 138 och NJA 2008 s. 986. Så varför skulle det inte kunna bli fel hos RMV?

Alltså. Om någon vet mer om det här med ackrediteringen så är det av intresse att få veta.

Så läser inte jag den. Åklagaren har avslagit begäran om vertikal revision med hänvisning till att labbet var ackrediterat. Hurtig gör ett antal invändningar om kvalitén på analysen, och förefaller inte alls beröra ackrediteringens räckvidd. Det centrala är hur mycket åklagaren har på fötterna när han avvisar begäran om vertikal revision enbart med hänvisnig till att labbet är ackrediterat. Det vet vi i dagsläget inte. Att det sakmaterieltt vore utomordentligt klokt att genomföra en vertikal revision, och att en sådan bör göras om det bara finns minsta juridiska möjlighet till är ganska självklart. Det borde stå klart också för åklagaren - dels med tanke på hans ojektivitetsplikt, men också med tanke på att en fällande dom utan sådan revision kommer att ifrågasättas från i princip hela vetenskapssamhället - en situation som aldrig är lycklig för vare sig barnintensivvårdens eller rättsapparatens legitimitet.

Advokat Hurtig har nog helt rätt i frågan om ackreditering. Av ackrediteringsbeskedet från 2009-06-30 som finns här:

http://search.swedac.se/omfattning/1378-03%20Ackr%20omfattning%20090630.pdf

framgår att ackreditering saknas för analys av såväl thiopental som pentobarbital. Däremot har man ackreditering för Fenemal (fenobarbital).

Övrig ackrediteringsinformation finns här:

http://search.swedac.se/listCompany.asp?id=5&adrId=38021&sAck=1378_03&lang =sv

Tack för info. Möjligen har man tidigare haft samma omfattning, men ackrediteringsbeslutet är från 2009-06-30, och rättsmedicinska obduktionen 2008-10, och kemiska analysen var väl ett par veckor därefter. Så det är gissningsvis ett tidigare ackrediteringsbeslut som behövs. Även om man i och för sig kan gissa att det kan överensstämma med detta.

Vad gäller Hamilkars inlägg håller jag med om att det vore klokt att genomföra revisionen. Det jag tänker mig domstolen har emot att revidera ackrediterade labb-resultat, är väl att ett sådant beslut riskerar öppna upp för sådana här invändningar i vart och vartannat fall. Jag tycker naturligtvis inte man ska avhålla sig när det finns goda argument för att det är något fel med testet.

Jag hoppas Hurtig har pratat både med en medicinsk specialist och med en vetenskapsjournalist eller nåt för att få till ett både vederhäftigt och begripligt underlag. Jag för min del ser ju faktiskt inte ens något orsakssamband mellan den (ev) saknade ackrediteringen och att resultatet är felaktigt. Jag menar att massera fram blod på så gamla lik borde väl medföra risk för kontaminering oavsett vilket ämne det är man testar för? Och även om man testar för andra substanser så borde det väl vara fel att inte utföra kontrollen på ett nytt blodprov (istället för att göra en förnyad analys av det ursprungliga provet). Dvs. de brister som i första hand läggs PRA/RMV till last är ju inte sådana som är direkt kopplade till svårigheterna med själva tiopentalet.