Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

En ytterligare tanke kring det här med vård och likgiltighetsuppsåt:

Om vårdgivaren ska belastas med likgiltighetsuppsåt kring de risker som ett vårdmotiverat ingrepp innebär, och straffansvar utkrävas om de skulle materialiseras, gäller då inte detta alla former av riskabla vårdingrepp - dvs. även sådana där det också finns en liten möjlighet att patienten kommer klara sig pga ingreppet.

Ta t.ex. en komplicerad hjärntumör-operation, där risken är 80% att patienten dör (tidigare än han annars skulle ha gjort), och 20% att patienten överlever. Om patienten dör så har ju den risk med agerandet som läkaren har likgiltighetsuppsåt materialiserats...
Att patienten samtycker till risken kan väl inte befria då man inte kan samtycka till att bli dödad, i vart fall är samtycket inte ansvarsbefriande för den dödande.

EDIT: Alltså blir det mord/dråp med straffansvar pga likgiltighetsuppsåt även i det här fallet, dvs. det är en logisk följd om det måste anses vara likgiltighetsuppsåt och straffbart om en läkare ger bedövning till en döende. Att det i och för sig finns en möjlighet att tumör-patienten klarar sig kan inte gärna befria. Det enda som skiljer är ju vilka mothänsyn som driver läkaren att ge vården. Och det är väl ingen som hävdar att symptomdämpning inte skulle utgöra vård?

Ja man kan höra den personen och för den delen alla andra som kan ha något av intresse att säga även efter det att FU är avslutad (sk fortsatt FU, inte alls ovanligt). Tillkommer det förhör/annat FU material så läggs de/det (för de fall de/det bedöm ha någon relevans) i ett tillägsprotokoll som blir offentligt (om det inte finns särskilda sekretesskäl).

Bekymmret ligger i att så länge det går att göra den tolkning jag alltjämt gör av rättsläget (även om buggenbu gett mig några tankenötter i sina inlägg ovan som tål att reflekteras över) så länge finns risken att någon väljer/känner sig tvingad (av ex tjänsteansvar) att använda sig av lagen. Vilket skulle kunna få till följd att någon läkare eller SSK döms för dråp för att ha utfört sitt arbete. Därför påstår jag att det är lagstiftarens förbannade skyldighet att tydligt klargöra att man accepterar vården i livets slutskede som den ser ut och att man inte har för avsikt att straffa dem som utför den.

Claesson tog över ansvaret som förundersökningsledare efter Brandt och har alltså lett arbetet större delen av tiden efter sin debattartikel.

Vilka yrkesgrupper får genom sin yrkespraxis undantag från de straffrättsliga reglerna?

Problemet just nu är de konsekvenser Claessons utspel har för patienter som vårdas tills dess någon med auktoritet tydligt har klargjort vad som gäller. HD? Lagstiftaren?

Ja, usch fy. Viktig poäng. Samtidigt kan man tycka att även etik-instanserna, socialstyrelsen och de tunga elefanter ligger bakom ståndpunkten att bedövning kan ges borde knäppa Claesson på näsan. Fast jag förstår att man verkligen måste känna det som ett kall att gå till jobbet och bedriva vård med risk för eget straffansvar. Särskilt som (inbillar jag mig) arbetsuppgiften i sig kan vara nog så psykiskt pressande även utan detta damoklessvärd.

Edit: Jag för min del har ju svårt att se en situation där en läkare som agerar korrekt enligt läkarvetenskapen ska kunna dömas för detta. Och om så ändå skulle ske så måste ju påföljden vara exceptionellt mild. Vilket naturligtivs är otillräckligt för den som är utsatt.

Det verkar som berörda myndigheter har varit ganska noga med hålla sig på sin kant så länge fallet hanteras av rättsväsendet. SoS accepterade yppandeförbuden utan allt för mycket. Det vore oförnekligen ganska pinsamt med två myndigheter som strider inför öppen ridå.

Det är tveksamt om någon åklagare känner sig tvingad att prövat det här med likgiltighetsuppsåtets tillämpning inom vården vad jag förstår.

Mmmm.... Fast jag tänkte att man kunde vara lite fulare ändå. T.ex. att SoS eller någon annan som står bakom de allmänna råden, skulle gå ut med förnyade allmänna råd av innebörd att det inte spelar någon roll om en patient i palliativ vård skulle vara i tortyrliknande smärta, smärtlindring får ändå inte ges. Och ville man vara övertydlig så kunde en direkt hänvisning ske till Claesson.

Skulle kunna tänka mig att detta borde riva upp lite känslor hos allmänheten, sätta press på Claesson, och förkorta tiden ovisshet skulle råda.

Fast så fult får man väl inte spela förstås, och ett sådant utspel skulle förstås skapa oro hos de som är döende idag. Men som idé var den vacker att få...

Det man gjort är att man föranstaltat om en översyn av Socialstyrelsens "Allmänna råd om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede".

Kan du precisera på vilket sätt buggenbu:s tankenötter skiljer sig från dina egna, eller möjligtvis vad som föranleder din reflektion. Ni båda är ju uppenbart skolade i juridikens värld till skillnad från undertecknad, så ett förtydligande häri skulle vara intressant att ta del av.

Vilka är "man" i detta avseende? Ber om ursäkt, men jag har nog missat det självklara i detta stycket.

Primärt exemplet med tumöroperationen ovan, vilket föranledde lite grubblerier från min sida (likande exempel har anförts tidigare i tråden men hittar dem tyvärr inte nu). För tillfället funderar jag på om exemplet inte har en brist i att det som riskeras i exemplet är det som lagstiftaren avser att skydda. Dvs operationen avser att rädda liv. För att rädda någons liv så får man inom sjukvården riskera detta liv, dvs skyddsintresset som iofs kränks och syftet med handlingen är desamma, liv. Vid vård i livet slutskede (så som vi diskuterar det här) kortar man liv för att minska lidande, den avvägningen har lagstiftaren tyvärr inte uttryckligen uttalat sig om (dvs huruvida det undantag som sjukvården har omfattar att minska lidande på bekostnade av livslängd i livets slutskede, man har dock varit tydlig att man inte får minska lidande genom att korta livslängd genom aktiv dödshjälp).

Det är en sammanfattnig av mina tankar så här långt, men jag fortsätter alltjämt att grubbla då jag inte är säker på att mina argument håller. Återkommer i frågan.


Ursäkta otydligheten, man är Socialstyrelsen.