Bananchoklad, jag kommer nu att ge dig några exempel där god etisk patientvård antingen hamnar i konflikt med din syn på lagtolkning (dock inte alltid i konflikt med gällande praxis som fortfarande är att vårdgivaren skall ha patientens, och inte lagens bästa, som riktmärke), alternativt att lagen inte beskriver det. Försök nu undvika att genmäla att detta ändå "täcks in" av lagen utan att förklara på vilket vis.
Här får du först en fyrfältstabell som beskriver konflikten:
Kod:
Etiskt RÄTT Etiskt FEL
Juridiskt KORREKT 1 2
Juridiskt INKORREKT 3 4
Det finns 4 fält (rutor), och jag måste röra mig i 1 och 3 men du vill att jag skall arbeta i enlighet med 1 och 2. Jag vägrar dock arbeta i ruta 2, såklart. Det mesta av mitt arbete ligger nog i ruta 1, men jag vet inte riktigt, se exemplen nedan. I ruta 2 verkade däremot tyska läkare under 1932-1945 t.ex. Ett annat -- inte lika tydligt -- exempel på ruta 2 var när tvångstestning av HIV i Sverige övervägdes som lagförslag; flera infektionsläkare sa då att de inte tänkte följa den lagen om den bleve verklighet. Notera att bedömningen om något är etiskt rätt eller fel är mångdimensionell och mycket mer komplex än avgörandet om något bryter mot en lag eller ej. Vad gäller det aktuella fallet: om de uppmätta nivåerna av tiopental är riktiga, givna före döden, överensstämmande med ett kliniskt förlopp som verifierar en snabb dödlig intoxikation
samt att den förmodade intoxikationen genomförts av vårdpersonal, hamnar vi i ruta 4, och då föreligger ingen juridisk-medicinsk konflikt.
Nu till exempel på när lag inte funkar som rättesnöre.
Exempel 1 (verklighetsbaserat ur minnet från ett HSAN-fall):
En gammal men mentalt pigg patient samtalar med sin läkare. Läkaren är medveten om att patienten har ytterst stor risk för plötslig hjärtdöd (men det finns eg. inget man kan göra för att förhindra detta). Under samtalet ger patienten flera indirekta signaler om att han vill leva som tidigare och inte vill höra så mycket om sin sjukdom ("Får jag röka som jag alltid har gjort?" - "Jag vill inte veta vad provsvaren visar.") Patientens dotter deltar också under samtalet och frågar specifikt om prognosen. Läkaren bedömer att patienten indirekt har givit signaler att han inte vill veta prognosen och undviker därför att informera om risken för plötslig död. Någon tid senare avlider patienten plötsligt i hemmet. Dottern anmäler. Läkaren frias.
Vafalls! brott mot HSL §2b -- patienten skall ju få information! MEN, läkaren gjorde bedömningen att patienten
inte ville veta sin prognos (vilket vida övertrumfar dotterns rätt till information) och att det därför inte vore etiskt rätt att meddela patienten den dystra informationen.
Exempel 2 (verklighetsbaserat x 50000/år?):
En patient är svårt cancersjuk och har svåra smärtor. Läkaren ger ökande doser morfin väl medveten om att detta till slut kommer att stänga av patientens andning och leda till död.
Sådana fall anmäls inte (gäller i princip alla patienter med smärta i livets slutskede). Skulle frias i HSAN, men åtalas av Peter Claeson (och, hoppas och antar jag, frias i domstol).
Exempel 3 (påhittade men ack så verklighetstrogna):
A
Ett prematurt barn föds i vecka 22 (f.ö. född vid en ålder då det fortfarande är tillåtet med abort). Högre hjärnfunktioner föreligger inte hos barnet, men däremot lägre hjärncentra som tillåter ett vegetativt tillstånd.
B
En cancerpatient med förväntad överlevnad på c:a 12 månader.
Patienterna i A och B får hjärtstillestånd. (Notera att båda alltså är legalt vid liv.) Vem skulle man ge hjärt-lung-räddning? Jag skulle göra det i B men inte i A. Vad säger lagen? Tror du jag ringer sjukhusjuristen för vägledning? Beslut skall fattas inom 10 sekunder.
Exempel 4 (verklighetsbaserat x 1000/år, kanske):
En patient har cancer som inte svarat på tidigare gängse behandling. Det finns vetenskapliga rapporter från andra länder om en ny behandling som ibland kan ha effekt (inte bota, men förlänga livet). Behandlingen ingår inte i vårdprogram. Patienten får behandlingen men svåra biverkningar av denna och avlider dagen efter.
Kan du visa den lagtexten som skyddar den läkaren som ordinerat denna icke-vedertagna behandlingen från åtal?
I princip måste jag alltid använda min egen empati (och inte bara min medicinska kompetens) -- dvs. försöka inse min patients hela situation och person för att kunna fatta beslut. Hur hjälper mig HSL mig då? Jag är inte jurist. Skall inte behöva vara jurist. Skall inte behöva ha med jurister att göra. Skall ta hand om sjuka människor.
Länk till intressant läsning, Vårdens alltför svåra val:
http://e.lio.se/prioriteringscentrum/pdf/V%C3%A5rdens%20alltf%C3%B6r%20sv%C3%A5ra%20val%200 703%20plus%20namn.pdf
