Barmhärtighetsmord? Läkare friad av Solna Tingsrätt 21/10 -11

Är det någon som gång efter gång efter gång upprepar sig själv så är det PCuri.
Han fortsätter med samma lögner gång efter gång efter gång efter gång.
Han har aldrig någonsin svarat på någonting med bakomligande vetenskap utan det är hans egna tolkningar och lösrykta citat som han inte ens förstår innebörden av.

Att PCuri inte gillar inlägg som visar att han ljuger är naturligtvis inte konstigt.
Vill man trakasera en oskyldig människa baserat på sin egen sjuka världsbild kan det inte vara roligt att bli överbevisad gång efter gång.

Som jag skrev tidigare så brukar han återvända till tidigare överbevisade lögner när de "aktuella" får för mycket stryk. Nu var det tydligen dags igen för lögnen om morfinöverdosen igen. Det har aldrig någonsin funnits någon överdos morfin och det kommer aldrig någonsin att göra det heller.

Han hävdar nu återigen att han har bevisat mex spädningsfel men han kan aldrig visa vetenskapen bakom. Sen hävdar han att han inte behöver visa något spädningsfel. Det är rätt, för en fällande dom måste man visa att det är uteslutet att det förekom något spädningsfel. Detta är Puri inte i närheten av den här gången heller utan han hjälper snarare till med att visa att det inte kan uteslutas.


Vad Bushtopper hävdar är att slaktblodet var rent från föroreningar enligt de analyser RMV har gjort. Sen kan man ifrågasätta detta rätt kraftigt då RMV ju som bekant hade lite dålig ordning på sina instrument så är analysen utförd på dessa instrument så är det i sig ett skäl till att ifrågasätta de analyserna

Bushtoppers inlägg säger dock ingenting om RMV:s blodpudding var korrekt och representativ för flickan. Det är sen den blodpuddingen som analyseras flera gånger men är den fel så kvittar det hur många gånger eller hur många metoder man använder. Så länge man analyserar nått man inte kan garantera är rätt från början kan man inte heller garantera att resultatet är rätt. I synnerhet inte när man får till ett värde som är mer än fem gånger högre än tidigare.

Rätten sammanfattar det i "En annan omständighet som experterna i stort sett varigt eniga om är att en så hög koncentration som 2000 mikrogram/gram blod är så exeptionell och extrem att den i sig ger ett skäl till ett ifrågasättande av analysresultatet"

Med andra ord fastslår rätten att analysresultatet inte är att betrakta som rättssäkert och därmed skall det förkastas som bevismatrial.
Detta styrks ju ytterligare med hjälp av det citat PCuri själv drog upp (naturligtvis utan att förstå det)
”Han anser RMV:s resultat till stora delar vara acceptabla. De ämnen som man fann i blodprovet fanns i Linnéas kropp. Kvantiteten är något (min kursivering) mer osäker än vanligt, då analysmaterialet har varit litet och eftersom koncentrationsbedömningarna är behäftade med osäkerhet. Substanserna är dock konfirmerade av ett finskt laboratorium, som använder andra metoder.”


Dvs även här säger man att man inte kan säga något om vad hon hade för verklig koncentration och utan att kunna bevisa det så finns det inget underlag för en fällande dom


Sen var det dags för att besöka livets ord igen när PCuri drar iväg i sin tro igen.
Tro får han göra vad han vill men för att det ska duga i en domstol så krävs det en hel del till.


Det bevis krav som ställs upp i svensk rätt innebär att domstolen måste finna det vara ställt utom rimligt tvivel att XXX har förgiftat eller försökt förgiftaLinnea på sätt som har beskrivits av åklagaren.
Detta beviskrav kan något förenklat säga innebär att domstolen måste kunna utesluta både alternativa händelseförlopp och alternativa gärningsmän. Det handlar alltså inte om att rätten ska välja det händelseförlopp som framstår som mest sannolikt, troligt eller rimligt. Domtolens är, som nyss angetts, begränsad till att pröva om åklagarens påståenden håller mot gällande beviskrav.

Dvs åklagaren ska bevisa exakt hur det har gjorts och av vem. Dvs han/hon ska visa när giftet gavs, hur mycket som gavs, när det gavs och av vem.

Att sen RMV:s generaldirektör anser att man har gjort rätt är inte så konstigt då hon knappast vill stå upp och tala om att hon borde avskedas pga grovt tjänstefel. Att hon har dragit igång ett större revisionsarbete visar hur det förhöll sig i verkligheten.
Sen om man studerar RMV:s regelverk så ska de lämna underlag som uppfyller vetenskaplig grund. Det gör man inte med odukuemterade metoder på instrument som inte har kalibrerats så hon talar faktist emot sig själv.

Mer noteransvärt är att Pcuri inte heller denna gång svarade på om tiopentalet var koncentrerat till enbart det venösa systemet i underkroppen eller utspätt i kroppen.

Ej heller har han svarat på hur han ska få till en klar lösning på 2.5 ml som innehåller den dödande dosen,

Ja just ja. Han har inte heller fastställd vad den dödande sosen var heller.

Angående det, av mig, fetade, vilket är ett genmäle till mitt inlägg: Nej det är klart som tusan att rätten eller försvaret inte behövde använda dessa argument eftersom inget vittne vidhöll det de påstått under förundersökningen.

Inte för att jag brukar ha mycket till övers varken för Aftonbladets recensioner eller reportage men jag konstaterar att den här gången hamnade vi i samma värdering och "3 ml" fick tydligen någon uppmärksamhet utanför facket:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article15930400.ab

Annars verkar kvarnarna mala lika långsamt som tidigare rörande detta fall. Inget nytt varken från JK eller SoS. Det verkar inte vara populärt att påminna om vad som hände.

Det var en välskriven rescention, och jag skall se om jag hinner läsa boken.

Dock ett par saker som jag funderar på (möjligt att boken ger en förklaring)

Termen justitiemord är egentligen illa vald; läkaren friades ju, även om naturligtvis pressen och del långa tid processen pågick måste varit påfrästande.

Läkaren skulle varit så smutskastad att hon inte kunde jobba kvar i Stockholm. Lite förvånad över detta faktiskt; mina låt vara ganska begränsade kontaktytor mot Stockholms sjukvård antyder att tron på läkarens oskuld är helt massiv bland sjukvårdspersonalen.

En anledning till att fallet blev så uppmärksammat var att det av vissa uppfattades som om det var ett åtal baserat på att smärtlindring till döds skulle vara ett brott även om patienten var döende, men så var ju inte fallet. Man kan kritisera juristrna för deras okunskap i medicin, men i just detta fall var det nog tvärt om - sjukvårdpersonalen förstod inte åtalets innebörd.

Del 1






Hmm, alltså den här boken är alltså huvudsak baserad på texter som publicerats i den mycket ”objektiva” tidningen Läkartidningen. Jag har hittills inte sett att Läkartidningen eller någon enda läkare i denna tråd hävdat något som avvikit från försvarsadvokatens och den av försvaret inhyrde experten Olof Becks synpunkter. Tvärtom har man väl brett på en hel del extra med t ex diverse fett-teorier. I och för sig verkar ju de läkare som hördes i rättegången luta åt att mätvärdet var rätt och att läkaren var skyldig. Men det lät motvilligt och med reservationer typ att man bör ha som utgångspunkt att mätvärdet är fel när man mäter upp ett extremvärde typ 2000 mikrogram/gram som i det här fallet.

Låt mig också citera litet mer ur den här bokrecensionen:


Inte ens försvaret har väl hävdat att de eventuella, tidigare EJ JOURNALFÖRDA tiopentalsprutorna skulle kunna ge ett tiopentalvärde på 2000 mikrogram/gram. Om man läser bokrecensionen kan man dock få det intrycket. (Måste också apropå slarv-teorin säga att det i så fall var en väldigt märklig koncentration av ”vanligt slarv” när det gäller journalföring av just tiopentalsprutor i just det här fallet där man råkade mäta upp en halt på 2000 mikrogram/gram av just det läkemedel man råkat vara unikt slarvig med. Eller var det så att man slarvade med andra sprutor på samma sätt? I så fall ter sig ju detta onekligen rätt oroväckande.)

Den grund på vilken man friade den åtalade läkaren var i stället att eventuella tidigare tiopental-sprutor enligt rättens oberoende expert Mörland maximalt skulle kunna förklara ca 15 mikrogram/gram. Sedan godkände man bara den mätning som gjordes på det ospädda provet. Och för detta ospädda prov sträckte sig bara kalibreringen bara till 10 mikrogram/gram. Även om man kunde skönja en jättetopp som indikerade ett mångdubbelt högre värde så ansåg dock försvarets vittne Olof Beck att man på formella grunder inte kunde säga något om halter över 10 mikrogram/gram eftersom kalibreringen inte sträckte sig längre. Han åberopade inga vetenskapliga artiklar e dyl som kunde belysa hur pass stor felvisningen kunde bli utanför kalibrerat område en bit upp på skalan men rätten köpte ändå hans invändning att man på formella grunder borde avstå ifrån att dra några slutsatser om mätvärden utanför kalibrerat område.

Sedan gjorde också svenska RMV och senare även finska RMV mätningar på spädda prov. Finska RMV vara ackrediterat för att fastställa halter av tiopental, så det skulle rent juridiskt vara knepigt att underkänna finska RMV:s mätvärde. Både svenska och finska RMV kom fram till en tiopentalhalt om ungefär 2000 mikrogram/gram.

Att underkänna finska RMV:s mätvärde kom att kräva diverse krumbukter och saltomortaler. Försvarets inhyrda vittne Olof Beck hade radat upp den ena efter den andra punkten som han ansåg innebar brister i svenska RMV:s mätprocedurer. Detta lät onekligen förödande trots att man kom fram till samma mätvärde som finska RMV. Men hur skulle man göra för att komma åt finska RMV:s mätvärde. Ja, detta var nog onekligen en svår nöt att knäcka. Det enda mellanledet mellan provtagningen och finska RMV var en spädning om 10 ggr som svenska RMV gjort. Kanske skulle det kunna vara fråga om spädningsfel? I vilket fall som helst var detta enda sättet att komma åt finska RMV:s mätvärde.

Det faktum att man vinnlagt sig om att i möjligaste mån försöka hålla koll på eventuella spädningsfel genom att även mäta halten fenobarbital som man hade ett mätvärde på för dagen då babyn dog blev den öppning man valde utnyttja.

Finska RMV hade en utskriftsgräns för fenobarbital som låg på 10 mikrogram/gram. Det ospädda provet hade en tiopentalhalt på 19 mikrogram/gram. Alltså borde finska RMV:s fenobarbitalhalt ligga på 19 /10 = 1,9 mikrogram/gram eftersom provet man fick var spätt 10 ggr. Detta skulle ge ett maximalt, teoretiskt spädningsfel (när det gällde spädningsfel som överdrev tiopentalhalten) på 10 /1,9 ≈ 5,26 ggr. Om man kombinerar detta med Mörlands teoretiska, undre gräns för injektionsstorlek som var 125 mg, vilket skulle ge en initial tiopentalhalt om 500 mikrogram/gram i stället för 2000 mikrogram/gram, så går det väl att komma en bra bit nedåt när det gäller teoretiska lägsta-halter tiopental i provet: 500 / 5,26 ≈ 95 mikrogram/gram.

Men 95 mikrogram/gram är ändå en bra bit mycket mycket högre än de 15 mikrogram/gram som rättens oberoende expert Mörland ansåg kunde förklaras av eventuella, tidigare EJ JORNALFÖRDA tiopentalinjektioner. Så vad fick man då göra för att ändå kunna skriva ihop en vid första anblick vederhäftig dom? Jo, man fick lov att inte vara alltför specifik när det gällde orsakerna till varför man underkände finska RMV:s mätresultat. Man låtsades överhuvudtaget inte om att provet var spätt 10 ggr, att det förväntade resultatet var att fenobarbitalhalten skulle understiga 10 mikrogram/gram och att det maximala, teoretiska spädningsfelet då blev 5,26 ggr när man skrev följande:

”Det finns dock andra resultat som pekar i en annan riktning, nämligen resultatet av den finska analysen. Vid den analysen uppmättes ett betydligt lägre värde i fråga om fenobarbitalet. I den analysen påvisades endast en koncentration av fenobarbital som understeg deras utskriftsgräns, vilken är 10µg/g blod.”

Hela stycket från sid 17-18 i domen:

”Fenobarbital är en substans som ges mot kramper och Linnéa fick läkemedel innehållande den substansen, fram till den 17 september. Fenobarbitalhalten i hennes blod mättes kontinuerligt ända fram till på morgonen den 20 september. Koncentrationen av fenobarbital uppmättes vid analysen av det utspädda provet till 22µg/g blod, vilket var i god överensstämmelse med koncentrationen i det outspädda provet som uppgick till 19 µg/g blod och även i paritet med det värde som uppmättes i Linnéas blodplasma på morgonen den 20 september. Denna överensstämmelse mellan det outspädda och det utspädda provet talar naturligtvis för att resultatet av analysen av det utspädda provet är riktigt även när det gäller tiopentalet. Det finns dock andra resultat som pekar i en annan riktning, nämligen resultatet av den finska analysen. Vid den analysen uppmättes ett betydligt lägre värde i fråga om fenobarbitalet. I den analysen påvisades endast en koncentration av fenobarbital som understeg deras utskriftsgräns, vilken är 10µg/g blod. Denna skillnad ger enligt tingsrättens mening anledning att ifrågasätta hur representativt den uppmätta koncentrationen av fenobarbital verkligen var i det utspädda provet i förhållande till det outspädda. Detta innebär i sin tur att provresultatet i fråga om fenobarbital inte kan tas till intäkt för att koncentrationen av tiopental varit representativ i det utspädda provet i förhållande till det outspädda.”

Resultatet blev dock en till synes tydlig och vederhäftig dom, även om den inte var det. Det var också nära att den här spädningsbluffen inte uppmärksammades alls. Det tog faktiskt ett bra tag innan polletten trillade ner för mig själv när det gällde den här bluffen. Man tror inte att en svensk domstol kan vara så j-a fräck. Jag tror att de flesta, som sannolikt är mer okritiska och mindre misstänksamma mot svenska domstolar än mig, måste läsa mina synpunkter och domen flera gångar för att verkligen kunna ta till sig att en svensk domstol kan bluffa på det här viset.


SE FORTS NEDAN

/FORTS


Del 2


Man kan också notera rättens oberoende expert Mörland inte verkar tro på något spädningsfel:

”Han anser RMV:s resultat till stora delar vara acceptabla. De ämnen som man fann i blodprovet fanns i Linnéas kropp. Kvantiteten är något (min kursivering) mer osäker än vanligt, då analysmaterialet har varit litet och eftersom koncentrationsbedömningarna är behäftade med osäkerhet. Substanserna är dock konfirmerade av ett finskt laboratorium, som använder andra metoder.”

Och RMV:s generaldirektör skrev så här på SvD Brännpunkt 11 november 2011:

”Efter Astrid Lindgren-domen har Rättsmedicinalverket kraftigt ifrågasatts. Men kritiken är felaktig. Domstolen har inte uttalat att RMV gjort fel och vår egen genomgång visar att det omstridda analyssvaret var riktigt, skriver RMV:s generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem.

[- - -]

En analys av provet utfördes även på ett laboratorium i Helsingfors som påvisade samma resultat. En av Rättsliga rådet tillsatt expert från Norge (Mörland, min anm) som granskat allt underlag, inklusive försvarets invändningar, har kommit till samma slutsats.”

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kritiken-mot-rmv-ar-felaktig_6626538.svd

Eftersom RMV står på sig innebär detta att man inte ens anser det finnas någon liten chans att man skulle behöva justera Mörlands undre gräns 500 mikrogram/gram för något eventuellt spädningsfel. Och då är vi ännu längre ifrån de ca 15 mikrogram/gram som Mörland anser kunna förklaras med tidigare, eventuella EJ JOURNALFÖRDA tiopentalinjektioner.

Uppenbarligen har den här läkaren haft ett väldigt starkt stöd från annan sjukvårdspersonal som tycker att sjukvårdspersonal skall ha rätt att skarva när det gäller patienter som ändå inte kan få ett någotsånär ”vettigt” liv. DN:s Hanne Kjöller (f d sjuksköterska) tyckte t o m att borde åtala åklagarna i fallet för ”olaga åtal” (hennes egna, hemsnickrade variant av det rättsliga begreppet obefogat åtal). Det är en rimlig misstanke att åklagarna tyckte att det var väldigt obehagligt att uppleva den här pressen från ledarsidan på landets största dagstidning.

Man kan kanske tycka att det framstår som väldigt onödigt av mig att klaga på att man med krumbukter och saltomortaler friar en läkare som avlivar en bebis med 90 % av hjärnan borta och som utan respirator möjligen på håret skulle kunna klara att leva vidare ett tag till. ”Vafan ska man hålla liv i sådana vårdpaket för?” frågar sig folk. Mitt svar: Därför att vi har en lagstiftning som inte tillåter eutanasimord och eutanasidråp. Och anledningen till att vi har en sådan lagstiftning är bl a att det blir väldigt svårt att avgöra var gränsen för vilka man får avliva går och att man riskerar att gränsen då förflyttas allteftersom mot friskare och friskare patienter. Jag tycker inte att lösningen på dagens resursbrist i sjukvården är att skarva genom att avliva svårt sjuka patienter. Jag vet att det hade blivit fruktansvärt dyrt att hålla liv i den här babyn. Min slutsats av detta faktum är dock inte att man skall se mellan fingrarna med att folk skarvar när patienten inte vill avlida som planerat. Min slutsats är i stället att man får ta den smäll som det innebär att hålla liv i en del vårdpaket och att det bör skapas incitament för att undvika misstag som orsakar vårdpaket. Man får helt enkelt skjuta till mer pengar om man inte vill tumma på etiken (en dellösning skulle t ex kunna vara att staten gav de miljarder jobbcoacherna kostar till sjukvården). Om man inofficiellt tillåts skarva genom att avliva vårdpaket som är resultatet av misstag i vården (i detta fall att babyn fick NaCl-lösning med på tok för hög koncentration) så finns väldigt svaga incitament för att hålla kvalitetsnivåerna uppe i vården. Det man i stället bör göra är att t ex rycka sjuksköterskelegget för en sjuksköterska som tar fel NaCl-flaska ungefär som man rycker busskortet för en busschaufför som kört rattfull. Hanne Kjöller med flera tycker dock att det är bättre att avliva den bebis som på det här viset ådragit sig hjärnskador så att man slipper ta kostnaderna för vårdpaketet som blir resultatet. Jag anser dock att denna hållning är oacceptabel.

Konsekvensen av att man mer och mer tillåter att man skarvar för att avliva vårdkrävande patienter visar sig t ex i fallet Salme, 93, som man ville avliva genom att sluta ge vätska:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15704388.ab

Det verkar som om det ännu en gång är nödvändigt att påminna PCuri om att thiopental inte kan förväntas att fördelas jämnt i kroppsfett; det kommer troligen att absorberas i fettvävnader som befinner sig i omedelbar närhet till blodbanan. Senare när vävnaderna och biomolekylerna har börjat brytas ner (som i den döda flickan) kan det bildas tvålliknande ämnen som kan "bära" mikrokristaller av thiopental. Summan av detta är att det på intet sätt är självklart att ett enskilt likvätskeprov är representativt för kroppen i sin helhet när det gäller thiopentalhalt. Provtagningen är därför ytterst viktig och flera prover bör tas om någonting skall kunna sägas med säkerhet. Det gjordes inte. Domen fokuserade på de stora bristerna i analysen, men även om de hade hållit så hade åtalet fallit på bristerna i provtagningen, och förutom det så finns det inget vittnesmål som binder läkaren till någon jättelik thiopentalinjektion. Faktum är att vittnesmålen snarare friar läkaren. Det kan i vart fall inte gått till som i åklagarens gärningsbeskriving.

Som jag ser det så är nog hypotesen i recensionen den troligaste - att det aldrig var någon stor thiopentalinjektion, att barnet dog av andra skäl, och att inget brott förelåg, men det jag ju spekulerats om andra förklaringar, som att någon skulle injicerat en spruta i det döda barnet - en gåtfull förklaring, men ändå troligare än åklagarens gärningsbeskriving.

Jag har ju haft mycket svårt att förstå varför åklagaren ens drev denna tunna soppa ens till åtal. Kanske ger recensionen en ledtråd; många läkare ställde sig upp till försvar för den misstänkta läkaren redan tidigt (vilket - PCuri - inte behöver tyda på någon stor mördarkonspiration!) men gjorde detta delvis på felaktiga premisser - man uppfattade åtalet som ett åtal mot smärtlindring av döende patienter - vilket det aldrig var! Detta ställde åklagaren i en delvis berättigad försvarsposstion, som det sedan av prestige skäl var svårt att ta sig ur. Slutresultatet blev ju bedrövligt - stort slöseri med skattemedel, personligt lidande för flera inblandade, och sänkt repsekt för rättsväsendet.

Angående dina paranoida fantasier om att svenska läkare systematiskt massavlivar patienter för att hjälpa landstingen att hålla budgeten - du tror inte att någon i denna jättekonspiration skulle läcka till media - en enda?

Jag håller med dig till viss del. Det är givetvis den dömande delen som till större delen visar var rättsstaten står. Nu är det ändå så att åklagaren inte bara representerar en sida i utredningen utan hela vägen in i förhandlingen måste lägga fram de delar som också talar för den misstänkta. Resursmässigt görs detta extra tydligt eftersom åklagaren uppenbarligen är den enda som har meddela att vidta en rad åtgärder. Det var väldigt klart i detta fall där både RMV och SoS (Rättsligarådet) ständigt hänvisade till vem som var deras uppdragsgivare.

Att åklagaren då inte klarar att få fram skäl som talar för att detta blodprov är otillförlitligt och att tiopental kan getts tidigare under nästan 3 år kan jag inte se som annat än ett justitiemord. Misstanken uppstår lätt att åklagaren hela tiden har förstått att mätvärdet aldrig kommer hålla men vi kan iallafall straffa den här personen ett tag som blivit så pinsam för oss.
(Är det inte konstigt att åklagaren i denna stora utredning inte hade material till en överklagan?)

Missförståndet kring utredningen klarlades delvis av den debattartikel där åklagarmyndigheten lade fram det enda bevis man hade för läkarens skuld utan att skriva något om vad som talade för henne? Om jag förstått det hela rätt finns det ändå jurister som hävdar att åtalet är svagt även på principiell grund.

Jag tror du har rätt angående läkarens skäl att byta arbetsplats. Det handlar inte om misstro från kollegor utan den konflikt som uppstod med sjukhusets ledning eftersom den ganska snart släppte ganska mycket av stödet till läkaren. Jmf. oviljan mot att utreda alla journalöppningarna.

Och vi noterar att PCuri fortsätter med samma lögner igen.


För det första så har man ALDRIG någonsin kunnat skönja någon jättetopp på det ospädda provet.
Detta vet PCuri så det här återigen ett försök att återvända till en gammal överbevisad lögn när de nya lögnerna inte höll.

För det andra säger PCuri nu igen sprutor medans det vittnessmål som finns säger spruta. Dvs hela den dödande dosen ska ha getts i 2-3 ml lösning som dessutom ska vara klar i färgen, dvs helt ofärgad. Tiopental i brukslösning är gul så redan där finns det vitnessmål som visar att PCuri är snett ute.

För det tredje är det inte enbart Beck som kritiserar Svenska RMV:s hantering utan det görs från flera håll. Bland anant har PCuri själv tidigare citerat Mörelands kritik av förfarandet men det verkar det som om PCuri nu har "råkat" glömma.

Rätten har också fastslagit att värdet är så högt att det ska ifrågasättas bara därför.
Att Pcuri tom själv bevisar att RMV inte klarar att fastställa ett värde utan att begripa det är ju som vanligt
”Han anser RMV:s resultat till stora delar vara acceptabla. De ämnen som man fann i blodprovet fanns i Linnéas kropp. Kvantiteten är något (min kursivering) mer osäker än vanligt, då analysmaterialet har varit litet och eftersom koncentrationsbedömningarna är behäftade med osäkerhet. Substanserna är dock konfirmerade av ett finskt laboratorium, som använder andra metoder.”

Dvs man säger att ämnena fanns men inget om en faktisk dos. Det senare är ju ett absolut krav iom att Svensk rättegångspraxis kräver att åklagaren ska bevisa exakt vad som har skett, hur och av vem. Redan här så har vi alltså mer än tillräckligt för att underkänna åtalet.

För det fjärde har man fortfarande inte gjort någon oberoende analys i Finland utan man har tagit samma bristfälliga spädning som användes av Svenska RMV.

Sen fortsätter ju PCuri med att blanda två påståenden samtidigt utan att ta ställning till vilket av dem han anser är rätt. Antingen så koncentrerades tiopentalet till flickans venösa blodbanor eller så späddes det ut i kroppen.
Hittills har han vägrat svara på vilket av sina påståenden han anser är rätt. Därmed hjälper han även här till att motbevisa sig själv.

Sen kan man ju också notera att PCuri tydlgen förstår att ungefär alla som har tillräckligt med kompetens för att kunna bedömma målet drar samma slutsats - dvs att det saknas grund för åtal.
Att han sen inte förmår att dra en korrekt slutsats av det - Ja det visar ju mer av PCuris personliga problem än något annat

Att ämnena fanns i kroppen är inte olagligt då dom används regelbundet på svenska sjukhus.
Att dom kanske inte har journalförts är inte olagligt, förklarligt och kanske lite regelvidrigt. Men syfte med journal är inte att dokumentera allt som någon sorts juridisk dagbok.

Pust, jamen varför försökte då inte försvaret med varianten att en tiopentalhalt på 500 till 2000 mikrogram/gram kunde förklaras av inlagring av eventuella, tidigare EJ JOURNALFÖRDA tiopentalinjektioner några dagar tidigare?

Svar: Därför att det dylikt scenario skulle framstå som så pass osannolikt.

Jag noterar vidare att ingen hittills presenterat något motförslag till den enkla, matematiska sannolikhetsberäkning jag presenterade häromåret. Inte ens i en tråd som denna alltså.

Noterar också att du själv upplyst om att du inte har någon naturvetenskaplig utbildning. Ändå skall du vara någon slags expert med kapacitet att lansera helt nya teorier som inte ens försvarets experter försökt sig på.

Däremot är det väl sant att ett otränat öga vid en hastig genomläsning av domen skulle kunna uppfatta ett vittnesmål i fett-frågan som att fullständigt otroliga fettkoncentrationer skulle kunna alstras i fettet. Vad man säger är dock inte att man kan få högre koncentrationer i fettet än ursprungligen i blodet. Vad man säger är att koncentrationen av tiopental i fettet blir mångdubbelt högre än i blodet efter ett tag när i princip allt tiopental försvinner ur blodet. Det är ju också inte så konstigt om koncentrationen av tiopental efter ett tag blir högre i fettet än i blodet om det lagras litet tiopental i fettet och om i princip allt tiopental försvinner ur blodet! Men man säger alltså inte att koncentrationen av tiopental i fettet blir högre än den ursprungligen var i blodet precis efter injektionen. Detta är f ö i princip en fysikalisk omöjlighet eftersom mängden fett i babyn var mycket större än mängden blod i babyn. Så även om allt tiopental skulle ha hamnat i fettet skulle alltså halterna av tiopental ändå ha blivit lägre i fettet än ursprungligen i blodet precis efter injektionen. Till detta skall också läggas att ingen verkar påstå något annat än att bara en bråkdel av provmaterialet från blodkärlen utgjordes av fettkontamination. Så någon drastisk påverkan på mätvärdena p g a fettkontamination framstår därför som orimlig. Och det var antagligen därför som man inte använde sig av detta grepp utan i stället använde sig av en riktig fräckis när det gällde finska RMV:s mätresultat. Denna fräckis funkade också så pass bra att ingen utanför Flashback upptäckt den. Det var också nära att jag bommade den. Jag trodde att eloge var så pass knäpp att han inte kunde göra några viktigare upptäckter. Men det kunde han tydligen. Men det tog någon dag innan polletten trillade ner för mig trots att jag tillhörde den lilla grupp som aktivt sökte efter fel i domen. Och med detta i åtanke är det inte så konstigt att ingen utanför Flashback upptäckt den här fräckisen. Det här visar också hur pass lätt det är att ljuga. Man kommer undan med det eftersom folk inte tror att en svensk domstol kan vara så j-a fräck.






Det jag säger är att man ser mellan fingrarna med en hel del. Det kräver ingen konspiration. Notera också att signaturen Pentyl, som jobbat i vården litet inlindat tidigare i tråden medgav att h*n sett både ett och annat i den här vägen. Pentyl verkade dock inte se detta som ett problem på det sätt jag gör.






RMV tycker som sagt fortfarande att mätvärdet är riktigt. Du verkar inte låtsas om detta.

Sedan skulle jag nog också själv, om jag var åklagare, tycka att det var ytterst obehagligt att överklaga om landets största dagstidning på ledarplats kräver åtal för ”olaga åtal” (f d sjuksköterskan Hanne Kjöllers hemsnickrade variant av det rättsliga begreppet obefogat åtal) om jag inte hade väldigt nära till pensionen eller en väldigt stor privat förmögenhet att falla tillbaka på. Det var nog lätt för åklagarna att i det här fallet välja den mest bekväma lösningen och inte försöka kämpa mot DN och en nästan enig läkar- och sjuksköterskekår. Plus alla gaphalsar som i media öppet sade att det var rätt att avliva sådana här hjärnskadade bebisar (i stället för att tillskjuta de medel som krävdes för att kunna följa lagen men ändå hålla klinikens budget).






Har väl svarat på det mesta av det du säger flera gånger tidigare. Måste dock kommentera ovanstående.

Det rättens oberoende expert Mörland här säger är ju helt enkelt att det mätvärde RMV kom fram till (2000 mikrogram/gram) verkar vara riktigt och att finska RMV också kommit fram till samma sak. Däremot menar han att mätosäkerheten är litet större än den brukar p g a litet provmaterial och p g a att svenska RMV:s (icke-ackrediterade) mätprocedurer också ger litet större felmarginal men att det faktum att finska RMV (som var ackrediterat för att fastställa tiopentalhalter) kom fram till samma resultat ändå gör att man bör få rätt bra precision på mätvärdet.






Oj, oj, oj. Om man kan bomma att journalföra samma medicin flera gånger i rad torde nog risken för att man kombinerar mediciner som är olämpliga att kombinera vara VÄLDIGT stor. Och det är väl bl a för att undvika sådant man journalför vilka mediciner som getts. Noterar också att rättens oberoende expert Mörland faktiskt prövade teorierna om flera icke journalförda tiopental-injektioner på rad men ändå kom fram till att detta maximalt skulle kunna ge en tiopentalhalt om ca 15 mikrogram/gram.