Jag började dricka ganska så ung.
Var inte mer än 12år när jag röka brass för första gången, 13 år hade jag min första fylla.
Jag hängde mycket med äldre så allt de testade, testade såklart jag med.
Blev många hövdingar i tonåren och lite alkohol. Det var först vid 20års ålder jag började festa mycket. Innan det var det bara hemmafester på lördagarna, absolut inte varje lördag. Men i 20års åldern blev det varje lördag och det ökade även till fredag och sen var förfesten igång på torsdagarna också.
Det blev en välkomstbiljett till pulverlivet också. Tjacket gjorde så man kunde dricka otroliga mängder, verkligheten kom som ett brännbollsrack i nacken dagen efter.
Supet och festandet hällt mig hårt i sitt grepp och det drabbade mitt förhållande hårt.
Jag och min kvinna har varit ett par sedan tonåren och hon har fått ta mycket skit, hon är en stabil tjej både fysiskt och psykiskt. Aldrig haft några problem i den bemärkelsen och topp betyg i skolan.
Men åter till mitt festande som jag inte hade någon kontroll över men vägrade erkänna det. Nu var man även på det på vardagarna. Mitt motto har alltid varit, vad man gör på fritiden ska man slita i så länge man sköter sitt jobb, och det gjorde jag. Det var tufft de 9h på jobbet men bolaget var öppet när man sluta.
Jag fick mitt första barn när jag car 28år, då bestämde jag mig för att sluta. Drogerna tog jag avstånd från, förutom en hövding 4-5 gånger på ett år kanske. Men alkoholen var svårt, riktigt jäkla svårt. Provade alla metoder men slutade alltid med en flaska i handen.
Har haft otroligt många återfall och efter varje fick det mig ännu längre ner i det mörka hålet.
Nu mådde jag riktigt psykiskt dåligt.
Det utvecklade ett skadebeteende, jag hatade mig själv. In och ut från AA-möte men ändå trilla jag dit. Till slut fick jag en sponsor och 12-stegsprogrammet var igång.
Jag lyckade hålla mig 5månader och skulle precis göra mitt 8e steg när allt gick åt skogen. Jag mådde så sjukt bra tills det ögonblicket och fel beslut var taget. Tillbaka in i skiten igen. Skammen denna gången var värre än någon annan jag haft. Jag föll till botten direkt i det svarta hålet. Mitt skadebeteende läckte inte till längre heller.
Jag började googla för att hitta det bästa sättet att ta livet av mig utan att någon skulle bli drabbad av att hitta mig. Ett sätt där varken någon i min närhet skulle se mig eller att den polis inte hade behövt skära ner mig från en snara.
Jag var riktigt fördärvad och såg inte något ljus alls.
Jag försökte få mig inlagd på Provita i Malmö, men i med jag är ganska så viktig i mitt yrke och har hand om stor kundkrets och affärspartners så skämdes jag för att visa mig underlägen till alkoholen.
De i min närhet visste exakt vad som föregick men i min yrkesroll så var jag en grym skådespelare, tror jag iaf för tror inte många vet det.
Men iaf så sket det sig med provita och alkoholen fortsatte.
Att söka hjälp inom vården var också uteslutet då jag var säker på att det skulle leda till värre saker, familjerätten, soc osv.
De kommer ta mina barn!
Så det var bättre jag bara avslutar mitt liv istället.
Feg som jag var så gjorde jag såklart aldrig det och det är jag så jäkla tacksam för idag, för mitt liv är så otroligt bra idag.
Jag har testat allt för att sluta dricka allt från Jesus till möten i olika former och städer.
Allt fick mig att trilla tillbaka ändå.
Till slut tog jag det via vården och blev otroligt bra bemött.
Mitt första recept var Campral men det gick såklart att dricka på och hjälpte mig inte ett skit. Jag ringde min läkare och förklara att suget försvinner med campral men jag dricker ändå. Så han skrev ut antabus, har inte druckit en droppe sen jag fick det utskrivet, har nu gått 8 månader och är en helt ny människa. Givetvis finns där sätt man kan göra så man kan dricka på antabus men det fick jag reda på efter 3 månader och då var jag ganska fri från kröksuget och de jobbiga tankarna. Alla i min omgivning är lättade. Mina barn älskar mig och kärleken till min sambo är starke än någonsin.
Alkoholen gör en så sjukt egoistisk, värre än man tror när man är igång. Har fått så många uppenbarelser under denna resan att jag kan säga till 99.9% att jag aldrig kommer dricka igen. Det mörka hålet jag var i vill jag aldrig hamna i igen.
Idag svävar jag på moln känns det som, självklart så får man de där jobbiga stunderna ibland med, ångest som drar ihopa hela magen. Den där oron som håller i sig i 3 dagar men man hanterar det annorlunda nu.
Till er som sitter där och googlar om att sluta dricka, det går att sluta dricka. Jag tror på er.
Resan är tung och rent ut sagt förjävlig men det är bara ta en dag i taget.
Se inte för långt in i framtiden, se bara morgondagen! All kärlek till er alla
Var inte mer än 12år när jag röka brass för första gången, 13 år hade jag min första fylla.
Jag hängde mycket med äldre så allt de testade, testade såklart jag med.
Blev många hövdingar i tonåren och lite alkohol. Det var först vid 20års ålder jag började festa mycket. Innan det var det bara hemmafester på lördagarna, absolut inte varje lördag. Men i 20års åldern blev det varje lördag och det ökade även till fredag och sen var förfesten igång på torsdagarna också.
Det blev en välkomstbiljett till pulverlivet också. Tjacket gjorde så man kunde dricka otroliga mängder, verkligheten kom som ett brännbollsrack i nacken dagen efter.
Supet och festandet hällt mig hårt i sitt grepp och det drabbade mitt förhållande hårt.
Jag och min kvinna har varit ett par sedan tonåren och hon har fått ta mycket skit, hon är en stabil tjej både fysiskt och psykiskt. Aldrig haft några problem i den bemärkelsen och topp betyg i skolan.
Men åter till mitt festande som jag inte hade någon kontroll över men vägrade erkänna det. Nu var man även på det på vardagarna. Mitt motto har alltid varit, vad man gör på fritiden ska man slita i så länge man sköter sitt jobb, och det gjorde jag. Det var tufft de 9h på jobbet men bolaget var öppet när man sluta.
Jag fick mitt första barn när jag car 28år, då bestämde jag mig för att sluta. Drogerna tog jag avstånd från, förutom en hövding 4-5 gånger på ett år kanske. Men alkoholen var svårt, riktigt jäkla svårt. Provade alla metoder men slutade alltid med en flaska i handen.
Har haft otroligt många återfall och efter varje fick det mig ännu längre ner i det mörka hålet.
Nu mådde jag riktigt psykiskt dåligt.
Det utvecklade ett skadebeteende, jag hatade mig själv. In och ut från AA-möte men ändå trilla jag dit. Till slut fick jag en sponsor och 12-stegsprogrammet var igång.
Jag lyckade hålla mig 5månader och skulle precis göra mitt 8e steg när allt gick åt skogen. Jag mådde så sjukt bra tills det ögonblicket och fel beslut var taget. Tillbaka in i skiten igen. Skammen denna gången var värre än någon annan jag haft. Jag föll till botten direkt i det svarta hålet. Mitt skadebeteende läckte inte till längre heller.
Jag började googla för att hitta det bästa sättet att ta livet av mig utan att någon skulle bli drabbad av att hitta mig. Ett sätt där varken någon i min närhet skulle se mig eller att den polis inte hade behövt skära ner mig från en snara.
Jag var riktigt fördärvad och såg inte något ljus alls.
Jag försökte få mig inlagd på Provita i Malmö, men i med jag är ganska så viktig i mitt yrke och har hand om stor kundkrets och affärspartners så skämdes jag för att visa mig underlägen till alkoholen.
De i min närhet visste exakt vad som föregick men i min yrkesroll så var jag en grym skådespelare, tror jag iaf för tror inte många vet det.
Men iaf så sket det sig med provita och alkoholen fortsatte.
Att söka hjälp inom vården var också uteslutet då jag var säker på att det skulle leda till värre saker, familjerätten, soc osv.
De kommer ta mina barn!
Så det var bättre jag bara avslutar mitt liv istället.
Feg som jag var så gjorde jag såklart aldrig det och det är jag så jäkla tacksam för idag, för mitt liv är så otroligt bra idag.
Jag har testat allt för att sluta dricka allt från Jesus till möten i olika former och städer.
Allt fick mig att trilla tillbaka ändå.
Till slut tog jag det via vården och blev otroligt bra bemött.
Mitt första recept var Campral men det gick såklart att dricka på och hjälpte mig inte ett skit. Jag ringde min läkare och förklara att suget försvinner med campral men jag dricker ändå. Så han skrev ut antabus, har inte druckit en droppe sen jag fick det utskrivet, har nu gått 8 månader och är en helt ny människa. Givetvis finns där sätt man kan göra så man kan dricka på antabus men det fick jag reda på efter 3 månader och då var jag ganska fri från kröksuget och de jobbiga tankarna. Alla i min omgivning är lättade. Mina barn älskar mig och kärleken till min sambo är starke än någonsin.
Alkoholen gör en så sjukt egoistisk, värre än man tror när man är igång. Har fått så många uppenbarelser under denna resan att jag kan säga till 99.9% att jag aldrig kommer dricka igen. Det mörka hålet jag var i vill jag aldrig hamna i igen.
Idag svävar jag på moln känns det som, självklart så får man de där jobbiga stunderna ibland med, ångest som drar ihopa hela magen. Den där oron som håller i sig i 3 dagar men man hanterar det annorlunda nu.
Till er som sitter där och googlar om att sluta dricka, det går att sluta dricka. Jag tror på er.
Resan är tung och rent ut sagt förjävlig men det är bara ta en dag i taget.
Se inte för långt in i framtiden, se bara morgondagen! All kärlek till er alla
