Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Idag är jag sugen på en stor grogg... Hållt mig i snart fyra månader, börjar känna

Du är stark! Idag är en jobbig dag, men du klarar av det! Imorgon kommer du bli stolt som fan över dig själv. Avstå från det idag, våga rör det!!!

Det är din hjärna som lurar dig, den drar associationer till nånting du har hållt på med hela livet... supit på nyårsafton. Håll ut, där finns inget att hämta... Du kommer bli megapackad och göra bort dig, det finns en dag imorgon också..

Nu har firat jul o nyår med släkten här. Och det har druckits alkohol i varierande mängd varje dag i över en vecka. Och det har fått mig att fundera..

Har ju inte gått till sängs nykter sen förra måndagen.

Varför dricker man överhuvudtaget.? Det är effekten och allt annat är skitsnack tror jag.

Jag kickar skiten för gott efter ikväll.

Vilka tjänar på att folk dricker??

Har ju som mest tagit uppehåll några månader, ca 6 mån. Märkte faktiskt inte så stor skillnad mot när man drack typ varje helg. Ni som slutat helt, kommer man märka skillnad nån gång om man blir helnykter?

Edit* ja alltså vi firar nyår för fullt.. Inte färdigt än.. Första ölen är i magen såklart

Dags att skärpa sig igen.

Det blev inte så roligt nyår i år heller. Firar med en närstående på annan ort varje år. För tre år sen var jag nykter, drack alkoholfritt. Var trist och ganska spänt. Förra året drack jag officiellt måttligt med de andra men hade smugglat med mig en 35:a jag smuttade på hela vistelsen för att hålla abstinensen i schack så det inte skulle märkas åtminstone. Kunde ju inte njuta av samvaron alls.

Samma sak i år. Kom dit och fick stålsätta mig hela vistelsen för att låtsas ha trevligt. Sov dåligt med mardrömmar. Hade spårat ur fullständigt ett par dagar innan då jag även dragit i mig en massa centralstimulanter och när den skiten gick ur blev det svart. Hade slagit mig gul och blå och gjort bort mig. Bara tur jag inte hamnade i fyllecell eller slog sönder ansiktet så jag ändå kunde komma iväg och fira nyår men det var fan inte roligt.

Relationen är skitkass för hon inte kan lita på mig. Säger att det är ett personlighetsdrag jag har, att jag är opålitlig så vi har inget samliv mer än att vi sover i samma säng och vardagspratar. Jag har ju varit nykter i perioder, gått på några möten osv och då blir vi mer kärvänliga men sen har jag börjat slira med några folköl, vilket hon märkt och ändå har jag fortsatt öka med skåpssupandet. Det är redan bestämt att hon ska flytta ut om nåt halvår eller så men jag vill ändå göra mitt bästa.

Suck. Jag vill ju se fram emot ett bättre år, precis som vid förra nyåret men jag höll på över ett halvår in på 2019. Jag och sambon mådde skit. Vet inte vad jag ska göra för att ändra mina beteendemönster riktigt, mer än att försöka strukturera upp mötesgåendet. Gillar dock inte 12-steg men regelbundna möten är ju en positiv struktur i tillvaron att luta sig på ändå.

Kommer må bättre generellt när jag får ändan ur vagnen och byter jobb också. Ledig tid som skulle gått till jobbsökande gick ju till brajrökande och serietittande istället. Måste nog skippa rökat också för att vara "mindful" och inte glida iväg.

Vill verkligen ha ett bättre år i år.

Lycka till ni andra som kämpar.

Låter som du får hårdare konsekvenser för varje återfall, kanske det nu är dags att verkligen bestämma dig?
Finns inte den djupa viljan så finns inte den riktiga kraften och modet heller.

Hoppas du grejar det denna gång, lycka till.

Tack, dina svar är alltid välkomna.

Mja man kan väl säga att det börjar likna hur det var för några år sedan då jag vaknade i ambulans eller togs till fyllecell.
Jag har gjort behandling tidigare, var dödligt sjuk med krampanfall osv. Så jag vet vartåt det barkar om jag inte styr upp mig. Jag mår ju bra som nykter men minnena av eländet bleknar och så tar jag några öl med polarna och allt känns så bra. Några veckor senare köpe jag två starköl varje dag som jag dricker i smyg och spårar ur när sambon är bortrest.

Har svårt att känna att jag vill leva nykter resten av livet men jag verkar ju inte klara av att balansera det heller och borde väl komma fram till hur jag ska ha det. Fortsätta slira och få små och stora konsekvenser, kämpa med ångest och avvänjning titt som tätt eller hitta ett nytt sätt att leva.

Har bara så svårt att acceptera tanken på att aldrig mer ta en öl. Försöker se olika potentiella liv jag kan ha i framtiden beroende på min inställning och helnyktert skulle ju vara det bästa på så många sätt. MEN så kommer alla nöjen jag då måste acceptera att aldrig åtnjuta igen och det blir en inre diskussion som alltid hamnar åt ena hållet.

Vill börja träna och hoppas få ett bättre grundmående därigenom. Kan vara en start i alla fall, i kombination med möten och nåt delmål om att ta 90 dagar helt drogfri eller så. Sen kanske utvärdera de tre månaderna och jämföra med dessa tidigare månader och få mig själv att fatta vad som faktiskt är bäst för mig.

Jag har läst dina inlägg i trådenb under lång tid. och du nämner ofta att du inte gillar 12 steg. är det religion/gudsnacket som tar emot?

Undrar hur det gått för dig sen i somras. Jag känner igen mig mycket i de du skrev. Jag är dryga 30 år och höll på likt dig. Läste inte om du fick något bra svar på dina fråga men nån annan kanske lär sig nåt i värsta fall.

Ring och fråga sjukhuset var de kan ta emot dig för avgiftning eller vingla direkt till psykakuten.

Jag lärde mig den hårda vägen att det lättaste är att boka tid med dem då du kommer dit nykter och får träffa en läkare direkt eller så snart som möjligt. Annars får du ligga på tillnyktring och beroende på var du bor så är det olika hemskt att ligga där med sin ångest. Ca 10 timmar om du kommer in med 2 promille som ett exempel. Jag brukade palla en eller två timmar innan jag gav upp och gick hem.

Så fort läkaren träffat dig för en bedömning så sätter han dig på svaga benso, man får vitaminspruta i rumpan och man kan börja äta igen. Redan här brukar jag börja må bättre och sen ljusnar det allt mer ju mer kroppen läker. Man stannar några dagar och kan gå med sig medicin hem i vissa fall.

Jag förstod det sen.
Ja den högre makten var ett stort problem i behandlingen och jag har fått kommentarer på mina delningar om att jag "borde börja tro för det funkar!" Kräks på sånt. Hela grejen med att programmet är liksom heligt och perfekt, de snäva definitionerna på frisk eller sjuk. Att precis hela livet måste andas 12-steg.

De som är mest inne i 12-steg tar hårdare återfall än övriga helt enkelt för att man sätter en sådan skam i att använda, så om man slirar och det skiter sig en kväll så har man ju FÖRSTÖRT ALLT och "måste börja om från ruta ett".

Har man suttit på sina möten och nämnt i varannan mening hur många års nykterhet man har så är det klart man mår ännu sämre, dricker mer och inte vågar komma tillbaka.

Jag är ganska öppensinnad annars och gillar delningarna men kommer inte runt grejen med en högre makt så jag kan inte jobba i stegen. Vissa säger att en högre makt kan vara vad som helst. En sten till exempel. Vilket jävla skitsnack.

När jag kraschade totalt sista gången med dille pga brist på droger och alkohol, blev det sista gången.
Tillbringade något dygn på psykakuten, men blev hemskickad. Fick hjälp av taxichaffisen uppför trapporna helt vimsig och fortfarande med hallisar.

Där innanför dörren låg paketet jag väntat på...
Där och då i mitt dimmiga tillstånd tog jag beslutet att inte öppna det utan genomled en ny sömnlös natt.
Åkte tillbaka till akuten, blev inlagd för avgiftning.

Erkände för alla att jag är en alkis och knarkare, fick hjälp via arbetsgivare med behandlingshem och ett års efterbehandling. På den vägen är det, nu drygt 7 år.

Vad jag vill säga är att utan en djup verklig vilja att lägga ner, är de flesta hjälplösa och det blir återfall på återfall.
Sedan ta den hjälp och det stöd du kan finna på vägen.

Kunde jag så kan du också, ge allt mot ett liv i frihet.

Jag har hamnat på avgiftning en handfull gånger, där de till slut skickade orosanmälan till soc (vilket jag välkomnade) och jag tog tacksamt emot behandling. Var på botten. Åt inte på fem dagar i slutet av den värsta perioden, drack bara starköl. Låg hemma med halvdille och kramper. Aldrig mått så jävligt. Var riktigt illa i ca två år med sjukhus, tingsrätt, blev bestulen. Bukspottkörteln slutade fungera.

Jag berättade för alla också. Även jobbiga detaljer om hur illa jag haft det släppte jag till mina föräldrar. Sa att jag var alkoholist till tjejer första gången vi gick på dejt. Är sambo med en av dem nu men det är hon som är på väg ut eftersom jag slirar så ofta.

Så jag har också varit där jag känt att jag verkligen måste göra nya val i livet. Jag tog behandlingen på stort allvar men tog återfall främst för att jag inte kunde hantera känslolivet. Det va några år sen och jag slutade slutligen med möten när jag kände att de inte gav nåt.
Senaste året har jag mest druckit för att det är trevligt (i början) och sen för att medicinera bort abstinensångest och försöka trappa ner. Sen har jag varit nykter nån månad och glömt allt elände igen. Repeat.