Det satt långt inne, men jag har i veckan nått slutsatsen att det är dags att ge upp alkholen helt och hållet för gott. Min vita period hjälpte inte, på den första utekvällen efter dess avslut söp jag ner mig fullständigt, förlorade mina plånbok och blev sannolikt omhändertagen för tredje gången på lite drygt ett år med stöd av Lagen om Omhändertagande av Berusade personer. Jag vet dock inte säkert då jag endast minns små fragment av kvällen, men jag inväntar brevet från socialtjänsten.
Jag kan helt enkelt inte rå för det. Jag är förtjust i alkoholdrycker i alla dess former, i synnerhet öl och whisky, och för varje glas jag tar växer begäret. Jag har hållit på så här i flera år nu, vilket har resulterat i borttappningar och bestulningar till ett värde av många tusentals kronor samt ångest för alla de konstiga saker man gjort eller sagt inför vänner och kolleger under berusning, vilket i syn tur har botats med mer spritintag. Det är fullständigt ohållbart, nog är nog - jag har aldrig och kommer aldrig att kunna hantera alkoholen.
Jag är fullständigt ointresserad av andra tunga droger eftersom jag mest förknippar dem med dagdrivare, hippies och tunga missbrukare men har sjukt nog haft en romantiserad bild av alkoholismen, med Donald Draper som största förebild, trots att jag på nära håll sett tragiken den kan leda till. Jag lider emellertid inte av ett beroende, men har hemmasupit frekvent, vilket dock får ses som rätt harmlöst i förhållande till mitt utåtriktade supande.
Sedan första riktiga fyllan har jag druckit alldeles för mycket i stort sett varje tillfälle som givits. Då slutade det med att man spydde ner sig, men med åren har jag medvetet byggt upp en tolerans för att slippa det och kan i dag dricka rökig whisky som andra dricker vatten. Det är också förklaringen till att problemen accelerat så som de gjort under de senaste två åren. Tidigare drack jag tills jag blev illamående och taggade då ner, medan nu finns det ingenting som stoppar mig. Det är rena turen att skadorna har stannat vid de ekonomiska, flera gånger har jag givit mig ut på vägkanterna av vältrafikerade bilvägar när jag, snuskigt packad, gått hem genom stan.
Men lite vemodigt är det allt, att avstå ölen på den inplanerade resan där den i vanliga fall hade spelat en central roll känns bara segt och jag ska erkänna att jag är sugen på att köpa en sista flaska Laphroaig för att kunna ta farväl och få ett värdigt avslut...
För övrigt måste jag säga att tillnyktringsenheter är totalt meningslösa då de inte lever upp till sitt namn. Man får snacka med en psykolog/kurator/whatever i ett tillstånd då man knappt kan formulera en mening och ges inte en chans att nyktra till, utan släpps ut aspackad på en plats man är totalt obekant med och har därefter nästan lika stora problem som tidigare med att ta sig hem. Tacka vet jag fyllecell där man får sova ruset av sig, vilket i och för sig ger en kraftigare baksmälla, för när man väl har lyckats ta sig hem från tillnyktringsenheten har man hunnit nyktra till något. Men men, om vi som inte kan hantera spriten gav fan i att dricka så hade ingen av dessa inträttningar behövts.
Jag kan helt enkelt inte rå för det. Jag är förtjust i alkoholdrycker i alla dess former, i synnerhet öl och whisky, och för varje glas jag tar växer begäret. Jag har hållit på så här i flera år nu, vilket har resulterat i borttappningar och bestulningar till ett värde av många tusentals kronor samt ångest för alla de konstiga saker man gjort eller sagt inför vänner och kolleger under berusning, vilket i syn tur har botats med mer spritintag. Det är fullständigt ohållbart, nog är nog - jag har aldrig och kommer aldrig att kunna hantera alkoholen.
Jag är fullständigt ointresserad av andra tunga droger eftersom jag mest förknippar dem med dagdrivare, hippies och tunga missbrukare men har sjukt nog haft en romantiserad bild av alkoholismen, med Donald Draper som största förebild, trots att jag på nära håll sett tragiken den kan leda till. Jag lider emellertid inte av ett beroende, men har hemmasupit frekvent, vilket dock får ses som rätt harmlöst i förhållande till mitt utåtriktade supande.
Sedan första riktiga fyllan har jag druckit alldeles för mycket i stort sett varje tillfälle som givits. Då slutade det med att man spydde ner sig, men med åren har jag medvetet byggt upp en tolerans för att slippa det och kan i dag dricka rökig whisky som andra dricker vatten. Det är också förklaringen till att problemen accelerat så som de gjort under de senaste två åren. Tidigare drack jag tills jag blev illamående och taggade då ner, medan nu finns det ingenting som stoppar mig. Det är rena turen att skadorna har stannat vid de ekonomiska, flera gånger har jag givit mig ut på vägkanterna av vältrafikerade bilvägar när jag, snuskigt packad, gått hem genom stan.
Men lite vemodigt är det allt, att avstå ölen på den inplanerade resan där den i vanliga fall hade spelat en central roll känns bara segt och jag ska erkänna att jag är sugen på att köpa en sista flaska Laphroaig för att kunna ta farväl och få ett värdigt avslut...
För övrigt måste jag säga att tillnyktringsenheter är totalt meningslösa då de inte lever upp till sitt namn. Man får snacka med en psykolog/kurator/whatever i ett tillstånd då man knappt kan formulera en mening och ges inte en chans att nyktra till, utan släpps ut aspackad på en plats man är totalt obekant med och har därefter nästan lika stora problem som tidigare med att ta sig hem. Tacka vet jag fyllecell där man får sova ruset av sig, vilket i och för sig ger en kraftigare baksmälla, för när man väl har lyckats ta sig hem från tillnyktringsenheten har man hunnit nyktra till något. Men men, om vi som inte kan hantera spriten gav fan i att dricka så hade ingen av dessa inträttningar behövts.
__________________
Senast redigerad av SnusandeMumrik 2015-06-12 kl. 01:41.
Senast redigerad av SnusandeMumrik 2015-06-12 kl. 01:41.
