Den stora tråden om Black Sabbath

Okej, jag ska ge Sabbath en ordentlig chans den här veckan. Börjar väl med första och arbetar mig framåt. Men finns det några skivor man bör undvika eller skjuta till framtiden?

I min värld så finns det bara en bra Black Sabbath skiva.
Heaven & Hell.

Det där var nästan värt en smäll.

Mer på temat "Sabbath som jag minns dem"...

Som detta: alltså, nog är det lite märkligt att många av Black Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Changes", "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon, blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken, men med alla tempobyten därtill blir det hela lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig. Som nämnt funkade inte Deep Purples "Concerto For Group and Orchestra", rockbandet och symfoniorkestern försökte överrösta varandra. Däremot kunde inlemmandet av delar av symfoniorkestern funka i rocken.

Detta ser vi ett bra exempel på i "Falling Off the Edge of the World" från 1981. En stråkensemble inleder i D-Moll ("the saddest of all keys" som Nigel Tufnel sa), kompat av elbas, och på det Dios sång:

Så kommer en kör, en syntetiserad kör i en fallande ton. Därefter några tunga Iommi-riff med slavtrumma till, och därefter uppskruvning till själva låten, temporiff - och så drar låten igång. Det är "Big Rock" à la Dio, han var ju bandets frontman nu, och även han hade experimenterat med stråkensembler på "Long Live Rock 'n' Roll", den sista Rainbowplatta han medverkade på.

Vi talar om "Falling Off the Edge of the World". Den fortsätter i flygande rockstil och har ett enormt solo av Iommi, deras "finest moment" kanske - och det vill inte säga lite för Dio-Sabbath (eller "Black Rainbow" som det också kallas...) gjorde två klassiker i följd dessa år, "Heaven and Hell" och "Mob Rules". 1980 respektive 1981 kom de.

Merparten av låtarna här går rätt snabbt, man spelar inte längre slit-och-släp-rock. Diskbänkssoundet är borttvättat. En och annan långsammare drudge-låt finns, men det måste till för att hämta andan. En annan toppgrej är förvisso "Children of the Sea" från 1980, den första låt Dio och Iommi skrev ihop. Dio bjöds in till Iommis LA-villa, de gick ut i studion, och där spelade Tony introt. Dio högg direkt och skrev en fantasimättad text till. Denna låt blev sedan mönster för mången rocklåt typ Evanescence: intro med akustisk gitarr och skönsång, därefter fullt ös och grov röst.

Den sista intressanta Sabbath-plattan var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt. Man fortsatte förvisso att ge ut plattor efter detta men helheten, kom man någonsin tillbaks till en sådan övertygande helhet som på "Born Again"?

Jag undrar om inte After Forever samt Into the Void från Masters of Reality '71 är världens första black metal-låtar..

Är du endast intresserad av skivorna med Ozzy Osbourne eller med alla förknippade till Black Sabbath?

Viktigaste skivorna:

Black Sabbath, 1970 (med Ozzy Osbourne)
Paranoid, 1970 (med Ozzy Osbourne)
Master of Reality, 1971 (med Ozzy Osbourne)
Vol. 4, 1972 (med Ozzy Osbourne)
Sabbath Bloody Sabbath, 1973 (med Ozzy Osbourne)
Heaven And Hell, 1980 (med Ronnie James Dio)
Headless Cross, 1989 (med Tony Martin)

Intresserad utöver dessa?

Sabotage, 1975 (med Ozzy Osbourne)
Mob Rules, 1981 (med Ronnie James Dio)
The Eternal Idol, 1987 (med Tony Martin)
Heaven And Hell - The Devil You Know, 2007 (samma uppsättning som med Ronnie James Dio under annat namn)
13, 2013 (med Ozzy Osbourne)

Ännu mer intresserad?

Technical Ecstasy, 1976 (med Ozzy Osbourne)
Born Again, 1983 (med Ian Gillan
Seventh Star, 1986 (med Glenn Hughes)
Dehumanizer, 1992 (med Ronnie James Dio)
Cross Purposes, 1994 (med Tony Martin)

Sist, men inte minst...

Never Say Die!, 1978 (med Ozzy Osbourne)
Tyr, 1990 (med Tony Martin)
Forbidden, 1995 (med Tony Martin)

Black Sabbath är inget litet projekt om man vill lyssna igenom allt. Jag påstår inte att min lista är 110 %, men oavsett om man vill det eller inte har det släppts många skivor med Black Sabbath och alla låter inte likadant. Bara för att jag högaktar ett album kanske inte du gör det. Här försöker jag åtminstone variera och lagt i ungefärlig kvalitet vad du borde lyssna på efter graden av intresse

Stort tack hörru! Jag har påbörjat resan. Återkommer.

Stort tack hörru! Jag har påbörjat resan. Återkommer.