Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

hahahahaha jag kan se det framför mig, en kille som står framför alla och gör helikoptern! hahahaha

När jag gick i nian så gick en cp-unge som vi skulle kunna kalla för Wille i sexan.
Willes mål med livet var att störa, helst så många som möjligt.

Han brukade springa in på våra lektioner och skrika så högt han kunde, hoppa på elever och slicka på dem.
Vi hade ett piano utanför vilket han brukade banka på för att föra så mycket oljud som han bara kunde.

Värsta var nog när vi hade nationella proven och han sprang in med en hink grus och gräs och kastade över oss samtidigt som han skrek.

( Han brukade även skrika om att han vill bli rövknullad )

Det här är ju helt underbart!

Shit var ska jag börja....

När jag började på dagis så träffa jag en del underliga typer och det blev bara fler med åren. På dagis så var där dagisets enda neger som hette Gösta. Gösta brukade klä ut sig till tjej och ibland så sprang han runt naken med kalsongerna på huvudet. En dag så lekte jag och Peter (Peter som också visade sig vara cp lite senare) i en båt som vi hade på dagis. Jag och Peter lekte riddare med vars en pinne i händerna och då ville nakenäckelcpnegergösta vara med och drog till mig med en kratta i huvudet. (Ja just det, blev slagen med en kratta i huvudet av en naken neger med kalsongerna på huvudet!)

Senare på dagis så visade sig att Peter blev allt mer och mer cp, Peter klia alltid sig på snoppen och skrek och bölade när han blev arg. Hans smeknamn blev senare Peter-pilleröv då han körde upp ett finger i Hitler-Simons anus i mellanstadiet.

Senare när vi började på lågstadiet så var där en stor jävla jätte som hette Kristina. Med Kristina så lekte vi en lek som hette *giftiga prutten*. Den gick ut på att alla barn på hela skolan sprang och gömde sig för Kristina och lärarna bara stod och skrattade.

Samtidigt så hade vi min bästa kompis Hitler-Simon som lyssnade på Hitlers tal senare när vi gick i sexan, rökte cigg och drack sprit. Simon brukade mobba Cancer-Adam för att hanvar liten och ful. Ingen ville igentligen vara med Cancer-Adam men han hjälpte oss på proven så han fick ändå hänga med oss. Alltid i matsalen så drog någon ett skämt och alla skrattade sen la adam till ett grymt lame sidejoke och alla blev tysta. Sen hörde man Mr Hitler, HÅLL KÄFTEN ADAM!, sen fortsatte alla skratta åt adam. ( Adam blev kallad Cancer-Adam för han hade tunnt, vit hår och när han duscha så syndes det inte) .

Det finns så mycket mer att skriva här asså

Hahahahaha!!!! En neger som heter Gösta går knappt att tänka sig

Snälla utveckla, skulle vara intressant att höra varför du var som du var. Skönt att höra att livet vände för dig !

Omg är det han finska zigenaren som dog nyligen?

Jag kommer ihåg att vi sprang runt och kallade alla svennar för Börje, just för att det var typiskt svenskt. Haha det var kul då, vi gick i sjuan då. Det lät som en hejaklack ramsa Börje Börje Börje!

Hej langaocb!

Jag vill inte skriva för mycket då det inte är alltför svårt att lista ut vem jag är för den som står mig nära, men jag tror att grunden låg i min familjesituation. Jag föddes helt enkelt in i en situation där ingen, eller knappt någon, vuxen omkring mig var helt tillräknelig. De vuxna i min familj utgjorde personlighetsmässigt hela spektrat från välmenande och kärleksfulla till sadistiska och narcissistiska. Flera av dem har jag god kontakt med än idag, och älskar högt, men de hade det gemensamt att de inte var "all there", någon av dem. Tillvaron kan sammanfattas som ofta varande kaotisk, ofta på gränsen till, ibland överskridande gränsen till våldsamheter. Även i lugna stunder var livet nästan normalt, men precis tillräckligt off för att landa i någon slags uncanny valley. Jag hade helt enkelt inte ett begrepp om hur normal social interaktion fungerade under min tidiga skolgång. Det fanns inte ens på kartan.

Att en nära släkting, som jag var tvungen att bo tillsammans med, var snäppet värre och gjorde hemlivet till ett helvete, förbättrade inte sakernas tillstånd. Denna person tror jag än idag är en tvättäkta psykopat. Manipulativ, narcissistisk, hatisk, enbart vänlig när det kunde gynna henom o.s.v.....

En hypotes jag länge närde var att familjen helt enkelt led av någon slags lätt autism eller aspergers. Jag har själv till dags dato ingen formell diagnos, men har funderat på att höra mig för hos en psykolog för att försöka få klarhet i detta. Att få den hjälp jag behövde i barndomen, och bli flyttad till en tryggare miljö, hade naturligtvis gjort livet lättare, men samhället reagerade inte och det finns inte mycket att göra åt den saken nu.

Under mina tidiga tonår började jag inse vidden av problemet, samt förstå vidden av hur ovanlig min familj var. Jag försökte dryfta situationen med de vuxna som möjligen kunde göra något för att hjälpa mig, men blev oftast nonchalerad, allt medan min livssituation hela tiden förvärrades. Jag insåg att det fanns två utvägar:
1. Ta livet av mig. Det var nära, riktigt nära, men jag bestämde mig för att inte göra det.
2. Plugga så hårt jag bara kunde, så att jag sedan kunde flytta så långt bort det bara gick.
Jag bestämde mig för att göra det senare, och det gick bra.

Den sociala biten har jag också jobbat hårt med. Det har gått aningen trögare än det skulle ha gjort för en genomsnittlig människa, dels på grund av vad jag nu har för ärftliga mentala egenheter, dels på grund av att jag i princip aldrig hade någon barndom eller ungdom och därmed inte kunde utvecklas socialt alls under väldigt många år. Folk kommenterar än idag på mitt stundtals pojkaktiga och ungdomliga beteende. När jag ber dem att gissa min ålder brukar de träffa fel med ungefär 7 år, och jag tror att min utstrålning kombinerad med min något vulgära, barnsliga humor är en faktor i detta.

Men men, trots maximal otur lyckades jag till sist få ett ganska bra liv. Det har funnits gott om nätter då jag legat vaken och tänkt på hur uselt jag betett mig mot så många, och jag har ofta önskat att jag helt enkelt kunnat vrida klockan tillbaka och födas som en bättre människa, på en bättre plats, men det finns inte mycket man kan göra åt sina gener. Jag har bestämt mig för att inte föra dem vidare då jag inte inbillar mig att något som helst gott kan komma av det. Jag lever ett produktivt, innehållsrikt, och ganska så hedonistiskt liv, och tänker inte stadga mig utan låta min kaotiska, äventyrliga låga brinna till dess den slocknar. Det är det bästa jag kan göra av situationen helt enkelt, och jag vantrivs inte. Tvärtom. Jag är lycklig.

Fråga gärna mer om du vill veta. Det kändes bra att få skriva av sig sånt man hållt inne med länge.

Hade ett mongo när vi gick på "fritids" han jagade en av mina vänner med någon slags pinne med spik i, efter att någon sagt något om hans mor eller dylikt kommer inte ihåg exakt, vi kan varit 9-10 om ens det, han var nog runt 13 han blev inte bättre på äldre dagar, hade vänner som gick i samma klass som honom när han fick sina raseriutbrott o välte bänkar slängde stolar och skrek


Ett annat mongo som jag känner till var när jag gick i högstadiet tror jag, han gick i mellanstadiet, stod ofta vid busskuren och lekte att han var någon "bagge/get" och dylikt sprang mot folk och verkligen levde sig in i rollen.

Detta mongo hade även en syster som var äldre, som kunde få riktiga utbrott ibland också, tex när klasskamraten hade en hockeypuck och la den emot hennes hästväska (en väska med ett hästhuvud på) och kallade hästen puckad, fick hon ett sånt utbrott att hon tryckte upp honom emot en klädhängare så han börja blöda ifrån huvudet.
Kommer ihåg en annan gång när hon satt på toa och en i klassen sa något korkat som "ska ja öpppna när du sitter där inne?" och hon svara kaxigt att han skulle göra det, han lyckades låsa upp dörren, hon ställde sig upp och sket på golvet, hon kunde dock vara lycklig, det var killen som öppna dörren som fick stå o städa upp de sen


Kommer säkert fylla på mer när jag kommer på alla cpungar som jag fått uppleva, och jag är nog lite cpunge jag själv

Haha detta stämmer bra i min erfarenhet. Jag kände två Simon i mellanstadiet, en av dem stal 500 spänn från mig, den andra skickade en video på när han runkade till alla tjejer i klassen...

Har en god vän som var lite udda i sina unga dar. Vi kan kalla han för Kent

Kent var otroligt jävligt mot sin mormor. En natt när han var 8-9 år, sov han bredvid sin mormor. Han vaknade och kände ett begär att väcka sin mormor, med att fisa henne i ansiktet.

När hans mormor hade bakat pepparkakor, kom Kent och smakade på dom. Efter att ha tuggat färdigt, skriker han till sin sköra mormor "Men vad fan! Det smakar ju skit! Skaru ha en dildo i röva eller?!"

En annan gång tvingade Kent sin lillebror att bajsa i kattlådan, när mormor fick se hela händelsen, kastade Kent bajskorven som hans lillebror klämt ut på sin mormor.

En annan dag gick Kent hem till en kompis. Kompisen hörde att plinga och gick för att öppna dörren.
Utanför stod Kent med ett leende, kompisen hann inte säga hej, för Kent sprang upp till kompisens rum med en rusande fart och satte sig o tokrunka.

Det absolut bästa är att Kent berättar dessa berättelser utan ånger. Han skäms inte och han är nog den mest roligaste person jag någonsin bekantat mig med, för han fortsätter med dumheter än idag!