"Bevis": Postmodernismen funkar inte

Postmodernismen är en intressant filosofiskola som vanligtvis förnekar objektivitet och säger att allting är subjektivt och att det är teoretiskt omöjligt att tala om allmängiltig sanning.* Bland annat säger man ofta att "Det finns ingen objektiv sanning, som är giltig för alla och gäller överallt - bara subjektiv sanning, vad är sant för mig?" Dessutom kan språket inte förmedla sanning om en gemensam, objektiv verklighet, utan är bara ett kodsystem som används inom en viss gemenskap och får sin betydelse utifrån den. Språket är alltså en social konstruktion enbart, inte en bärare av sanning.

*Rätta mig om jag har fel

När jag funderade lite över våra stora filosofer kom jag helt plötsligt på att det går att logiskt bevisa, även på ett filosofiskt och ifrågasättande plan, följande: 1) Jag existerar 2) Det finns objektiv sanning 3) Språk kan uttrycka sanning 4) Sinnena kan ta tillvara på sanning

Om du nu vill betvivla allt, gör då så. Men en sak kan du inte betvivla: Att du tvivlar. ”Jag tänker, alltså är jag” sade Descartes, din existens kan du inte betvivla. Även om du tänker felaktigt eller får hela sinnesvärlden förvrängd för dig så ÄR du, subjektet i ”Jag tänker, alltså är jag” är självevident, härmed bevisas också din existens. (Descartes tänkte också att även om alla intryck jag får kommer från en ond demongud som förfalskar allt, även mitt tänkande, så är jag ju ändå, annars hade ju inte demonguden någon att lura).

Påståendet ”Jag tänker, alltså är jag” går inte att förneka, och är därför objektivt sant. ”Sanning är att säga om det som är, att det är”, och när jag säger att ”Jag tänker, alltså är jag”, ÄR jag och talar därmed sanning. Sanningen har därmed även den bevisats existera.

Dessutom kan du ta del av detta faktum, vare sig det är genom muntligt ord eller skrift, och detta kräver att sinnena och språket kan förmedla sanning. Genom att jag till dig kan förmedla det självevidenta att ”Jag tänker, alltså är jag” vilket med säkerhet både bevisar existens och sanning, har jag även bevisat att dina sinnen kan vara tillförlitliga samt att vårt språk kan förmedla sanning.

Alltså har vi nu fastslagit följande:
- Det är möjligt att vara säker på sin existens
- Det finns objektiv sanning
- Det är möjligt att uttrycka denna sanning med språk
- Det är möjligt att uppfatta någonting sannerligen verkligt med sinnena

Invändningar, kommentarer?

För det första så skulle jag nog inte sträcka mig så långt som att säga att postmodernism är något enhetligt. Jag brukar prata om det i bemärkelsen av det fenomen som är ideologins död, apatins tidsålder, nyliberalismens vinst etc utbytbart med postmodernismens tidsålder. nåja .-

senare, 1: "Jag tänker; jag finns" bevisar inte någonting förutom möjligen en psykologisk vana.

Vidare; om du skall köra på Descartes linje för vidare bevisning så måste du plocka in Gud som garant - det kanske du inte har problem med, men de flesta i dagens postmodernistiska värld brukar ha det.

Vill bara säga att jag, i termer av väsentligheter, håller med.

@ Khepera: Tack, det låter bra.


Okej, postmodernism är ju inget enhetligt, men den generella linjen är väl ändå att man inte bör lita på språket eller påstå att det finns objektiva sanningar? "Det kanske är sant för dig" är väl något av det mest postmoderna någon kan säga ^.^

Jag tycker personligen att Descartes drar i för höga växlar när han som andra påstående säger att en God Gud garanterat finns, men du kan gärna förklara för mig hur det är viktigt för fortsatt argumentation. Att Gud skulle vara garant, beror det på att det måste finnas en objektiv grund för fortsatt argumentation, eller? Plockar gärna in en Guds-hypotes om det blir mer rimligt av det, men jag tror inte att man kan dra någon vidare slutsats av det jämfört med uppställningen just nu.

"Jag tänker; Jag finns", bevisar inte det att "Jag finns"? Utveckla gärna.

DU kan inte bevisa att JAG tänker,
därför är det fortfarande subjektivt,
inte objektivt...

Det behöver jag inte göra, DU kan bevisa att DU tänker och subjektet i "Jag tänker, alltså är jag" är alltid JAG. Om man med sitt medvetande kan tänka och förstå den tanken ("Jag tänker;") kommer det att bevisa ens egen existens, samtidigt som det bevisar att det finns äkta sanning, då påståendet alltid är sant* oavsett vem som tänker det. Thus, objektivt sant.

Eller?

*Just att det är "JAG tänker" gör att det inte kan slå fel. Om påståendet vore "Den som tänker, finns" skulle det kanske finnas rum för felsteg, men det är inte så påståendet lyder.

Fascinerande argumentation, jag ska försöka åta mig detta:

Att jag hör dig säga "jag tänker, alltså är jag" ger mig ingen garanti för att du verkligen har sagt det, eller att du ens existerar annat än som sinnesdata - eller ens det, beroende på huruvida man betraktar hallucinationer som sinnesdata eller ej. Vidare, om jag utgår från att du verkligen finns, vet jag ingenting om vilka associationer du lägger i begrepp som "tänker", "finns" eller för den delen "jag". Jag vet på sin höjd vad jag skulle mena med det, men det verkar ungefär vara allt. Skulle jag då yttra dessa ord för dig, har jag ingen garanti för att orden framför mitt budskap till dig. Framför allt vet jag inte vad som för dig kan menas med att "tänka" eller att "finnas", då detta mest är ord jag har tillämpat för att få något begrepp om min subjektiva upplevelse. Jag vet inte huruvida jag tänker eller finns på samma sätt som du tycker dig göra - då ditt liv är en helt annan upplevelse än mitt - och satsen "jag tänker, alltså är jag" blir således bara sann för mig.

Visserligen kan kanske begrepp som "sanning" och "existens" te sig meningslösa om allting är subjektivt, men det beror väl å andra sidan på ens subjektiva definition på dem

Ang det där med postmodernismen: förvisso.

rörande Descartes: Det att det ligger något paradoxalt i att förneka att man tänker utgör inte en otvivelaktig sanning som kan utgöra en premiss för härledningar av andra sanningar, vilket är precis det som Descartes menar att det gör. Huruvida "cogito" är sant eller om det bara uttrycker en semantiskt betingad nödvändighet spelar mindre roll om man tittar på vad Descartes ville använda "cogito" till - nämligen som en bas för vidare slutledningar om världen som skulle kunna överleva det metodiska tvivlet - något som enbart gick om man accepterade att man genom intiution har klara och tydliga idéer om vissa saker, och att vi tillika har en klar och tydlig idé om Gud [sic!] och eftersom iden om Gud är en om ett fullkomligt väsen så måste även existens tillfalla Gud, varvid Gud existerar. Vidare krumsprång följer där Descartes bevisar att Gud är god och därför står som garant för att våra intryck inte är skapade av en ond demon och sedan är descartes mer eller mindre klar med att cementera dualismen i västerlandet.

Jo, hans grund är lite skakig... nyare forskning har ju visat att man först är och med en tillräckligt avancerad hjärna tänker man. Använder man Descartes utgångspunkt som grundval för sin livsfilosofi existerar ju ingenting utanför subjektet (tänkandet är grunden för existensen). Verkligheten är något som existerar oberoende av ett upplevande subjekt.

Jag skulle ju hålla med om att verkligheten är något som existerar oberoende av subjekt, men så tycker jag också genuint illa om uppdelningen i subjekt/objekt (varvid det följer naturligt att jag tycker genuint illa om Descartes )

Och jag håller nog med om att om man följer Descartes resonemang och sedan inte accepterar hans "klara och tydliga idéer" och hans "klara och tydliga idé om Gud" - då har han enbart givit grund till en solipsism, och solipsisterna behövde nog inte mer resonemang tror jag

Mitt förslag är inte att du ska anta min existens som en sanning på grund av det påstående jag gör, eller att du ska ta förgivet att jag existerar och kan kommunicera med dig. Förslaget är, för att ytterligare förtydliga, att jag ska kommunicera sättet till att uppnå en oifrågasättbar tanke - Att du existerar. Det är alltså när du tänker (eller säger) "Om jag tänker, finns jag" samt "Jag tänker, alltså finns jag" som du kan dra slutsatsen att det är ofrånkomligt sant att "Jag finns" (alltså att du finns). Det är först där du har existens och sanning tillgängligt, och inte genom mig. Men därefter kan du dra de ytterligare pålagda slutsatserna jag tänker mig: Att sinnena och språket kan förmedla sanning - det var ju från mig du fick ett påstående som du kunde göra till en otvivelaktig sanning. Som du säger alltså: Du kan bara veta att DU finns, men detta är utgångspunkten.

Angående "sanning" och "objektivt" samt deras anspråk på objektivitet och sanning har du en intressant poäng, men jag ska återkomma senare med min definition på sanning som påstår att "sanning" är ett objektivt attribut.


Jag anser likt Descartes att jag är som en följd av en bekräftelse av hypotesen "Om jag tänker, är jag", är en otvivelaktig sanning som dessutom kan härledas för vidare påståenden. Hans vidare funderingar undkommer ju inte egentligen semantiken (?) vilket en filosofi grundad på min härledning inte heller skulle göra. Bland annat vill jag få det till att det är vettigt att anta andra människors existens utifrån deras kommunikation, och att sinnena och språket är tillförlitliga källor för sanning (inte bara möjliga, utan tillförlitliga).

Finns det i vår tankevärld eller någon annan, en möjlig utgång på "Om jag tänker, är jag" som gör påståendet falskt?

För det första är cogito ingen hypotes enligt descartes, det kan den inte vara - det är enligt honom något annat, något som inte är en härledning, trots dess form.

Men hursom - ur cogito kan man möjligen dra slutsatsen att det finns något, något som tänker kanske, men vi kan inte säga något om vad "tänkande" är, och vi kan definitivt inte säga att det finns mer än ett tänkande, och vi kan absolut inte säga att det finns en objektiv yttervärld.

om du inte håller med så får du gärna visa på hur man kan bevisa ovanstående.