"Bevis": Postmodernismen funkar inte

Först: Ursäkta om jag vid något tillfälle använt en felaktig terminologi, "hypotes" är nog mycket riktigt missbrukat på cogito't. Därefter:

Nu blir jag förvirrad, det enda jag gör anspråk på är vad du verkar hålla med om, att "Om jag tänker, är jag" kan bekräfta ett varande. Är. Vad är? Jag är.

"Sanning: Att säga om det som är, att det är." - Om jag är (enl. "cogito") och säger "Jag är" säger jag en sanning (för jag säger om det varande jaget att det är). I mitt fall gör cogito't inte anspråk på mer än en sanning (Jag är), det relevanta är ju att det finns åtminstone en sannerligen sann sanning för den vidare argumentationen.

Tror nog att man kan argumentera att "cogito, ergo sum" enbart uttrycker "agenten som medvetandegör denna fras innehar ett självmedvetande", och inte säger någonting om vad tänkande eller existens innebär.

Jag bajsar, alltså finns jag.

http://www.youtube.com/watch?v=Sp73xE_AoVc

Självmedvetande kräver existens, just för att det inkluderar ett själv. Eller?

Ur agentens synvinkel existerar hen. Ur någon annans synvinkel kanske agenten i fråga är en karaktär i en dröm. För den sistnämnda beror det således på huruvida dess subjektiva definition av existens inkulderar drömkaraktärer.

Precis. Dessutom ifrågasätter jag om det är nödvändigt så att en upplevelse om varande (vilket är vad cogito är, vi vet inte vad tänkande är, så när man säger "jag tänker" så tycker jag att man redan hoppat en mängd steg, och eftersom poängen var metodiskt tvivel...) - om upplevelsen av varande nödvändig gör ett jag som är separat från någonting. Det känns som ett stort hopp det också.

Nej, Descartes ger uttryck åt inarbetade psykologiska vanor skulle jag säga.

Postmodernismen uppfanns väl av folk som hade fel? Åtminstone så har ju alla såna där kultursidesmänniskor som sysslar med sånt fel idag. Jag tror inte att de trodde att det fanns något vettigt i postmodernismen ens från början utan att det var ett sätt att försöka låtsas som att det regnade när de blev överbevisade i allt.

Spelar man fotboll och är värdelös och förlorar hela tiden så kan man försöka vinna genom att spela oschysst, men då upptäcker man att man blir utvisad och får frisparkar emot sig och förlorar ändå eller så kan försöka bli bättre på att spela fotboll. Dock är det svårt att bli bättre om man mentalt har foten i en hink och en bindel över ögonen.

Trollar man istället bort domaren och påstår att det inte finns något som heter schysst eller oschysst, ja först då kan man vinna om man är värdelös på att spela.

Du har rätt. Descartes missade väl den mest elementära implikationen av det hela: Att vara medveten är att vara medveten om något. Om den externa världens existens är beroende av medvetandet och inte tvärt om banas vägen för idén att den kanske är en produkt av medvetandet.

Både han och Locke misslyckades med att presentera avgörande bevis på den externa världens existens, och lämnade därmed över bollen till de metafysiska idealisterna by default. Och på den vägen är det!

Ska iväg och träna, har därför inte läst igenom hela tråden så noggrant. Om följande är en upprepning ber jag därför om ursäkt.


Rudiger Safrinski skriver i sin bok om Nietzche angående just följande påstående;

"Också detta "jag tänker" är en förförelse av grammatiken. Predikatet "tänka" kräver, likt varje predikat, ett subjekt. Således förklarar man "jaget" som subjekt och gör det därmed till aktör. Men i själva verket är det genom tänkandets akt som jagmedvetandet över huvud taget kommer till stånd. För tänkandet gäller: först akten sedan aktören. Förförelsen genom språk och grammatik är vuxen så djupt inom oss att dess verkan har kommit att bli vår verklighet."

Varvid de logiska positivisterna låtsades om att allting var löst, eller åtminstonde att allt kunde lösas genom att bara inte låtsas om metafysiken. Och på den vägen är vissa fortfarande

(Halverst off-topic)

Dessutom är det kanske inte ett tillräckligt faktum med självexistens för att möjliggöra ett logiskt "Jag". En intressant tanke: Kan det vara så att självmedvetandet/jaget uppkommer först när det system jaget består av gör skillnad på vad som finns i systemet och utanför systemet? Alltså att systemet (kropp/hjärna/tänkande, whatever) skapar en mental skiljemur mellan systemet självt och "resten" av tillvaron.

Alltså: Jag skapar mig själv, typ.

"Jag är, för det finns en åtskillnad mellan jag och icke-jag"
eller
"To be or not to be, that is up to me"

Mycket möjligt. Under påverkan av psykedeliska droger har jag märkt att alltmedan de synbara gränserna mellan en själv och omgivningen suddas ut, så tappas alltmer uppfattningen om ett "jag".