Allt om ADD!

Det var den informationen jag fick av dom.
Om det varierar från kommun till kommun vågar jag inte svara på!

Vad har du för källa?

vad jag har förstått det som, är att relationer ofta misslyckas om man har ADD. där kan jag även utgå från mig själv, även fast jag aldrig befunnit mig i en relation, så har jag väldigt lätt för att tröttna på människor. jag vill jättegärna bli kär osv, men jag är inte beredd att kämpa, det finns ingen energi i mig.

iaf vad är det av era erfarenheter som gör att människor med ADD misslyckas i kärleksrelationer?

Varför ska alla ha källa? Förmodligen genom erfarenhet av något slag. I det här landstinget är väntetiden upp mot två år, förmodligen samma för den andra som skrev:
"Väntetiden är snarare 2 år av vad jag har hört."
Som sagt, de flesta landsting har uteslutit neuropsykiatriska utredningar från vårdgarantin, då är det bara snällt att vänta på sin tur. Måååånga idag vill ha utredning och utredningar tar både lång tid och mycket pengar.

jag hårller på med en utredning nu, har tagit nästan ett år för att komma till bedömning, och nu är det typ ett halvår kvar innan utredningsproven börjar, å efter det tar det några månader till för att sammanställa...

tog 2år totalt för en av mina vänner..

Tog en 18 mg tablett idag kl 15:30
Känslan (som sitter kvar fortfarande) är ett avslappnat lugn och en något bättre fokusering. Saker och ting känns inte så hopplösa nu. Ska bli intressant att utvärdera effekten mer och se vad som är förväntningar, placebo, faktiskt effekt - eller extra känslighet mot metylfenidat såhär de första dagarna.

Hur snabbt fick ni öka dosen, om det blir aktuellt?
Tog ni blodprover för att fastställa koncentrationen i blodet innan dosökning?



Kan tänka mig att det är många saker. Exempelvis förväntningar. Ena partnern förväntar sig att man ska diska, städa, köpa presenter, ge en blomma etc.
Man fastnar med sina egna projekt och funderingar. Hur ska man kunna försörja familjen och eventuella framtida barn om man inte får nåt gjort? Ibland kanske man inser undermedvetet att man inte kommer kunna bidra med vad som förväntas i en relation och därför backar ur.
Har man låg självkänsla och tro på sig själv för att man år efter år upplevt hopplösheten i problematiken kring ADD så kan det smitta av sig i kärleksrelationer och annat.

Även människor med ADD förändras genom åren och man utvecklar sig även om det är svårt att se, dock så lever föreställningar och förväntningar kring det egna jaget och hur man klarar av saker kvar. Därför ser man inte alltid heller positiva sidor man lyckats utveckla ur vad man lärt sig av tidigare relationer. Man kanske inte ser att man lyckats dämpa vissa symptom, eller utvecklats som alla gör för att man lever kvar i föreställningen om hur det alltid varit och alltid blir.
(Det här gäller såklart alla människor med eller utan ADD).

pja, jag tror ju att jag har add helt enkelt. jag läste runt lite om ADHD för någon månad sen bara för att, och kom in på ADD. hade aldrig hört om det förut men det kändes som att allt bara klarnade om vem jag är och hur jag fungerar och varför saker blir som dom blir i mitt liv. jag har alltid vetat att det är något "fel" på mig, och snart är min vardag outhärdlig. har kommit till en punkt då jag vet att skolan inte kommer fungera för mig om jag inte tar tag i mina problem på något sätt. jag sabbar alltid mina vänner på ett ellerannat sätt efter ett tag för att jag blir så rastlös i tillvaron. jag har sömnsvårigheter som jag inte kan hantera, kan inte planera upp något som har med bostad och räkningar och papper att göra utan skjuter upp allt tills jag får ångest. hela mitt liv känns som att jag strävar men inte kommer någon vart med vad jag gör.

jag undrar om folk som får utredning och medicinering och hjälp känner sig mer nöjda med sina liv? eller om man fortfarande bara är en någon med funktionsnedsättning som har jävligt krångligt med typ allt.

det är ofta personen med ADD som bryter relationen, eller?

jag har tänkt mig som så att personens (med ADD) partner ser bristerna?

Jag har alltid känt mig annorlunda än andra och kom av en slump in på en sida om ADD när jag slösurfade för 1-2 månader sen. Då jag läste om symptomen och dom en efter en stämde så kändes det nästan som en sten lämnade från mitt hjärta, äntligen visste jag vad som var fel med mig!

Tog mig äntligen mod att ringa (gillar ej att snacka på tele eller att be om hjälp) till min lokala vårdcentral för att be om att få snacka med någon/göra en utredning. Kvinnan ställde några frågor om hur jag känner mig och mår och bokade in en tid för med en läkare om två veckor.

Vad kommer att hända där? Allmänt snack om hur jag mår?

Jag nämnde för henne att jag tror att jag har varit deprimerad mer eller mindre under flera år. Får läkaren skriva ut Ritalin/Concerta utan att man har någon diagnos? Eller får han bara skriva ut ångestdämpande?

Tror att jag är deprimerad pga av min (eventuella) ADD, har alltid haft lätt för att lära mig saker och är smart men pluggade i princip aldrig under min skolgång och började skolka väldigt mycket i gymnasiet vilket resulterade i att jag tillslut hoppade av i tvåan. Har gjort diverse försök att plugga klart gymnasiet men det är i princip omöjligt för mig att få ro och kunna plugga något och ”zoonar ut” hela tiden när jag läser i någon tråkig bok så det har runnit i sanden varje gång.

Har haft jävligt tur och kunnat försörja mig på diverse saker på internet sedan dess(är snart 25år), den källan ser dock ut att torka ut nu och mitt liv går en mycket mörk framtid till mötes om inget görs.

Aja, blev lite längre det här än jag hade tänkt mig
Men min egentliga fråga är alltså: Vad kommer att hända hos läkaren? Vad kan han göra? Vill inte att han bara skriver ut något ångestdämpande och sedan händer inget mer då jag tror att ADD ligger bakom mina problem (har fler än bara depression).

Bollen är iallafall i rullning, wish me luck.

Fan va gott.. jag har inte gjort min utredning en
Ska göra den på måndag men jag är helt övertygad om att jag har add.
Har du börjat helt med tabletterna nu lr har du bara provat ?
Jag har ju haft drogproblem tidigare och va ju smart nog att berätta det för
min psykolog så jag hopppas fan inte dom ska gnälla när jag väl vill ha min medicin
Jag har bara haft ett förhållande och det gick väl okey ända till hon tröttna på
att jag inte gjorde något på dagarna m.m

Det beror på vilken läkare det är du får snacka med men är det bara någon på vårdsentralen
så kommer inte hända så mycket du kommer säkert få antidepressiva och vilka du får
beror juh på hur dåligt du säger att du mår.
Jag sa att om jag inte får hjälp inom några veckor så tänker jag ta livet av mig.
hoppla hamna först i kön o fick 1 månads väntetid till utredning annars hade jag säkert fått
vänta 6 månader.
Som vanligt så måste du överdriva hur dåligt du mår för att få hjälp.
Jag har gått på typ 20 olika antidep igenom året och ingen har funkat riktigt så nu när jag antagligen
har add så förstår jag varför dom inte har funkat. dom har inte funkat för att jag är deprimerad pga
att jag inte kommer någonvart i mitt liv precis som du säger så fick jag inte gått
klart skolan o jobb funkar sådär för mig när jag tröttnar på jobbet så har jag svårt att koncentrera
mig sen så skiter de oftast sig

Men mitt tips om du vill att de ska gå snabbt så överdriv hur dålig du mår och hur dåligt ditt liv funkar
så kanske de går lite snabbare. och ingen läkare kommer skriva ut något utan en utredning.

HAr misstänkt en tid att jag har ADD och är väl lite småskeptisk till om man ska be om utredning. Kan man få medicin som får vardagen att fungera kanske det är värt det...

Men vad är det de frågar föräldrarna för frågor? Har ingen kontakt med pappa och mamma vet egentligen inte alls hur det gått med min skolgång tex då jag alltid uppvisat ett bra yttre, har "bra" betyg. Har liksom klarat mig igenom det ändå på nåt vis... Är först på universitetet det gick skit till och från. Men jag känner igen mig mycket i att inte kunna koncentrera mig på lektionerna, satt och rita jämt, fick pressa mig från att somna, för att inte tala om läxorna... Brukade alltid säga till mamma att jag inte hade läxor eller att jag gjort dem och då hade jag kanske bara bläddrat lite i böckerna... Att jag blev rastlös på proven och hastade mig igenom dem. Dock vet hon hur det är för mig med städning och sånt men det är ju ingenting som påvisades i barndomen... Men hur funkar det och hon svarar nåt hon tror men som egentligen inte stämmer?

Frågar de andra människor i ens närhet frågor också? Bodde fem år med exet och han om nån vet ju tex hur jag fungerar i vardagen...

Edit:
Upplever förresten att det blivit värre med åren. Kunde tex ligga och läsa i timmar när jag var yngre vilket jag inte kan nu längre. Har mer problem med minnet, koncentrationssvårigheter, rastlöshet, impulsivitet nu än i tonåren tex... Är detta vanligt?

jag fick min ADD-diagnos för ca 2 månader sedan och mycket i min tillvaro har blivit bättre efter det. dels har jag börjat på concerta och sen fixade min läkare så fick träffa en arbetsterapeut. jag påverkas mest av mina problem i mitt yrke (är egen företagare) och nu träffar jag den här terapeuten en gång i veckan för att tillsammans komma fram till rutiner och strukturer som kan få mig att sköta mitt jobb bättre. sen återstår det att se om jag klarar av att upprätthålla det jag får lära mig nu, men jag känner mig helt klart positiv inför framtiden. jag känner mig mer nöjd med mitt liv då det känns som att det äntligen är på väg i rätt riktning och att jag faktiskt börjar närma mig att fungera som "vanliga" människor.