Citat:
Ursprungligen postat av fugu
I kategorin största talangerna som kastade bort sin karriär utnämner jag Ike Ibeabuchi. Sinnessjukt intressant tungviktare som tyvärr var helt jävla tokig och beställde en långvistelse på kåken. Tror han kunde ha kommit riktigt långt.
Här har vi en saftig knock på Chris Byrd
http://www.youtube.com/watch?v=M4irMRyXFvQ
Sant sant fugu, Ibeabuchi kunde ha blivit riktigt stor. Men ska du se nån fight med honom så se fighten mot Tua. Det var en ruggigt tuff fight, två unga hungriga obesegrade tungviktare med dynamitpunch, fantastisk fight. Synd att han var scizofren eller vad fan det nu var för problem han led av.
Schabo, varför så negativ mot Tyson Fury? Snubben är bara 20 bast, tycker han ser riktigt lovande ut. Blir spännande att följa honom framöver.
Pacquiao, håller med dig helt angående Tua-Lewis och tänkte också på det under den fighten, varför försökte han inte mer? Ligger man under kraftigt inför sista ronderna, go for broke! Vad har man att förlora? Det är ju inte ofta man får chans på titeln. Samma tänkte jag under sista ronderna mellan Calzaghe-Jones Jr, satsa lite för fan Roy! Min inställning i ringen var/är alltid att om snubben ska besegra mig så ska han tamejfan få slita så inihelvete för att lyckas! Hellre bli knockad när man attackerar än att torska och känna att man inte gav 100%.
Tuas knock på Ruiz är en klassiker, kolla även när han får Michael Moorer att somna bekvämt över repet.
fugu, det är en snygg avslutning av Ibeabuchi mot Byrd men här måste jag kommentera lite. Jag har maximum respect för Chris Byrd. En modigare fighter finns knappt. Han var ju egentligen bara en mellanviktare som gick upp i tungvikten, inte genom att lägga på en massa muskler utan det var en hel del fett där. Han startade prokarriären i supermellan men var i mellan som amatör. Minns ni OS -92? Faan vad bra han var. Jag har aldrig någonsin sett någon boxare så avslappnad i ringen som Byrd var där. Semin mot Chris Johnson (riktigt bra fighter det oxå, VM 3a) var en ren njutning, en skola i hur man leker bort sin motståndare bara genom att vrida lite på kroppen. Han saknade helt fotarbete och slagstyrka, men hans defensiva moves och kontringar där i OS oj oj oj.. Johnson började gråta lite efteråt, så bortgjord blev han. Och Byrd med armarna dinglande längs sidorna, ett stort smile i fejset, blir knappt träffad av ett enda slag. Fantastiskt vackert att se, måste gräva fram VHS-kasetten och kolla igen. Tänk själv att vara en liten fet mellanviktare helt utan punch och sen gå upp i tungvikten och gladeligen gå upp mot bestar som bröderna Klitschko, Ibeabuchi, Tua, McCline, Golota. Det är stora starka gubbar. Lille Byrd har
aldrig backat för någon.
Chris Byrd har fått alldeles för lite props, enligt mig är han en legend.