Citat:
Ursprungligen postat av Denosynlige
Berny har pundat sedan hon var 11 bast. Det har orsakat ojämn hjärtrytm, utebliven mens, missfall, och hepatit. Hon har gång på gång "fattat tag i livets armar igen", döden är en barndomsvän. Hon påbörjar till synes sunda projekt som hon sen aldrig avslutar eller fullföljer för att ge ett sken av förbättring och tillfriskning, tills hon trillar ner igen och sen är det samma veva om och om igen. Den svarta sagan om Berny Pålsson är en never ending story, vad hände med "oh come on be alive again"? Eller är det fortfarande "I´ll never look like Barbie, Barbie doesn´t have bruises" och "happy people have no stories" som gäller? Har man pundat sedan man var 11 år till 27 års ålder så klarar man inte av att lägga knarket på hyllan på egen hand, att man har en pojkvän och vänner som pundar gör inte direkt saken lättare. Blir inte Berny tvångsvårdad en längre period hinner hon nog aldrig fylla 40. Det mest tragiska med den svarta sagan om Berny Pålsson är att den faktiskt är sann...
Jättetråkigt. Hoppas verkligen att det slutar ses som "tufft" att knarka och vara destruktiv för det är onekligen ett helvete. Gick själv på det när jag var ung pga "grungevågen". Som vuxen tycker jag bara att det är fegt. Fattar inte hur jag kunde gå på det som ung.
Förstår inte ens hur bokförlaget Berny har kunde gått med på att en ung tjej med problem fläker ut sitt tragiska liv genom dem på det sättet hon gjort. Hon är ju uppenbart störd och borde ha förmyndare. I och för sig kanske de trodde att det var över efter första boken. Men en del människor är för sjuka för att fatta sitt eget bästa. Hon lurade väl dem som hon gjort andra.
. För er som oroar er för Milo så kan jag säga att Milo såg frisk och lugn ut. Inte för att jag tittade så noga. Gick lugnt i kopplet, inte tovig päls eller något, såg välnärd ut.
