Skvaller om Berny Pålsson?

Hur blev det med dom där pengarna till Madde?

Jag har börjat göra en avbetalningsplan med Kronofogden till sist. Jag har en handläggare där som kommer att hjälpa mig att göra upp en hållbar avbetalningsplan. Madde kommer jag inte att kunna betala in hela beloppet till på en gång utan mina skulder kommer att ta lång tid att betala av, tills dess att jag lyckas skriva en ny bok och när jag gör det kommer jag att få placera dom pengarna och få betala av mina skulder då. Men naturligtvis kan jag inte vänta tills dess utan får betala av det lilla jag kan redan nu.

Madde har jag talat med vid åtminstone ett tillfälle och förklarat detta för. Hon verkar heller inte förstå att Amelia också är skyldig att betala av på skulderna och jag vill inte göra en sak av det då jag har större möjlighet att i framtiden tjäna pengar än vad Amelia har och att jag vet att Amelia inte kommer att betala.

Men som situationen ser ut nu så har jag mycket små möjligheter att betala mer än ytterst lite på mina skulder. Jag har under åren skjutit detta framför mig, på grund av narkomanin, hemlösheten, mitt mående osv. Det är först nu som detta är något som jag försöker få ordning på men det är inte det enklaste och det förväntande jag mig heller inte.

Hej Berny!
Jag har följt dig av och till i snart tio år nu, sen jag var mycket ung. Jag började som ett så kallat "fan" (jag tyckte du skrev bra, helt enkelt) och vände senare mot det kritiska hållet. Nuförtiden är jag nog mer neutral - och med det du skrivit om på din blogg, R och så vidare så har jag också funnit en ny, stor respekt för dig.

För ett och ett halvt år sen, ungefär, så var det en person som skrev här och påstod sig ha mycket förstahandsinformation om dig. Han kallade sig Andreas och hade användarnamnet crazy_man1989. Jag undrar om du vill/kan bemöta det han skrev. Inläggen jag syftar på finns på sidan 100 i den här tråden.

Lycka till med allting. Jag skäms lite över att jag dömde dig förr, även om jag aldrig skrev något här till exempel. Vill bara att du ska veta att det finns folk som reviderar sin uppfattning.

Jag gick tillbaka och läste vad denna Crazy_man89 läste och det som slog mig var att han är osunt fixerad vid att förneka att Pålssons har någon som helst skuld. I hans ögon framstår familjen som hjältemodiga, fantastiska, med en orubblig kärlek och ett ständigt stöd för mig.
Han kan inte erkänna att dom har gjort minsta fel eller misstag ens och då vet jag ju hur verkligheten ser ut. Han låter som frälst av Pålsson.


Han erkänner att jag har varit utsatt för övergrepp- men hävdar att det är fullständigt omöjligt att det skulle vara av brodern. Naturligtvis är det inte omöjligt. Jag har växt upp med min bror och under hela min uppväxt har det funnits många år av tillfälle efter tillfälle så att Andreas hävdar att detta är omöjligt är en orubblig förnekelse och ingenting annat.

Detta att Pålsson är så hjältemodiga och har varit så fantastiskt stöttande. Det enda problemet verkar ha varit en liten sväng av alkoholism hos min pappa. Allting annat förnekar denna Andreas envist. Familjen har hjälpt mig på alla sätt och vis och det är mitt fel att mamman har fått flera hjärtinfakter? Familjen har tydligen kontakt med mig?

Jag kan påpeka fel efter fel i hans inlägg och redogörelser.

Jag har inte haft kontakt med min biologiska familj sedan min tonår egentligen, mer än mycket sporadiskt vid vissa tillfällen. Jag flyttade hemifrån definitivt när jag var femton år redan.

Denna Andreas gör sedan en analys om mitt psyke och min oförmåga att skilja på falskt och sant med mera. Detta är det larvigaste jag har läst. Det fyller mig med sorg och ilska när jag läser det.

Andreas är en människa som lever i försvar och förnekelse och som uppenbart har starka och osunda band till den Pålssonska familjen som är en mycket dysfunktionell familj.

Naturligtvis kan jag bemöta detta mer ingående. Jag vet att jag sammanfattar detta kort och kantigt men bakom mina ord finns det något mycket sorgligt.

En människa som försvarar en så dysfunktionell familj mår inte bra.

Men i vissa system måste man anpassa sig efter också det mest dysfunktionella system- just för att överleva.

Hej Berny! Hur överlevde du Niklas tragiska bortgång? Jag beundrar din överlevnads instinkt.

För övrigt så känns det bra att höra att du har ändrat uppfattning om mig.
Hur kommer det sig?

Jag har aldrig dömt människor som dömt mig, faktiskt. Jag kan känna att det är väldigt tröttsamt, ofta ensamt och onödigt men jag har förståelse för att människor har reagerat genom åren.

Ändå har jag tyckt att det är tråkigt att människor så sällan tänkt på att dom inte sitter inne med alla fakta.

berny:
Kan du bevisa att du är Berny Pålsson? This is internet och vemsomhelst kan va just vemsomhelst. Du är ju glad i att ta bilder, ta en bild med texten "Flashback" eller något som kan bevisa.

Är de du har jag en fråga. När du blev tillsammans med Jhna såg väl de flesta på Flashback hur en ganska omogen tjej som såg upp till dig började kopiera din stil så ni tillslut såg ut som systrar, väldigt tragiskt i mina ögon... Trodde du någonsin på det förhållandet och vad är sanningen bakom att det tog slut mellan er?

Skriver du på nån ny bok?

...om de nu verkligen är du - välkommen till Flashback!

EDIT: ...kan lägga till en fråga. De har länge pratats om att du bodde hos din behandlade läkare och som de skrevs några inlägg bakåt så har du haft förhållande med sjukvårdspersonal tidigare (Jonas).
Hur kommer de sig att du flyttade in hos din läkare? Måste ju trots allt vara ganska ovanligt?

Tack för svar!

http://dayviews.com/berny/512775806/

Enkel bild så ni vet att det är jag. Så har vi det överstökat?

Bildbevis är inlagt via min bilddagbok.

Vad gäller Jhna så har jag läst era diskussioner om henne den senaste tiden. Jag vill börja med att påpeka att Jhna och jag fortfarande är vänner och jag har inget intresse av att diskutera henne på forum på internet.
Vad jag kan svara på till viss del är min egen upplevelse och min egen del av vårt förhållande. Jag trodde på vårt förhållande precis i början. Det var ju väldigt plötsligt och intensivt men jag trodde att det skulle fungera eftersom vi varit så nära vänner innan men jag räknade väl inte med vissa saker som jag borde räknat med.

Jag visste att jag kunde leva upp till min del men jag var inte beredd att kompromissa men vem jag är och vad som är viktigt för mig. Sedan tog detta R som ni alla har läst om upp precis all min tid. Och jag upptäckte att Jhna och jag ser på saker och ting mycket olika. För mig var vissa saker väldigt viktiga och jag har blivit en viss typ av människa och jag kunde inte se hur det skulle funka med förhållandet. Jag upptäckte att vi gled ifrån varandra och att det inte störde mig utan att det var precis det som jag ville. Jag var helt enkelt inte kär längre och ja, vi passade inte alls ihop.

Sedan var som hände för hennes del, sorry hörni men det kommer jag inte berätta. Hon och jag är vänner och jag skvallrar inte om henne.

Ja jag skriver på en ny bok. Eller snarare, jag har enormt mycket material, utkast, fria anteckningar osv. Men det återstår att organsiera allt detta material och få det till en bok.
Det här är ett jätteprojekt som jag gett mig in i. Mitt hjärteprojekt.

TACK!

Vad gäller personal så ska jag erkänna att jag har haft sexuella relationer med vissa vid flera tillfällen, inte bara Jonas.
Men vad gäller läkaren ni syftar på var det aldrig något konstigt, soc betalade för att jag bodde där och jag bodde helt enkelt inneboende som många andra gjorde samtidigt som jag. Ovanligt men han och hans fru tog emot mig efter Nicklas död under en period då soc inte hjälpte mig att hitta en ny bostad utan hävdade att jag kunde bo i lägenheten jag hade bott i med Nickas, vilket jag inte klarade.
Jag var också så psykiskt dålig att jag behövde tillsyn men inte psykiatrisk slutenvård.
Godhet kallas det. Inga konstigheter förekom alls. Tvärtom var det hela mycket seriöst och bra.

Nu måste jag ställa en fråga: vad är det som gör att ni skvallrar om mig år efter år?

Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv, men jag tror inte jag är helt ensam om min anledning. För min del beror det på att jag alltid, innerst inne, brytt mig. Jag har hoppats och hoppats på att det ska gå bra för dig. Varför? Flockbeteende kanske. Har visserligen aldrig känt dig, men du har varit ett bekant ansikte och influerat mig, inspirerat till skrivande. Är det konstigt att man blir ledsen och besviken när det om och om börjar se mörkt ut? Ja, det är det väl det eftersom vi inte känner varandra. Men samtidigt har du ju ändå lämnat ut mycket av dig själv, och man har engagerat sig i ditt livsöde. Velat se dig klara av allt, att vinna till slut. Orättvist mot dig? Möjligen. Men inte oförståeligt. Du var aldrig en hjältinna men folk önskade sig en. Och när du inte visade sig vara det, utan en missbrukare som föll tillbaka om och om igen så blev man bitter. Irrationellt, men känslor är inte alltid rationella.

Anledningen till att jag tänkt om är att du verkar vara ärlig med dig själv nu. Det är fint att se. Alla människor fuckar upp mer eller mindre, men att du nu verkar ta ansvar och hanterar ditt förflutna och dina problem gör att jag respekterar dig. Jag anser att det är allas ansvar att försöka hantera de förutsättningar man har, goda som onda. Och det verkar du nu göra.

Jag har varit väldigt naiv och inte kunnat begripa allt du måste gått igenom, och kan fortfarande inte göra det. Men jag inser i alla fall att jag inte förstår, om du förstår vad jag menar.

Lycka till. Jag tror på dig, antar att det är en liten tröst, but still.