Skvaller om Berny Pålsson?

Nej, vi vet inte vilka "kontakter" du har, men varför skulle just DU Berny Pålsson vara ett unikum ständigt och jämt? Även om du skulle hittat någon snubbe som är lika shady för forskarvärlden som Bengt är för läkarkåren så gör det inte dig till forskare. Du är inte drottning för att du knullar med kungen.

Nej jag köper inte det. Men jag är övertygad om att du tror att det du gör är på riktigt och på akademisk nivå. Lycka till och låt oss fira med bubbel när du publiceras i en vetenskaplig tidsskrift, dr, Berny.

Men Berny du kan säkert studera det mesta på distans (dvs hemifrån) om du vill ha en examen så du senare kan publicera din forskning. Nu kan jag tänka mig att gå tillbaka till skolbänken kanske inte är ett alternativ för dig men som sagt så går det säkert att ordna så du kan studera det mesta hemifrån och då kanske du har hyffsade förutsättningar att klara utbildningen.

Att forskningsbiten intresserade mig beror på att jag själv vill syssla med forskning. Jag har dock inte hittat någon "enkel" väg att gå som fungerar tillsammans med arbete. Det som jag håller på med nu är en masterexamen på distans och dessutom på halvfart just för att allt ska gå ihop. Men det tar tid så därför gick min radar igång när det verkade så enkelt för dig. Avundsjuka kanske eftersom man måste genomlida 4 år innan man får göra det man verkligen vill.

Går du på behandling nu? Vilken typ?
Får du ut något av en behandling? Med tanke på alla de åren du varit inne ich utanför systemet så borde du ha testat de flesta metoder.
Vad är det som gör att du kommer att lyckas denna gången?

Har du fått gå någon form av "brottsbearbetning"? Dumt formulerat, jag vet men det jag menar är om du fått prata om det du gjort mot andra och som bör påverka mer än vad man kanske är medveten om, förutsatt att man inte är totalt empatilös vilket jag inte riktigt bestämt mig för om du är eller inte ännu.

En sista fråga, har du någon gång varit ensam?
Det verkar som om du alltid haft pojk/flickvän eller något på gång. Varför är det så? Är du rädd för ensamheten?

Det enklaste sättet att komma in i forskarvärlden är att arbeta som forskningsassistent. Ta kontakt med någon forskare som gör något som intresserar dig och säg att du kan tänka dig att hjälpa till i mån av tid. De behöver alltid folk som gör "grovjobbet" och samtidigt får du kontakter. Det var så jag tog mig in i den världen.

frågar igen; stod A med på kontraktet i gbg?

Jag vet inte om så många ändå förstått detta med Verket. Det är svårt att förstår för någon från utsidan och jag kan tänka mig att det är väldigt svårt att leva sig in och ana vad jag har gått igenom under tiden med Opus dei. Bland annat för att ni inte vet något om vad det innebär. Ni kanske har hört talas om dom, men ni vet ju inte vad det är för något i verkligheten.

Jonas och jag levde inte i ett BDSM- förhållande. För mig bygger BDSM alltid på en frivillig och ömsesidig relation med tydliga regler i grunden. Det är vad BDSM bygger på- allt som inte har detta är inte BDSM utan sadism och misshandel och förtryck och maktmissbruk osv. Det är enorm skillnad. Jag har haft många mycket sunda BDSM- relationer då det funnits en njutning i det hela trots att jag har den bakgrund jag har med detta bygger på att man har en grund som bygger på en ömsesidig tydlighet som man sedan kan leka i och vara gränslös i just för att man har vissa ömsesidiga gränser om än få beroende från relation till relation. Så nej, jag anser inte att Jonas och jag levde i ett BDSM förhållande alls.

För att svara på din fråga om jag kunde finna mig i att leva i underkastelse just för att jag kommer från en miljö där jag tvingast till underkastelse (i många olika former) så är svaret ja. Jag kände igen detta och det var tryggare och "hemma" än att prova riktig kärlek och ett riktigt förhållande. Men samtidigt har jag efter förhållandet med Jonas aldrig tillåtit mig något liknande. Jag lärde min läxa. Jag är en människa som inte tar skit- men när jag träffade J var jag ung och psykotisk.
Det kändes sjukt nog också tryggare än att söka kärlek. Jag riskerade bara slag och förnedring. Det var för mig inte lika farligt som att riskera mina känslor och min tillit. PÅ denna tiden. Idag resonerar jag inte alls likadant.

Jag ser inte att människor som njuter av BDSM är mer benägda åt psykiskt sjukdom. Våld och sex är kopplade till varande, undergivenhet är att ge kontroll. Detta är helt naturligt att finna njutning i och ingenting som berör psykisk sjukdom. Sexualsadism är ju något helt annat när det handlar om att orsaka en människa lidande- utan dess frivilliga vilja till lidande.
En fara jag har sett hos många som lider av olika typer av psykisk sjukdom är att deras gränsland för vad dom vill och inte vill kan bli flytande på ett mycket destruktivt sätt när dom ägnar sig åt BDSM och därför krävs just respekt för vad BDSM är och hur detta ska levas. Anser jag.
Men ens människas grundläggande sexualitet tror jag inte är främmande för underkastelse och dominans alls och att leva ut detta - det anser jag är mycket friskt.

självklart gjorde hon det

Självklart har jag inte förstått vad Verket har orsakat dig som person. Men själv uppvuxen i sektmiljö, med utbildning inom ämnet och kontakter med avhoppare/uteslutna från flera sinsemellan olika sekter, så förstår jag ändå en ganska mycket av hur en sekt fungerar. Om man dessutom redan har en sårbarhet, blir det naturligtvis sju resor värre! Och det är inget jag önskar ens min värste fiende!

Fast det här håller jag helt med om. Jag har sagt det här tusen gånger. NU NU är jag frisk. NU har jag insett allt. NU har jag valt bort drogerna osv. Ni har helt rätt. Jag har ju insett att det finns inget sådant ögonblick.

Vet ni? Jag kan inte säga att det är så den här gången heller och vet ni varför? Därför att det finns inget sådant ögonblick i livet då allting pang booom förändras. Jag menar allvar och jag till skillnad från tidigare så visar jag ju detta i mitt liv nu. Men det finns ingen stund då jag kan säga att NU NU har allting förändrats, nu är jag vaken och frisk, det är en pågående process som kommer att ta lång tid men jag vill gå igenom den här processen och få mer och mer insikt/klarsyn/liv och framsteg osv.

Jag kan aldrig säga att NU. Jag kan bestämma mig vilket jag har gjort och sträva efter det men det är ändå en pågående process. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar.

Nej. Jag förstår att just du har en ganska stor insikt i detta. Och ingen önskar någon en miljö i en sekt. Men efter det du har förstått, får jag fråga, hur är din uppfattning om hur Verket har påverkat mig, bara av det som du har sett och uppfattat/ analysert och förstått och hört mig berätta?

Svårt att sätta fingret på, jag skulle vilja möta dig irl och prata om det för att det skulle bli en rättvisande bild. Men utifrån det lilla du har blottat offentligt, så verkar du ha levt med reglerna pga nån sorts skräck för att inte "duga", mer av tvång än för att det var nåt du verkligen trodde på. Det tvånget har naturligtvis gett sina sår och trauman.

Såväl som att man kan se demonerna du beskriver i böckerna som minnen från uppmaningar av auktoriteter i kyrkan. Sånt som är svårt att bara skaka av sig även om man lämnar. Jag har sett hur rädd en avhoppare kan vara för att låta bli att lyda de regler man uppfostrats med, även flera år efter avhoppet. Tills man ganska ofta blir precis tvärtom, gör allt man inte får. För att ta ett simpelt exempel, jag fick absolut inte dricka sprit i min sekt. När jag åkte ut hade jag inte de reglerna längre, och då passade jag på. På en nivå som ganska snart eskalerade till både alkohol- och pillermissbruk.

Dessutom är det naturligtvis inte sunt att leva i en sluten miljö, antingen miljön är en destruktiv familj eller en sekt. Man får ju för lite input från det normala samhället, och lär sig inte vad som är sunt eller inte. Det har naturligtvis också påverkat, att du försökte sätta dina egna regler för hur livet skulle se ut, när du inte hade nån familj att ty dig till! Och det är inte svårt att förstå att du n i det läget tappade fotfästet!

Jag tror - bara tror, men jag har sett det väldigt ofta, och var själv likadan - också att en orsak till att du har varit rebell, missbrukat osv har att göra med frigörelsen från Verket. Det är oerhört vanligt att man förutom att må psykiskt dåligt, att man gör allt det man vet att man inte får lov som sektmedlem, t.ex. missbruka, ha många sexrelationer etc. just för att (medvetet eller omedvetet) bevisa för sig själv att man minsann inte är bunden av sektens regler längre! Förstår du hur jag menar? Ungefär som när ett trotsigt barn vägrar lyda alla vuxna och "vet bäst själv!" Som sagt, jag tror de här sakerna utifrån de erfarenheter jag själv har gjort, och av det jag har sett hos avhoppare jag har mött.

Som du förstår har jag tystnadsplikt om exakt vilka omständigheter personer har befunnit sig i, men det här är vad jag kan säga att jag tror kan vara en del av det Verket har orsakat dig. Säkert mycket mer, som inte jag har en aning om...

Jag har inte egen insikt i detta men en nära vän, som haft det, vars historia (den historia jag vet av din) är läskigt lik din. Skillnaden är att hon inte kommer från en kristen sekt, men även hon har varit med om sexuella övergrepp både från nära i och utanför sekten. Och det jag tycker är svårt att se gällande både er två är exakt vad som påverkat er, eller liksom, hur har just övergreppen påverkat er i sig och hur har sektmiljon påverkat er i sig, vad är vad? Så att säga.

Och hennes historia är som sagt läskigt lik din; allt ifrån in och ut på psyk, självskador och självmordsförsök,ett otal diagnoser, ingen kontakt med biologiska familjen sedan tonår, evigt flängande fram och tillbaka, kriminalitet, snabbt in i "seriösa" relationer, missbruk, hemlöshet, behandlingshem, duktig på ord och ja, det är läskigt likt helt enkelt.

Det jag kan märka är att du aldrig kommer ge hela dig själv, vissa får kanske höra a,b och till och med c men hela alfabetet är uteslutet. Det går inte direkt att lita på dig mer än ett tag, och det är nog ett försvar från din sida med (och nu menar jag inte oss på flashback utan dina nära och kära), för det går aldrig att föreställa sig hur det ser ut som dig framöver.
Och du kompenserar på andra plan för att ingen ska komma åt dig på botten, du kan berätta om exempelvis de absolut vidrigaste övergreppen (observera att det här är exmeplvis, och exempel för folk utanför flashback utan dina nära) och ge mycket av dig själv och "du vet verkligen allt om mig", men det finns alltid ett "ess i skjortärmen" på något sätt, man vet inte vad som är äkta och vad som försvar, och jag tror inte ens att du själv vet det. Att våga prata, säga vad man tycker om det ena eller andra (gärna sådant inte en normal familj tar upp på släktträffarna) men då slipper du ta i tu med resten. Det ena döljer det andra, och de spär på varandras problem. Och mycket av det är nog svårt för dig att se, du kanske nyligen tom kommit dit. Om du ens kommit dit.

Efter år bland andra människor har du hittat en roll som passar dig att agera efter där du är nu och en som passade på psyk, en som passade som hemlös och så vidare, men med min kompis märks det så väl att hon vet verkligen inte vem den riktiga tjejen var som barn, vem var hon. Hur "borde" hon blivit? Vem är den riktiga lilla tjejen?
Det finns en massa djup i hennes tankar, och det är givande att diskutera med henne, men i henne är det bara ett svar hål av den ena mer tragiska händelsen än den andra. Men hon finns inte. Eller hon kan inte hitta henne.


Sedan är det de där lite lättare grejerna, att man på ett eller annat sätt gör det man inte kunnat göra i sekten, i olika extrema former, gör gärna tvärtemot vad man ska, både omedvetet, trotsigt och medvetet.

Men det är svårt att förklara, och jag är full, så jag kan ha skrivit något som låter konstigt. Det ber jag om ursäkt för.
Men Berny, du får gärna pm:a mig för jag vet mer än jag nästan önskar om sånt här (hade tjejen boende hos mig i år och det var mig hon vände sig till), och du och jag hade en ganska fint kontakt på Skunk back in the days, 2003 skulle jag gissa på det var.
Så pm:a gärna om du vill, och då får du nyktra svar.