Skvaller om Berny Pålsson?

Hej Berny!

Anledningen till att jag läser denna tråden är att det är något hos dig som fångat min uppmärksamhet och fått mig att vilja följa din väg genom livet. Du har onekligen rört om i grytan med dina utlämnande böcker vilket gjorde mig nyfiken på vem som fanns bakom orden.

Jag har ett stort intresse för psykologi och har själv diagnostiserats med asperger, add samt är bipolär och är antagligen till stor del pga detta intresserad av hur människan hanterar svåra upplevelser/trauman och psykisk ohälsa.

För mig faller det sig helt naturligt att googla namnen på författarna vars böcker jag läst. Googlar man på ditt så hamnar man med största sannolikhet här. På gott och ont, bör tilläggas, eftersom mycket av det som skrivs i denna tråd är mindre tillförlitligt och grundar sig i diverse skribenters egna antaganden eller kanske tillochmed brist på förståelse för att det faktiskt är en tänkande och kännande människa man skvallrar om som tidsfördriv.

Då har jag en motfråga som jag hoppas du kan svara ärligt på: denna tråden med "skvaller" om dig har över 682 000 läsare och hamnar högt när man googlar ditt namn.
Min fråga lyder således som följer: Stör du dig på denna tråden?

Min bild av dig är att du inte direkt far illa av uppmärksamheten kring dig.

Jag kan bara svara för mig själv:

När jag läste Vingklippt ängel och Känn pulsen slå, såg jag en överlevare bakom texten. En tjej som gjorde vad hon kunde för att inte gå under. En sån personlighet som jag fått höra att jag också är. Man gör vad man behöver för att överleva, om man har bestämt sig för att överleva är det man vill! Oavsett om det innebär att man tar itu med sin smärta på ett konstruktivt eller destruktivt sätt. Jag möter tjejer som du iom mitt jobb, och ser tack vare både egna erfarenheter och i dem jag försäker hjälpa, skillnaden mellan den som vill överleva och den som har gett upp.

Du är den sortens personlighet som jag osvikligt engagerar mig i, vill veta mer om. Antingen jag känner hen irl, via nätet eller på annat sätt. En överlevare, som liksom jag har farit illa i livet. Nej, jag har inte varit i närheten av dina erfarenheter, och tänker heller aldrig påstå det. Men jag känner igen mig en liten smula som alkoholistunge, övergrepp, eget fd missbruk, ADHD etc. Då har jag tänkt "Kan Berny överleva, genom tur ibland, skicklighet ibland, så kan jag och många av dem jag möter varje dag!" Dessutom är du lättare än många andra som skriver en självbiografi att hitta info om ifall man googlar lite efter gamla artiklar etc. Så det har på så sätt varit lättare att följa dig än det skulle varit med många andra!

Jag vet att du inte vill vara nån förebild. Men ändå - just din förmåga att överleva, är det som har fått mig att vilja följa dig. Jag har hela tiden önskat att du skulle komma på fötter! Sedan har jag inte haft större intresse i att delta i de rena spekulationer som förekommit. För som du själv har skrivit ibland, vi som inte känner dig irl vet ju bara fragment. De fragment du valt att dela med världen. Och de fragmenten kan ingen, säger ingen, bygga sin uppfattning om en person på.

Men nu måste jag fråga dig en sak: Självbiografier är alltid författarens subjektiva syn på verkligheten, och jag inser att du inte tog med alla nyanser från ditt liv. Men skulle du idag kalla böckerna för "ren verklighet" precis som du just då uppfattade den (oavsett om du idag har en annan uppfattning eller inte om hur ditt liv gestaltade sig under den tid böckerna berör), eller "roman med verklighetsbakgrund?" där du kunde kosta på dig att medvetet antingen dramatisera eller försköna? Hoppas du förstår hur jag menar.

Vilket jävla gulligullande det blev nu helt plötsligt. Vi läser för att vi vill, är det inte svar nog, måste man lägga upp hela sin livshistoria med.

Det är enkelt, Nyfikenhet.
Sen har jag alltidvarit ganska förbannad på denbilden du (oavsiktligt eller inte) spred bland unga tjejer hur självskadebeteende var något creddigt och psykiskt lidande någonting miserabelt vackert.

Många unga tjejer har farit illa pg hur du valde att visa upp dig själv över internet och genom att läsa dina ångestromantiserande böcker. Glitterblod och änglafamiljer översvämmade helgon och bdb över en natt.
Jag har inget emot DIG, Berny, men jag har något emot den Berny som visades upp som en circisattraktion under dina high life år. Du har nog aldrig valt att vara en förebild och du kunde självklart inte sia framtiden ang bokens popularitet men uppdateringarna fortsatte komma och bilderna på hur du skrubbade bort din AT var lite droppen som fick bägaren att rinna över.

Det finns många faktorer i detta och det är aldrig så enklt som att "du är dum" och självklart kan vi aldrig veta "allt" eller hela historien men det är inte alltid så viktigt att man har just ALLA fakta då vi faktiskt uttalar oss som åskådare och inte som dina vänner.
Det vi, eller iaf jag, väljer att fokusera på i mina uttalanden är hur du valt att porträttera dig genom åren, vad du har visat upp och vad du ha delat med dig av. Visst, jag har förståelse att det inte är spec smickrande att få sitt privatliv genomrotat och sönderskvallrat men det är ju konsekvensen av att konstant synas och höras (vilket du också konstaterat genom åren. Ibland roat, ibland förbannat).

Du har väckt en nyfikenhet genom att vara din psykiska sjukdom och inspirera andra till detsamma. Det är både upprörande, provocerande och stundtals underhållande.
Dock måste jag säga att jag är imponerad över den styrka du verkar funnit nu men som sagt, du har hittat din innr styrka fler ggr än jag kan räkna så det är väl upp till bevis den här gången (ja, detta säger jag som anonym internetskvallrare då jag vet att vad vi tycker inte spelar någon roll men ord utan handling blir alltid tröttsamt efter ett tag vare sig det är vänner, familj eller författare man inte känner).

Sen att någon skv att vi "gullade" är ju bara löjligt. Jag känner som så att det är ett givande och ett tagande om det här ska funka. Kan vi ställa 20 frågor i minuten så har Berny rätt att ställa en och dessutom få ordentliga svar på den oavsett vilken anledning man nu har för att befinna sig i den här tråden.

Välkommen hit förresten.

Edit: jag vill bara säga att jag håller med sooAloone. Besvikelse är nog en stor del i det hela.
Du har fått chans på chans på chans men "valt" (termen är löst använd här) att ge upplika många ggr. Alla de som lyckas balansera "normalt liv" med psykisk sjukdom vet hur svårt det kan vara och hur ansträngande det är men de gör det, varje dag utan en hop av beundrare som skriver att dom är duktiga, vackra och fina. Du har fått SÅ många chanser som kommit och gått och som jag skrev tidigare, man kan bara ropa varg så många gånger innan folk tröttnar. Orättvist eller inte att du blir dömd så hårt dock har ju författandet alltid kommit lite i bakgrunden och det har varit mer fokus på "stackars berny" än "starka berny".

För att vara rak. När man som ung läste dina böcker var man imponerad över vad stark du verkade men sen när man blev vuxen, gick från helvetet och tillbaka, så insåg man vad daltad du blivit med.

Håller med dig! Fan vad alla ska skriva sina livshistorier helt plötsligt.

Här är min: Anledningen till att jag följer denna tråd och Berny's blogg är för att jag läste vingklippt ängel när den kom ut och fascinerades av människan och bestämde mig för att följa denna människa. Det är inte så mycket mer med det! Sen dess har jag till och från följt denna människa (forum, blogg osv.) mest för att det är kul! Punkt slut.

SooAloone: Du behöver bara bläddra några sidor bakåt så är det en hel del inlägg med fightingtime, du kanske råkat blocka användaren?

Det är inte så enkelt som att svara ja eller nej på denna fråga. Jag har lyckats befria mig väldigt mycket från vad folk säger om mig över huvud taget, jag skulle ha blivit fullständigt vansinnig annars. Och jag stör mig inte på denna tråden nej- oftast inte. Jag kikar igenom den ibland och jag har tyckt att vissa saker som ni gett er in i har varit väldigt jobbigt. När ni diskuterade Nicklas mådde jag väldigt dåligt. När ni diskuterat övergrepp har jag tyckt att det varit påfrestande- men jag har lärt mig att ha distans också till det. När jag var hemlös kunde jag finna en kall attityd hos många. Ofta har jag funderat på om ni verkligen är medvetna om att det är en kall verklighet som ni skvallrar om.

Jag är dock alltid medveten om att detta är just en skvallertråd, jag är Berny och inte den som ni skvallrar om. Om ni förstår hur jag menar? Jag stör mig inte alltså inte så mycket på den som man kanske skulle kunna tro. Jag sitter ju inne med sanningen. Och jag har accepterat att detta är en baksida av att vara en offentlig person.

Men självklart kan jag bli sårad av vissa saker som ni skriver. Men oftast har jag en ganska stor distans till hela Berny Pålsson. Och därmed också till denna tråd. Och uppmärksamheten.

https://www.flashback.org/sp27492879

Det där med hotellet. Vad handlade det om egentligen?

(Nu är det visserligen gammal skit, men eftersom Berny kommit till tråden har hon nu chansen att försvara sig.)

Jag har inga problem med den här frågan.
Jag kommer heller inte skriva något i denna tråd som är lögn för då kan jag lika, då är det bättre att jag väljer att inte skriva något alls. Hur mycket jag väljer att bekräfta är olika från gång till gång och beroende på situationen. Detta vi diskuterar nu är ett brott därför skriver jag försiktigt och jag satt anhållen i tre dagar och i förhör för grovt bedrägeri. Jag blev friad från misstankar och släppt. För att dömas för bedrägeri måste man ha uppsåt till bedrägligt beteende. Vilket dom inte kunde styrka att jag hade.


Men jag kan erkänna att jag under långa perioder bodde på hotell och vandrarhem utan att betala.
Jag hatade det. Jag skämdes och jag skrev alltid små brev till dom och förklarad att jag var hemlös och aldrig skulle ha gjort så annars och bad dom förlåta mig. Ibland lämnade jag en present (som jag snott).
Bedrägeri är enligt mig utan tvekan ett av dom värsta och enklaste brotten. Skulle samhället känna till hur enkelt det är skulle det bli fullkomlig anarki och skulle människor inte ha moral- vilket jag och dom flesta ändå innerst inne har så skulle kunna begå dessa enkla brott om och om igen. Jag anser att det är en av dom absolut värsta brotten därför att du gör ett brott mot tilliten som en annan människa har till din mänskliga godhet eller välvilja. Du lurar dom därför att en människa inte räknar med att bli lurad. Osv. Det är brutalt och väldigt fel. FULLSTÄNDIGT FEL.

Jag erkänner att jag har begått brott som jag rannsakat mig själv djupt och grundligt för. Under hemlösheten gång på gång, små som stora men också annars. Men under hemlösheten var det ju min vardag.

När jag bodde på hotell utan att betala så handlade det om hemlösheten. Jag var utmattad och desperat efter tak över huvudet. Jag använde dom medel jag kunde för att slippa sova ännu en natt i ett soprum eller i en tvättstuga som jag gjort inbrott i. Eller hos främlingar.


Ställ följdfrågor om ni vill.

Om du vet skillnaden på rätt och fel, varför väljer du att leva ett liv som bara innebär lidelse för dig själv och andra? Vad är syftet med att rannsaka sig själv om man inte egentligen bryr sig, är det något du inbillat dig för att fortsätta med ditt nuvarande liv. Är du troende?

När Nicklas tog överdosen så hann han säga två meningar. Först det här var riktigt starkt shit. Och sedan hans sista ord till mig. Dom orden bär jag med mig i mitt hjärta och kommer tatuera in så fort jag har råd.
Han fick en andningsdepression, blev helt blå. Jag insåg att det här var en ovanligt stark överdos och jag vände mig om först. Jag vände mig med ryggen mot honom. Tre sekunder. För att samla ihop mig, finna fokuset, stänga av alla känslor, all hysteri. När jag väl hade gjort det ringde jag 112, låste upp dörren och porten och andades sedan på det viset man ska i hans mun. Jag rullade runt honom, bankade på hjärtat men framförallt andades jag i hans mun, munmun- metoden. Han låg i min famn och jag kysste honom och visste att jag hade förlorat honom. Jag var helt ensam. Men jag hanterade det.
Sedan kom ambulansen. Dom gav honom genast men sa att det såg mycket illa ut. Jag fölljde med till sjukhuset och en timme senare var han dödförklarad.

Jag fick ta farväl till hans kropp.

Sedan hade jag ingen alls i denna värld. Ingen alls.

Men jag var fullständigt fokuserad. Dom läkare och annan personal som såg mig då säger att dom aldrig sett en människa i en sådan kris vara så behärskad och fokuserad.
Det belyser lite hur jag fungerar.

Först efteråt kom sorgen. Jag var självmordsbenägen. Jag var psykotisk, Min EP blev värre. Jag fick i den perioden av mitt liv en behandling och stöd av människor som la ner känslor, tid, energi på att jag skulle kunna börja utvecklas- vilket jag ganska snabbt började göra.

Nicklas var min livs stora kärlek. Vi var bästa vänner. Jag älskade honom villkorslöst och vår kärlek ställdes ständigt på prov gång på gång, dag efter dag. Ett av dessa hårda prov- skulle ett vanligt förhållande ta evigheter för att kunna bära eller mer sannolikt inte bära. Nicklas och jag gick igenom så många prävningar dygnet runt och det gjorde att vår kärlek blev mycket stark och lojal. Men vi hade också nyförälskelsen, han gick ner och friade fem gånger om dagen, jag kanske sex.,

Men jag har något som gör att jag överlevde även Nicklas död. Jag är helt enkelt inte beroende av människor för att överleva. Jag saknar honom än idag så mycket att det blir en fysisk smärta. Jag sover med ett kuddfordal med hans ansikte på. Det kommer alltid vara jag och Nicklas på en nivå.
Jag sörjer honom djupt. Och den sorgen kommer jag bära med mig i mitt liv, Nicklas skall alltid vara närvarande.


Du frågar hur? Jag säger att jag hade inget val. Kris eller möjlighet. Hans död påverkade mig så dupt å så många plan. Jag lärde mig att se det som en möjlighet. En möjlighet till en ny era i mit liv då jag kan välja en helt och håller annan riktning. Tyvärr utan min älskade Nicklas men jag är inte beroende av honom för att överleva.

Ändå är det den största sorgen i mitt liv. Detta att jag förlorade Nicklas. Hans och mitt förhållande var ovanligt och det vi gick igenom tillsammans var ett helvete men ändå skrattade vi ihop varje dag.

Kan berätta mer om detta om någon är intresserad.