Allt om ADHD!

Helvete

Jag fick diagnosen autism som 12-åring men har alltid haft svårt att identifiera mig med diagnosen, särkilt i vuxen ålder. Jag har massor papper på koncentrationssvårigheter, impulsivitet, bråk med lärare/elever etc. Det är först när jag skiftat arbetsuppgifter nu i 20-årsåldern som jag förstått hur totalt värdelös koncentration/motivation jag har under fel omständigheter. Till slut trillade polletten ner att jag med 99% sannolikhet har grov ADHD (inattentive). Om inte istället för så jämsides min autism, som tydligen har en mycket hög komorbiditet med ADHD.

Tidigare har jag alltid accepterat mig för den jag är så att säga. Inte tänkt på mig själv som ett offer och sett det som en del av vem jag är med min autism och mina svårigheter att planera. Att jag personligen har svårt att ta mig i kragen och utföra arbetsuppgifter etc. Men jag märker ju på mig själv att det rent fysiskt inte går och att jag instinktivt vill självmedicinera med alkohol och nikotin... Jag inser att det inte är bra och jag vill ja riktig medicin. Det är därför jag sökt en utredning nu och jag vet i princip att jag kommer bli diagnostiserad.

Hade du inga nämnvärda problem/dokumentation under barndomen och därför tog det lång tid? Jag har massor dokumentation som tyder på symptom redan i 3-årsåldern och föräldrar/kollegor/vänner som kan styrka detta. Det är befriande att inse och acceptera mitt biologiska handikapp men väldigt jobbigt att också veta att jag inte har rätt till medicin än.

Jag hoppas verkligen på att få mitt knark redan i år...

Hej!

Jag hade tydlig dokumentation från barndomen, främst av dokument som skrevs under föräldramöte med lärarna som alla noterade att jag pratade alltför mycket.
Så en brist på dokumentation har inte varit fallet utan det tar bara extremt lång tid att utreda NPF då hela den svenska vården är överbelastad.

Om du vill ha medicin och vill ha det snabbt så skulle jag
1. Sluta dricka alkohol. Dina alkohol nivåer kommer att mätas (PEth) och du kommer inte att utredas innan du är helt ren. Det tar tid för alkoholen att helt försvinna ur kroppen.
2. Gör en privat undersökning. Det kostar pyton men då får du det gjort innan sommaren är över.

Glhf!

Tråkigt att det tog så lång tid. Jag själv bokade tid hos vc, fick träffa en psykolog.
Det börja med att jag berättade om min barndom och hur livet varit fram tills där jag befinner mig idag ( då vid den tidpunkten ).

Jag fick fylla i ett formulär, sedan bad hon mig att ta med samma formulär till min fru så hon också fick fylla i det. Det var sådana där skattningsskalor. Hon frågade sedan om jag vill gå via regionen eller är det okej om hon söker remiss hos en aktör utanför regionen. Det kan gå snabbare i så fall, och hon fick mitt medgivande till det. Efter 8 veckor fick jag en tid, efter ytterligare 4 veckor fick jag tid hos en psykiater.

Jag skulle vara hos psykiatern i ca 2-3 timmar. Han var helt fantastisk, ett bra samtal som bjöd på många skratt, jag grät emellanåt men mer av lättnad att äntligen få svar på vissa frågor.

Jag fick fylla i diverse skattningar, svara på frågor och lämna urinprov. Medicin fick jag samma dag, och fick själv välja vad jag ville ha för medicin. Han förklara hur de olika medicinerna verkade och jag fick då bestämma själv vad som passar mitt liv. En sjuksköterska hjälpte mig sedan under ca 3 månader med upptrappning av dos.

Gissar att jag hade tur som fick träffa en bra vårdgivare som verkligen brydde sig och ville hjälpa mig.

Ok… Surt men tack för info!

Kanske varierar mycket mellan regionerna då för för Prabaker nedan gick det ju snabbt!

Vill ni berätta vilka regioner det gick via? I PM om ni inte vill skriva här? Kostade det dig något extra med den externa aktören Prabaker?

Jag bor för tillfället i Stockholm. Kan tänka mig att trycket på vården är större här än på många andra ställen. En privat ADHD-utredning här kostar cirka 20.000 och jag var rätt nära på att välja det, glad nu i efterhand att så inte blev fallet.

Nu på tisdag ska jag för första gången få min medicin, på tiden det!

Ok, ja jag får hoppas det. Själv är jag i Östergötland.

Jag ska ha mitt inledande bedömningssamtal med kurator om ett par veckor efter att ha kontaktat VC digitalt om en utredning. Sen bokas en tid för ”kartläggning” och eventuellt remiss till psykiatrin.



Härligt! Vilken blir det och vilken dos till att börja med?

Fick i fredags svar från min adhd utredning. Trots att jag har svåra svårigheter att klara min vardag, svårt att upprätthålla en konversation, svårigheter att bibehålla motivationen till att få till jobbet och svår impulskontroll, fick jag svaret att jag inte har adhd. Motiveringen är att jag inte haft tillräckligt mycket svårigheter som ung för att fastställa en diagnos

Nu till min fundering: alla utvecklas ju olika. Vissa kommer in sent och andra tidigt i puberteten. Jag hör till dom som kom in väldigt sent. Vad är det som säger att en inte diagnos kunna blomma ut sent i ens liv, alltså vid 15-16 års åldern?
Jag har haft problem i hela min skolgång, inga grova under låg/mellanstadiet. Under högstadiet gjorde mina vänner prov/ uppsatser till mig. Under gymnasietiden tjafsade jag till mig godkända betyg. Utan min sociala begåvning, mina vänner och föräldrar hade jag antagligen suttit på Samhall med några bira som höjdpunkt till veckans slut. Jag har hittat genvägar och klarat mig, men idag har jag grova svåra problem att klara av vardagen med impulskontroll och tankar som flyger åt höger och vänster. Hur kan man inte ställa en diagnos bara för man haft förmågan att hitta genvägar i sin ungdoms ålder? Nu i vuxen ålder får jag lida varje dag för jag inte kan hålla reda på mig själv och mina tankar

Det är så de svenska diagnoskriterierna ser ut. Visst kan adhd utvecklas senare i livet, under tonåren. Finns en del litteratur om detta. Men besvären måste kunna påvisas ha funnits under låg- och mellanstadiet i Sverige.. Det är dessutom möjligt för barn att maskera besvär som gör det svårt för vuxna att upptäcka problematiken. Det är inte så svart/vitt som den svenska psykiatrin vill få det att tro. Man får helt enkelt därför överdriva eventuella symptom man hade som liten om man vill få en diagnos och hjälp.

Otroligt sorgligt att det ser ut såhär i dagens sjukvård, de är pga alla som överdriver som får läkare att få ännu mer misstänksamhet och svårare att sätta en diagnos, känns så fel bara att överdriva om symptom man inte har. Ja menar, de ska ju bli rätt också med dosering sen när man väl får en diagnos