Vad är nihilism?

För att spä på med lite diskussionunderlag till denna tråd har jag kort sammanfattat några reflektioner från min läsning av Linjen (Über die Linie) där frågan om nihilismen behandlas utförligt. Jag är medveten om att dessa anteckningar är väldigt slafsigt skrivna och jag är tacksam om ni hjälper mig att rätta till alla de fel och misstolkningar jag gjort.

I boken som består av två deltexter, en av Ernst Jünger och en av Martin Heidegger, formuleras i synnerhet två tydliga frågeställningar: Lever vi i en tid av fullt utblommad nihilism? Om svaret är ja, finns det någon möjlighet att överkomma denna?
.
Jünger diskuterar i sin del hur mänskligheten efter andra världskriget befinner sig i en avgörande kris då alla gamla värden raderats, en tid då en linje måste korsas från nihilism mot Die Zuwendung Des Seins, och att vår hemlöshet upphör först i och med att detta genomförs. Jünger är optimistisk i sin analys och upplever att nya andliga värden snart kommer att få fäste bl a genom att nutidsmänniskan alltmer identifierar sig med arbetargestalten och på ett affirmativt vis påbörjar den totala mobiliseringen. Heidegger däremot ser denna förhoppning som aningen naiv och väljer, istället för att som Jünger måla upp en vision om ett überwindung, att beskriva situationen som uppstått som en verwindung från den historisk-kulturella nihilismen genom att upptäcka dess ursprung i djupare mänskliga existensvillkor.

Denna väsentliga skillnad påvisar Heiddegger redan inledningsvis då han ändrar betydelsen på titeln genom att sätta ett citationstecken kring ”die Linie” För Jünger är über korsandet, bortom-meta, medan det för Heidegger transformeras till ett om, gällande linjen och en undersökning om vad nihilismens egentliga väsen. Det som gör den historisk-kulturella nihilismen, frampressad av vårt stampande genom historien, möjlig är nämligen den essentiella nihilismen som bör förstås genom det fakta att allt vara, inkluderat det som visar sig i den historisk-kulturella nihilismen, möjliggörs utifrån intet, nihil. Det är därför relevant att tala om ett inneboende gömmande eller undflyende i varat själv Seinsvergessenheit. Det som möjliggör varat gömmer sig således gärna och överlämnar därmed världen till människan. Varaglömskan har lett oss fram till den historisk-kulturella nihilismen och är ur detta perspektiv naturligtvis omöjlig att överkomma. Min tolkning av Zur Seinsfrage är därför att varats historia nu har lett oss in i en tid då metafysiken har spelat ut sin roll genom att dess fullbordan nåtts i nihilismen. Technis, som nu dominerar över physis, avkräver oss alla värden och lämnar oss i ett intet. Nihilismen kan därför snarast ses som en del av varat emedan den fundamentala delen har stampats sönder av oss människor genom historien och varat har reducerats till produktion och konsumtion. Det innebär att den mänskliga viljan har upprättat en artificiell värld, en värld där subjektiviteten styr lika säkert som en gång Gud.

Jag är som sagt klar över att dessa ostrukturerade rader förmodligen innehåller flera missuppfattningar och egentligen bara är en påbyggnad på mitt förra inlägg för att närmare förklara vilka funderingar som väcktes hos mig. Min förhoppning är alltså att lära mig mer om Heideggers syn på den affirmativa nihilismen och vilken relation hans tankar kring detta har till hans syn på intet i andra verk.

Förstår faktiskt inte riktigt varför det skulle vara svårt att leva med en idealistisk hållning till föremålen. Visserligen finns det ju en massa olika varianter, men grundtanken i de flesta moderna varianter är väl ändå att vi bara kan acceptera föremålen som idéer, som inte nödvändigtvis överenstämmer med hela verkligheten?

Sen förstår jag inte varför idealism skulle göra det svårare att välja sina mål och ideal i livet än vad realism skulle göra? Utveckla gärna.

Ska dock tillägga att jag inte kan så mycket om några andra varianter av idealism än Kants, sen har man ju ett hum om Platons.

Om vi får bort idealismen från tråden och riktar oss mot realism? Trots kosmos.

Platon menar väll att det finns en viss grund ide bakom allting. Det finns en ide om ett träd. Alltså en ärkeform av ett träd och alla träd är avarter av det trädet. Genom att uppnå visdom ska man kunna se "ideträdet".

Nihilistisk idealism går snarare ut på att det finns en mängd ide'er. Paralellt med dessa finns den fysiska världen. Idealism fokuserar i det här sammanhanget på förhållandet imellan dessa två.

Jag tar ett exempel:
Ide:Smärta, en negativ upplevelse
I den fysiska världen:Jag lägger handen på plattan och bränner mig
Förhållandet mellan dessa två blir att eftersom jag upplever smärta när jag lägger handen på plattan kommer jag alldrig göra om det. Jag har lärt mig en läxa som jag kommer ha nytta av resten av mitt liv. Som Nietzshe sa "Det som inte dödar gör oss starkare"

Jag tror inte att jag tänkte efter tillräckligt när jag sa att detta var svårt att leva efter. Det är lätt att glömma att i nihilismens värld finns ingen förbestämd moral.

Ja, precis, idévärlden var den "mest" verkliga och kunskap som inte alls behövde grunda sig på sinnevärlden var den mest intressanta.


Ok, men alltså jag förstår inte varför man behöver koppla ihop idealismen med nihilism? Nihilism förnekar ju all form av objektiv moral och traditionellt sett har idealism vad jag vet främst använts som ett verktyg för att argumentera för en Gud och/eller en objektiv moralsyn.
Exempelvis: " Du har en idé om något perfekt, något bättre än dig, alltså en Gud, alltså finns Gud." Eller: "Du har en medfödda idéer om moral, alltså existerar en objektiv moralsyn."

Sen så blir ju inte ditt exempel mindre sant för en realist. En realist accepterar ju helt enkelt bara att världen ser ut som den gör oberoende av oss. Men visst kan vi förstå och känna smärta även i en realists värld.

Det som jag tycker verkar mest logiskt i konflikten mellan realism och idealism är att acceptera Kants transcendentala idealism, dvs vi kan bara se föremålen som sinnesobjekt, inte som föremål i sig, eftersom vi i vårt beskådande av föremålen är begränsade till våra sinnen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Transcendental_idealism


Det finns väl olika fördelar med olika postioner i etiska frågor. Värdeobjektivisten/naturalisten har ju en klar "meningsfull" väg att följa, men har inte så mycket handlingsfrihet, medan nihilisten har mycket handlingsfrihet men ingen färdig karta.
Frihetens depression och trygghetens ångest, hela det köret.

Tråden börjar så sakteliga närma sig frågan om den metafysiska nihilismen, vilket är kul.

Eftersom det inte finns objektiv fakta finns det ju bara tolkningar, och det är vi nog överens om. Med idealism menar jag snarare att man observerar hur en ide förhåller sig till verkligheten och sen gör en tolkning utifrån det förhållandet. T.ex. så finns det en ide om en allsmäktig gud, men hur förhåller det säg till en realistisk världssyn? Jag har aldrig fått ett bevis på en allsmäktig gud eller övernaturlig kraft så min tolkning blir att gud inte finns.

Kanske är jag inte tillräckligt insatt men realism känns lite tomt på nåt sätt. För att ha något ramverk att bygga upp sina mål och ideal utifrån behövs det nog en gnutta idealism. Ta t.ex. frågan: Vad bör jag jag göra med mitt liv? Om jag ser på världen realistiskt får jag kanske svar som: Skaffa en utbildning, skaffa familj, använd inte droger. Jag har lärt mig att detta är vägar till ett lyckligt liv. Men vad säger att jag måste vara lycklig? Om jag använder droger kanske mitt liv blir mer intressant. Vad är då viktigast? Vi har massa idéer inom oss meningen med livet, rätt och fel osv. För mig går nihilism ut på att sätta dessa idéer i kontrast till den realistiska världssynen och därefter göra en tolkning. Jag skulle nog säga att man alltså är i behov av både realism och idealism för att fullborda den nihilistiska världsbilden.

Metafysisk nihilism? Någon bra länk?

Ok vi har missuppfattat varandra. Jag definerar idealism som att man väljer att se sinnevärlden bara som en idé som inte nödvändigtvis behöver stämma objektivt, oberoende av subjektet dvs betraktaren. Medan realism är när man anser att den verklighet vi ser nödvändigtvis är riktig, objektivt.

Dessa två uppfattningar kan inte förenas.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Realism#Filosofi


http://en.wikipedia.org/wiki/Metaphysical_nihilism


Något som jag tycker är intressant är att det för värdenihilisten är mer gynnande att acceptera realismen, medan det är omöjligt(?) för den metafysiske nihilisten att vara realist.

Dock så kan ju värdenihilsten vara idealist, men det blir enklare för honom att vara realist.

Har inte läst Linjen, men försöker återge hur jag tolkar ditt inlägg och lite funderingar kring det. Du får förklara om jag inte förstår, det verkar svårt som det är och all tyskan gör det ju inte direkt bättre.


Ok, så Jünger anser att värdenihilismen är en övergående fas. Menar han att den kan motverkas utan religon, eller vilka är dessa nya andliga värden som kommer in i bilden? Anser han att värdenihilismen är osann, eller anser han det bara nödvändigt med en moralisk vägledare för människan?



Den metafysiska orsaken till att vi har gått mot värdenihilism är alltså att det som skapade varat, Gud ( är det så han definerar det ) , är intet och intet, återigen Gud, undviker varat, eftersom det ligger i dess natur?

Alltså ser Heidegger det som att det var determinerat att mänskligheten skulle falla in i nihilismen i och med själva förutsättningarna för varat.

Då argumenterar ju han inte för metafysisk nihilism, han argumenterar med hjälp av metafysik för att värdenihilismen var oundviklig.
Så uppfattar i alla fall jag det du har skrivit.

Idag är ju humanismen väldigt dominerande och många av dess värderingar, exempelvis den om ett universellt människovärde, ses av många som självklara, så på så sätt fick ju Jüng rätt, men det blev ju inte andliga värden, även om man kan se humanismen som en fortsättning på kristendomen fast utan Gud.

Sen förstår jag faktiskt inte varför det är ett problem med värdenihilsmen. Visst finns det för och nackdelar, men i dagens samhälle är ju värdenihilismen dominerande, och det funkar ju helt ok, det ger ju bl.a. en ökad tolerans.
Visserligen kan ju tanken på värderingar som helt subjektiva vara ganska jobbig, eftersom det ger mer handlingsutrymme och därigenom mera ansvar, men de positiva delarna överväger de negativa i mitt tycke.

SNUS har denna definition av nihilism på sin sida:

Citat:
Nihilism kommer från latinska nihil och betyder "intet", "inte någonting" eller "ingenting". Filosofisk nihilism hävdar att ingenting existerar och att all form av objektivitet därför är en illusion. En nihilist ser således förbi moral, etik och subjektivt värde, för att komma fram till slutsatsen att ingenting i denna värld besitter en inre objektiv eller moralisk mening.

Så den naturliga följdfrågan blir: Vad är detta intet och hur kommer vi i kontakt med det? Att se förbi etik tar en väl knappast särskilt långt?

Jag tvivlar på att många som ser sig som nihilister hävdar att ingenting existerar. Jag tror de flesta nihilister är etiska och existentiella nihilister, på så vis att de inte tror på universell moral eller ett syfte med existensen.

Nej men att intet existerar?