Arbogamorden - diskussioner kring rättegången mot Christine Schürrer

Lennart Håård om den gåtfulla tyskan
som mördade två barn i Arboga
Christine Schürrer är dömd till livstids fängelse av Västerås tingsrätt för mord på två små barn och mordförsök på barnens mamma i Arboga.
Men det finns fortfarande många frågetecken kring den gåtfulla tyskan och hennes brott.
Lennart Håård berättar om hur en 32-årig kvinna med magisterexamen i historia blev barnamördare.
Bromsarna gnisslar ilsket när Stockholmståget bromsar in på stationen i Arboga och stannar med ett ryck. Det är tomt på perrongen och en snål vind antyder att det skall bli en kall vårkväll.
Det är måndag den 17 mars och klockan är tio minuter över sex.
Det är inte många som stiger av.
Men en av dem är en kvinna i en mörk kappa.
Hon drar upp något som liknar en kapuschong och tittar sig omkring. Sedan går hon i rask takt mot stationsbyggnaden – som om hon vet vart hon ska.
I sin handväska har hon en lapp med en gatuadress.
Hon går förbi Sturevallen och fortsätter gatan bort mot ett villaområde vid Lundbovägsesplanaden. Här ligger prydliga villor på rad och det är ett populärt område för barnfamiljer.
Efter elva minuter är kvinnan i den mörka kappan framme. Hon stannar vid staketet till ett rött hus.
Skymningen börjar falla, men det är fortfarande så ljust att hon ser hur barnens leksaker ligger kvar på gräsmattan och att en trehjuling står utanför entrén.
I kvinnans handväska ligger en hammare och en utriven sida ur hennes dagbok.
Där står det: ”De jävlarna tog min älskling”. Citatet är hämtat från en låt med det svenska rockbandet Kent.
Tvåbarnsmamman Emma Jangestig hade tidigare på dagen hämtat hem sina små barn från förskolan: Max, 3 år och Saga, 1 år. Snart ska det dags för läggning.
Det röda huset är bara ett bland många andra med barnfamiljer på gatan. Det vilar ett lugn över hela villaområdet.
Sambon har suttit hemma hela dagen och arbetat med nya musikprojekt. Han skall strax åka till Köping och Kungsör för att hämta instrument och förstärkare.
Emma styr och ställer i köket för att laga mat åt barnen och sig själv.
Sambon måste iväg och får äta när han kommer hem igen om några timmar.
Så är läget.
Men innan jag fortsätter vill jag först berätta att jag har varit i Arboga och med hjälp av polisen kartlagt minut för minut vad som hände:
Strax efter halv sju sitter *barnen framför tv:n och tittar på ”Bolibompa”. I arbetsrummet står datorn på.
Klockan 18.54 chattar Emma med en syster om en inflyttningsfest på lördag.
Klockan 19.07 mejlar systern tillbaka till Emma med en fråga om festen.
Hon får inget svar och tycker att det är märkligt. Emma brukar alltid svara.
Systern vet inte att bara någon minut tidigare ringde det på dörren hemma hos Emma.
Emma öppnar.
– Hej, jag heter … säger en främmande kvinna.
Emma står öga mot öga med en främling, som är omkring 165 centimeter och bryter något på ett främmande språk.
Det är kvinnan med den mörka kappan.
Hon tränger sig förbi och in.
Emma får ett hammarslag i huvudet och plötsligt försvinner bilden av den okända kvinnan för Emma. Hennes synfält blir suddigt. Hon känner våldsam smärta och ser skakiga bilder som flimrar förbi. Sedan svartnar det.
Attacken sker mycket snabbt. Den korta tiden och hänsynslösheten visar att det var planerat. Kvinnan hade hammaren med sig i väskan.
Tio minuter senare går hon tillbaka till järnvägsstationen, hammaren ligger fortfarande i väskan.
Hon springer inte, går bara i hastig takt för att inte dra uppmärksamhet till sig när hon kommer till järnvägsstationen.
Hon vet när Stockholmståget ska komma.
Kl. 19.18 kommer sambon hem och parkerar bilen.
Dörren är olåst och när han kommer in får han sitt livs chock. Han ser hela sin familj, båda barnen och Emma i blod på golvet.
Kl. 19.20 slår han larmet till SOS.
Jag har läst utskriften från SOS-larmet och dialogen mellan sambon och operatören.
Operatören: Vad har inträffat?
Sambon: Hjälp. Tre personer. En, ehh … blöder jättemycket.
Operatören: Ja, vad har hänt?
Sambon: Jag vet inte. Två barn … men shit … vad fan är det här. Åh …
Polis och ambulans får snabbt adressen, lotsas via SOS till gatan och när de kommer in i fastigheten ligger Emma mycket svårt skadad på golvet och de två små barnen visar svaga livstecken.
Max och Saga avlider senare på kvällen. Emma vårdas under lång tid av ett team på intensiven – och överlever.
Klockan 19.22 går en vakt runt på järnvägsstationen och konstaterar att hallen och perrongen är tom.
Klockan 19.32 filmar en säkerhetskamera på stationen hur en kvinna i en mörk kappa kommer snabbt gående uppför trappan till järnvägsstationens perrong.
På en toalett finns spår av blod i ett handfat.
Klockan 19.39 går hon på tåget till Stockholm.
Tre dagar senare grips kvinnan.
Hon heter Christine Schürrer och är 32 år.
Men vem är hon egentligen och varför blev hon en mördare?
Mörkt klädd och håret uppsatt i en hästsvans förs hon in i rättssalen. Det är första gången jag ser Christine Schürrer.
En stor bild av Max och Saga sitter uppsatt på väggen bakom henne. En färgbild av två småbarn, som inte hade en chans i världen att försvara sig.
Utstuderat och helt hänsynslöst blev de, enligt tingsrättens dom, mördade av kvinnan som sitter bara några meter från mig.På andra sidan, rakt över golvet i rättssalen, sitter mamman Emma och sambon. Hon trycker en docka av Spindelmannen tätt intill sig.
Det var Max bästa lekgrej.I handen har hon Sagas napp.
Hela första dagen studerar jag Christine Schürrer.
Det är något speciellt med den mörkklädda kvinnan.
Efter några timmar slår det mig. Hon saknar empati. Hon har inga skuldkänslor, känner ingen skuld.
Hon sitter där, lyssnar och rör inte en min. Det ser ut som om hon tänker att det som har hänt har inte hon gjort. Det är någon annan som gjort det, det är inte hon. Hon är helt iskall. Eller så bryr hon sig bara inte.
I flera dagar studerar jag henne och hon är på samma sätt. Dag efter dag. Hon är tyst, besvarar åklagarens frågor med bara några korta ord.
– Jag har inte begått något brott, säger hon.
Hon är högutbildad, specialist i nordiska språk och har magisterexamen i historia.
När hon förlorade sin stora kärlek och mannen från Arboga valde en annan kvinna, så förbyttes hon.
Polisen har inte hittat ett enda tekniskt bevis på brottsplatsen som binder Christine Schürrer till morden på barnen och mordförsöket på Emma.Det finns inga fingeravtryck, inget DNA, inget mordvapen, inga vittnen.
Det är helt unikt. En mördare lämnar alltid spår efter sig.
I Arboga finns ingenting.
Mördaren måste ha utfört brotten mycket välplanerat, blixtsnabbt och iskallt.Enligt Västerås tingsrätt är det mördaren som sitter framför oss – Christine Schürrer.
Flera gånger hälsar jag på mamma Emma och henne sambo. Hon är en ung, trevlig mamma. För mig är hon mest en ung flicka.
När vi skildes efter sista rättegångsdagen sa hon:
– Det här har varit mycket jobbigt … Men nu är det över?
–Nej … det kommer att finnas inom mig hela mitt liv.
Christine Schürrer var bara elva år när föräldrarna skildes.
– Hon ville inte visa oss hur besviken hon var, men jag vet att hon tog det mycket hårt, berättar en skolkamrat.
– Jag tror att hon blev väldigt besviken på sin pappa.
Pappan övergav helt oväntat familjen och flyttade ihop med en kvinna i en annan stad bara några mil söder om Hannover.
– Hon kände sig sviken av honom.

Pappan jobbade på den tiden som taxichaufför, men Christine har inte sett honom på många, många år.

Mamman, som arbetade som hovmästare, träffade en ny man och gifte om sig. Christine kom inte så bra överens med mammas nye man och relationerna med mamma försämrades.

Men jag vill ändå poängtera att Christine Schürrer växte upp i ett prydligt tyskt kvarter vid ett litet torg några minuters promenad från centrala Hannover. Det var här hon levde som tonåring och det var hit hon senare i livet ofta återvände.

Mamman, som nyligen avled i en sjukdom, bodde under alla år kvar i barndomshemmet, men Christine undvek henne. Hon träffade hellre gamla vänner.

Det var bara några kvarter härifrån som Christine gick på Wilhelm Rabe Gymnasium och hon beskrivs som en elev som många andra, varken mer eller mindre.


Alla som bor i kvarteren har läst om morden i Sverige och att tingsrätten i Västerås dömt henne skyldig.

– Jag kan inte tro att det är sant, säger en kvinna.

Lika förvånade är gamla klasskamrater.

– Det måste finnas något som inte vi känner till. Hon var som alla andra.

De minns att Christine hade lite svårt för att bestämma sig för vad hon skulle bli efter studenten.

En gång svarade hon:

– Kanske murare eller bagare.

Men intresset för historia och arkeologi växte och efter studenten började hon läsa vid Universitet i Göttingen söder om Hannover.

– Hon älskade att spela teater och studerade språk. Det gick så långt att hon tog extrajobb som språklärare och hjälpte utbytesstudenter, säger en person som stod henne nära.

Hon skapade kontakter och blev ett år själv utbytesstudent i USA, studerade på high school i New York och bodde hos släktingar på Manhattan. Hon studerade även en termin i Oklahoma.




På universitet i Göttingen tog hon examen i nordiska språk med särskild inriktning på danska. Hon läste även skandinavisk historia och nordisk kultur på universitetsnivå och tog magisterexamen i historia.

Hon utvecklade ett stort intresse för nordiska fornlämningar.

– Hon tyckte om att resa, säger flera vänner som i en social utredning har hörts om Christines liv.




2004 reste hon till Grekland och fick kontakt med arrangörerna av de olympiska spelen i Aten. Under en tid skrev hon pressreleaser för teater och samarbetade med en tysk sportsajt.

Många har bara gott att berätta om henne, få har något anmärkningsvärt att komma med. Men något skulle hända som förändrade allt.

I juni 2006 reste Christine runt i Grekland och på Kreta träffade en svensk man från Arboga.

Båda har berättat och själva skrivit om vad som hände. Han hade ännu inte träffat Emma i Arboga och båda var singlar.

– Vi delade en flaska vin och hade en trevlig kväll.

De bestämde sig för att fortsätta ses. Men det var inte lätt med två personer som bodde så långt ifrån varandra. Hon reste ofta och han försökte planera in besök ute i Europa.

Det mejlades fram och tillbaka och självklart uppstod problem. Han köpte till exempel en lägenhet vilket gjorde att han inte hade råd att resa.

– Christine blev väldigt besviken, rent av riktigt upprörd och arg, säger en vän i ett polisförhör.

Mannen i Arboga skriver själv hur han kände att något var fel mellan dem. Han ville inte fortsätta.

Men Christine flög då i stället till Sverige. Hon ville träffa honom och prata ut. Hösten 2006 kom hon två gånger, men i januari 2007 sa han rakt ut att det inte fungerade längre. Han gjorde slut. Det hjälpte inte.

Christine förändrades och meddelade:

– Jag kommer. Jag måste få träffa dig.

I mars 2007 kom hon och sökte kontakt, vilket misslyckades.

Det slutade med att hon tog en överdos Valium utanför Gripsholms slott.

– Hjälp mig, vädjade hon i telefonen.

Han hämtade henne med bil och såg till att hon kunde återvända hem med flyg till Hannover.

När Christine fick veta att han träffat och levde med Emma, som hade två små barn, brast allt. Hon flyttade till Skarpnäck, en förort till Stockholm.

Den 13 oktober försökte hon ta sitt liv igen. Den här gången låste hon in sig på en toalett på ett Södersjukhuset i Stockholm och skar sig i handleden.

Efter någon minut tryckte hon på larmet och räddades av väktare.

– Min pojkvän från Arboga har gjort slut, sa hon.




Mannen från Arboga berättar bland annat:

– Hon kontaktade mig ett antal gånger och ansåg att jag betett mig som ett svin mot henne och att jag skulle ta henne tillbaka.”

’’Jag hatar mitt liv’’, skrev hon.

Det gick så långt att Christine påstod att hon hade fött hans barn, men tvingats adopterat bort barnet. Kanske som ett försök att skapa skuldkänsla hos mannen som inte längre ville träffa henne.




När jag går igenom förundersökningen och läser om hur Christine förändrades så inser jag att något mycket allvarligt växte fram. Hon led bland annat av ätstörning och levde som i en egen värld.

Hon skrev om det i sin dagbok:

”Jag hittar inga ord för att beskriva min desperation”.

Hon hatade sitt eget liv och blev självdestruktiv.

Christine har berättat för en specialist i psykiatri och rättspsykiatri, överläkare Hanna-Liisa Karlsson, att hon fick svår ångest därför att mannen som lämnat henne hade flyttat ihop med en ung kvinna och två barn i Arboga.

I sin ensamhet reste hon vintern 2008 flera gånger dit och spanade.

Den 17 mars tog hon Stockholmståget och steg av på Arboga station med en hammare i handväskan.

Lennart Håård


Experten: Hon lider inte av en
allvarlig psykisk störning
I ett rättspsykiatriskt utlåtande skriver Rättsmedicinalverket:

”Vid den i aktuellt mål genomförda paragraf 7-undersökningen fann rättspsykiatrikern Eva L-Stadler att Schürrer föreföll befinna sig i en chockfas och i en sorgereaktion samt inte verkade förstå konsekvensen av den situation hon befann sig i.

Vidare gav Schürrer intryck av att vara känslomässigt avstängd med ökad vaksamhet samt med ett undvikande beteende. Dr L-Stadler misstänker att det kunde röra sig om en neoropsykiatrisk störning, personlighetsproblematik eller psykotisk bild. ”

Västerås tingsrätt dömde Christine Schürrer skyldig till mord på barnen Max och Saga samt för grov miss*handel av barnens mamma Emma. Tingsrätten beslutade även att Christine Schürrer skulle genomgå en stor rättspsykiatrisk undersökning innan straff meddelas.

Under tre veckor i Huddinge avböjde Christine allt samarbete i den rättspsykiatriska undersökningen. Hon uppträdde dock hela tiden korrekt mot personalen och tillbringade av säkerhetsskäl de tre veckorna i sitt rum.

Hon tittade på tv, läste, skrev och lyssnade på radio.

I sitt utlåtande skriver Rättsmedicinalverket:

”Christine Schürrer var inte påverkad av allvarlig psykisk störning under gärningen och lider inte av allvarlig psykisk *störning.”

Några andra slutsatser kunde inte dras därför att det aldrig blev en regelrätt utredning.

Christina Schürrer säger att om hon blir dömd skyldig även i en högre instans, så kan hon tänka sig att delta aktivt i en stor rättspsykiatrisk *undersökning.

Svea hovrätt förbereder nu den nya rättegången.

Tragedin – från mord till dom
  Måndagen den 17 mars 2008. Barnen Max, 3 år och Saga, 1 år och mamma Emma Jangestig, 23 år *hittas grovt misshandlade och döende i *hallen i familjens hus i Arboga när sambon kommer hem. Barnen avlider samma kväll. Emma överlever efter intensiv vård.

  18 mars. Christine Schürrer flyr och flyger från Skavsta till en stad i Tyskland.

  20 mars. Hon häktas i sin från*varo. Samma dag grips hon i *Hannover.

  22 mars. Erkänner att hon *under mordkvällen var i Arboga, men säger att hon är oskyldig. Samma dag släpps hon av tysk polis när det uppdagas att det har gjorts en juridisk miss av den svenske åklagaren.

  29 mars. Christine Schürrer *begärs häktad i sin frånvaro igen.

  30 mars. Hon grips på en psyk- *klinik i Hannover.

  19 april. Flygs till Sverige.

  14 maj. Liten sinnesundersökning.

  30 juli. Rättegången börjar i Sala och fortsätter senare i Västerås.

  26 augusti. Västerås tingsrätt finner Christine Schürrer skyldig till mord på barnen Max och Saga samt grov misshandel och mordförsök på Emma Jangestig i Arboga den 17 mars. Beslut om stor sinnesundersökning innan straff meddelas.

  24 september. Bedöms som icke psykiskt sjuk och ej i behov av rättspsykiatrisk sluten vård.

  8 oktober. Rättegången avslutas och annat straff än livstids fängelse ses som uteslutet.

  14 oktober. Västerås tingsrätt dömer Christine *Schürrer till livstids fängelse.


Visa fler Plus-artiklar på Nyheter