Citat:
Ursprungligen postat av catami
Jag såg en kvinna i djup chock. Vad annat var att förvänta, tänker jag. Jag tittade mer på Emma än jag lyssnade till hennes ord. Det som gläder mig är att hon har så många kärleksfulla människor runt sig i denna så svåra stund.
Semestern blir bra för dem alla så de får tanka lite energi inför en lång höst.
Emma har troligen ännu inte förstått, rent känslomässigt detta med att hennes barn är borta, mördade. Det var gripande att se henne. Hennes pappa höll igen för att inte brista. Någon skrev om hans leende. Det var inte ett leende jag såg, jag såg en man i svåra plågor.
Det känns bra att se och att förstå att Emma har varma goa människor runt sig och jag tycker det är fantastiskt detta med att hon inte känner hat mot "tyskan" och att Emma gav en sån optimistisk bild. Hoppas denna optimism är förankrad i henne så det inte bara är ett skydd mot den oerhötda smärtan hon känner. Vart har ilskan tagit vägen?