Arbogamorden - diskussioner kring rättegången mot Christine Schürrer

Titta på benen i båda klippen. Ser ruskigt likt ut.

Är det någon som vet om det finns andra klipp från Arboga station, som visar samma sekvens, fast som kanske är längre?

Det var väl också också så att den enda gången hon visade känslor i rättegången var när man talade om hennes självmordsförsök och hennes
KLÄDER?

Jag har *för* mig att hon visade känslor när det började pratas om vad hon tycker om att hon har blivit anklagad för brottet.

Tillåt mej presentera...-
catami, den levande FUPen!
Strålande, vilken stenkoll du har!

Det borde kanske tilläggas att kvinnor inte är första tanken när människor med huvor smyger i buskarna. Sådant kan påverka ens omdöme.

De kanske inte är struntprat i sitt sammanhang. Precis som det inte är struntprat om polisen stoppar dig och frågar om du har körkort. Men det har inget att göra med om du kan köra bil eller inte.

Om vi som du går från Stormammas betraktelser om sociopati och vill precisera dem till "affektiv psykopati, facett 2? Eller facett 3" så börjar vi träda in sådant som är struntprat om man ser till vilken personlighetsstörning en person har, men som kanske passar bra in i formaliteter i vårdapparaten. Vi börjar prata olika bokstäver för körkort.

Det absurda i det hela kanske blir tydligare om vi tar en annan egenskap: att bara ha ett ben. Då skulle vi alltså kunna säga saker som:
- Nej, hon är inte enbent, för hon är sjutton år.
eller utifrån ditt förslag:
- Nej, han är inte enbent längre, han har ju fyllt tjugofem.

Ja.

När självmordsförsöket diskuteras.
( Som sedan inte alls är menat som det...)

Hon gråter när hon ser sina kläder.

Jag finner det konstigt om vi sätter det i sammanhang med att hon inte alls reagerar lika berört när två små barn slaktats med hammare.

Bara det faktum att en ca. fyra år gammal pojke går fram till sin nyss nedslagna mamma för att se vad som händer, och blir nästa person som får hammaren i skallen är ångestframkallande för en person med fungerande empati och sunda värderingar.

Max går fram i pyjamas därför att mamma Emma fallit omkull!
Han är fyra år. Han inser inte vad som skett, och förhoppnigsvis inser Max aldrig vad besökaren gjort emot mamma, och vad som sker med honom själv direkt efter.

Kan ni le när ni tänker på detta?

Jag hoppas vid Gud att det gick fort.
Att han inte såg att mamma Emma blödde, för fyraåringar brukar bli skräckslagna av minsta lilla skrubbsår, egna eller andras.

Det har kunnat setts på film från vallningen. Jag skulle vilja påstå att hon går lite som en modell på catwalken. Hon har ju enligt egen utsago mannekängat en del. Ingen vanligt sätt att gå på för en kvinna...

Vad hade det med FUP:en att göra? Låter mer som catamis egna fantasier!

Förövrigt får jag be om ursäkt att jag inte tillägnat den här tråden mer av min expertis de senaste dagarna.

Att använda (skriva upp) sångtexter eller delar av dem för att utrycka sina känslor känner väl de flesta av oss igen sig i. Liksom att dikter kan en bra text beskriva sina känslor.
Så var det säkert för CS också, är jag väldigt övertygad över.

Jag har aldrig nämnt något om att precisera.

Vad jag säger är att jag utgår ifrån egna erfarenheter. Och hur jag tolkar C utifrån dessa. Det är inte jag som drar upp diverse exakta kriterier ang. en diagnos.

Däremot,
Så har jag under en längre tidsperiod minst en gång per vecka träffat diagnosticerade borderlinesociopater. Kvinnliga sådana.
Jag har suttit i gruppterapi med dessa och hört deras förklaringar till varför de handlat på ena eller andra sättet.
Tack vare att det var under terapiform så såg jag klara manupilationer, samvetslöshet och ett absolut, total avsaknad av omtanke för andra.

De enda behoven som fanns var deras. det enda som var viktigt OCH VERKLIGT för dessa kvinnor var dem själva.

Jag TROR att jag märkte detta ganska tydligt, då jag var äldre, och hade gått i terapi länge innan. Man lär sig av erfarenhet så att säga.

Det dessa kvinnor främst lärde mig var att passa mig jävligt noga för den typen av personer.
Jag skäms inte alls för att erkänna att de faktiskt skrämde skiten ur mig.