Data- och Systemvetenskap

Sitter o tittar lite och börjar bli orlig. Samtliga förutom typ Lund har sänkt antalet platser ganska rejält

HT2012 var:
110 antagna till Uppsala i år står det att det endast är 70 platser
35 var antagna till Umeå men i år är det bara 20 platser
80 var antagna till Örebro men i år är det bara 50 platser

osvosv

Finns det några tjejer på programmet, eller får man vänja sig vid att enbart träffa killar på dagarna? Uppsala tänker jag på här.

HT2012 antogs 82 män och 27 kvinnor i urval 1.

OK, går du programmet? För jag har lite mer frågor som inte riktigt rör själva utbildningen.
Bl.a. är det mest personer direkt från gymnasiet, eller är det fullt med folk som har väntat en 3-4 år? Och en annan, hur är de som går programmet? Frågan är dålig men jag hoppas att du förstår hur jag menar..

Och ja, jag vet att man knappast bör välja en utbildning efter sådana ytliga saker, men det är alltid trevligt att veta ungefär vad man har att se framemot då jag är ganska säker på att mitt val landar på Systemvetenskap i Uppsala som 1:a.

Systemvetenskap i Uppsala tar in lika många som tidigare år. Det vill säga 70. Överskridningen beror, i största sannolikhet, på den nivå av överintag som beslutas. Därför kan antalet antagna stiga över 70.

Då har jag äntligen bestämt mig för att plugga systemvetenskap, nu ska jag bara bestämma mig för vilken stad. Jag ska ha chans att komma in vart jag vill, om det stämmer hyfsat överens med HT12:s antagningsstatistik. Är det några här i tråden som har tips och idéer på vilken skola som är bäst och varför? Just nu är nog rangordningen 1. Linköping 2. Uppsala 3. Örebro, kommentarer på det?

Har du övervägt Göteborg?

Hurså? har du någon erfarenhet av systemvetenskap i Göteborg? Vad jag har hört om t.ex Göteborg och Stockholm universitet är att det går mycket folk där som kommer från städerna från början och att det därför inte blir ett lika bra studentliv som i en studentstad som t.ex. Linköping och Uppsala, men vad vet jag.

Systemvetenskap och utbildning till en sådan uppfattas ofta som flummigt på grund av bredden och på grund av att det är så uppenbart att de enkla svaren aldrig finns. En systemvetare på EHL (Lund) förväntas arbeta intensivt och självständigt från dag ett, det är inte alla komfortabla med. Vill man bli teknikkonstruktör och tycker det är viktigt att förbättra sorteringsalgoritmer som sitt stora intresse skall man inte bli systemvetare. Man handskas mycket mer med människor än med prylar, men man kan inte jobba som systemvetare utan att veta en hel del om sådant i alla fall.

Men som naiv systemvetare vill man förstås ha bestämda svar på allt, till exempel "vilket är det bästa programspråket". När man blir litet mer slipad inser man att det är programmering som är den viktiga kunskapen och att när man kan principerna så är programspråk ungefär lika som grisar. Eftersom många systemvetaruppgifter handlar om att bedöma och använda omdöme är det den saken man tränar, och det är inte alltid en trygg känsla.

Alla utbildningar där svaret på frågor som ställs är "det beror på" och "man brukar få bedöma de här sakerna: (...) innan man fattar beslut" och den hemskaste av alla: "planen beror på vem skall göra jobbet och när det skall vara färdigt" är allmänt hatade av civing-lämpade personer, som fostras i ordning, reda, avgränsade men svåra uppgifter och som vill bli och förväntas vara specialister. Jag menar inte trygghetsnarkomaner, givetvis utan smala specialister med djup kunskap.

Systemvetaren fostras (i allmänhet) att bli generalist och lösa breda uppgifter från dag ett. Ställ in er på att ofta hamna i lägen där man frågar sig "Hur f-n löser man den här uppgiften?" följt av svaret "Det får du reda ut själv, vi har en föreläsning om saken och här är tre bra böcker i ämnet, och visa upp din lösning så snackar vi om den"... De enkla svaren är sällan på dagordningen.

Nya studenter gillar dessutom allmänt att få reda på "så här gör man!" på sina kurser och känner vanligen obehag då de blir ombedda (eller tvingade) att tänka själva. Saker man inte riktigt kan placera in i ett sammanhang verkar ofta gåtfulla eller flummiga, men är sällan det. Sedan har alla systemvetarutbildningar (oavsett var) haft problem med studentmaterialet - de med studiekapacitet har blandats med de som har svårt att läsa engelsk litteratur och särskilt under första året spelar detta roll. De med låga betyg blir helt OK om de kämpar på, men skillnaden mellan "pluggisar" och litet mer laidback (eller helt enkelt oförberedda) studenter blir som störst termin ett och två. Att plugga på universitet ÄR ett heltidsjobb, åtminstone för de som inte är begåvade från dag ett med god läsförståelse och snabb inläsningsförmåga. Men den kommer.

Lund har (det vet jag) de senaste åren haft uppseendeväckande goda resultat om man mäter framgång med måttet "studenter som fått anställning kort efter examen". Betygen från HSV (vad de nu är värda, notera värderingskriterierna!) placerar Lunds grundutbildning som nr två i landet (den lätt överraskande ettan är... Halmstad, som har en litet speciell profil i övrigt) och Lunds magisterutbildning som nr ett. Skall man jämföra med en civing (det skall man nog inte, det är så olika profil) så skall man räkna in magisteråret också (tidsmässigt).

Sedan är det ett faktum att när anställbarhet skall vägas in, så brukar de stora universiteten och högskolorna få mer värde, rent allmänt. En examen från Lund, Stockholm, Göteborg eller Linköping smäller därvid ungefär lika högt.