Citat:
Penance (Kiyoshi Kurosawa, 2012)
Fem år har gått sedan jag sist såg någonting av Kiyoshi Kurosawa. Efter Tokyo Sonata så återvänder han inte med en film utan med en tv-serie i fem delar, baserad på en bok av Kanae Minato som även skrivit Confessions. Här går hon dock steget längre än att fråga vilka gärningsmän som kan hållas ansvariga för sina handlingar och diskuterar istället djupare hur passivitet och brist på civilkurage också är något människor ska hållas ansvariga för.
Första avsnittet inleds med fem flickor i åttaårsåldern som leker på en skolgård när en okänd man närmar sig dem och ber en av dem att följa med honom. Alla ser hur han ser ut och hör hans röst, men ändå, när katastrofen är ett faktum, kan eller vill ingen av dem beskriva honom. Mördaren går fri och modern till den döda flickan kräver av de fyra andra att om de inte vittnar så kommer de ständigt stå i skuld till henne tills hon avgör om de sonat tillräckligt eller inte.
Det mest genomgripande i Penance är passivitet och vilka ödesdigra konsekvenser den kan få. Större delen av serien utspelar sig 15 år efter mordet och alla som varit inblandade i mordet lider av det på något sätt. Inte minst av att hela deras liv levs i en sorts passivitet. Det kanske mest talande är att en av dem, mest av bekvämlighet och kanske mot sin vilja, gifter sig med en man som egentligen vill ha en docka. En annan har spenderat de sista 15 åren hemma hos sina föräldrar utan att på något sätt försöka ta sig ut i samhället. Rädda för den dag då de ska behöva betala tillbaka till sin döda väns mamma. Den som klarat sig bäst har ignorerat mammans krav på botgöring och är istället mer handlingskraftig. Men Kurosawa skulle aldrig låta det vara så enkelt att handling är botemedlet mot passivitetens flathet.
Penance är dock ingen hämnarfilm även om hämnden finns där som tema. Det är snarare ett tyst dömande som löper som en röd tråd genom avsnitten, från kollegor, partners, föräldrar och myndigheter. Ingen går säker och inte ens en hjältemodig handling klarar sig från kritik. I de fall där en hämnd utageras blir konsekvenserna alltid mycket större och värre än vad de blev efter ursprungshandlingen som utlöste hela förloppet vilket gör att inga sympatier finns för den som hämnas.
Serien är på många sätt typisk för Kurosawa, både till form och innehåll. Det är nedgångna övergivna fabrikslokaler, en känsla av förtvivlan och undergång som skapas genom skuggor och kameraplacering. Människor och händelser i utkanterna av rutan, folk som rör sig två-tre rum bort från kameran. Hela tiden en känsla av att vad som helst kan hända. Den film som genast dök upp i huvudet när jag såg Penance var Kairo. När flickan hittas död på golvet i gymnastiksalen av sina vänner, som väntat i flera timmar innan de går för att leta efter henne trots att de från början konstaterar att mannen som bad om hjälp var en ”hentai”, så ligger det röda bollar utspridda runt henne. Det förde direkt tankarna till datorprogrammet i Kairo där punkter på skärmen dras från och till varandra tills de kolliderar och förgörs, en representation av mänskliga relationer om jag inte minns helt fel. Oändlig ensamhet trots en omgivning fylld av människor. När Asako (modern) ligger på samma golv är det tomt, hon är inte övergiven fysiskt, men ensam i sin jakt på mördaren när alla andra vill gå vidare.
Ska man säga något negativt om Penance så är det att den är för tv-fierad. 5 timmar blir för långt och ett par avsnitt känns som att de går på tomgång men de räddas upp till viss del av riktigt bra skådespelare. Kyoko Koizumi spelar mamman till den mördade flickan och är med i alla avsnitt medan de fyra kvinnorna spelas av Yu Aoi, Eiko Koike, Sakura Ando och Chizuru Ikewaki och får ett avsnitt var. Även Ryo Kase, Hirofumi Arai och Teruyuki Kagawa dyker upp i biroller. Men trots alla intressanta frågeställningar, stämningen och skådespelarna så gör tv-formatet att det här ändå känns som Kurosawa-light. Men som en del i hans filmografi och ännu en vinkel på teman som hämnd, ensamhet, skuld och skam som han tagit upp i filmer som Eyes of the Spider, Serpent's Path, Kairo, Bright Future och Tokyo Sonata så är den omistlig och det finns mer att säga om den, men det blir svårt utan spoilers.
Fem år har gått sedan jag sist såg någonting av Kiyoshi Kurosawa. Efter Tokyo Sonata så återvänder han inte med en film utan med en tv-serie i fem delar, baserad på en bok av Kanae Minato som även skrivit Confessions. Här går hon dock steget längre än att fråga vilka gärningsmän som kan hållas ansvariga för sina handlingar och diskuterar istället djupare hur passivitet och brist på civilkurage också är något människor ska hållas ansvariga för.
Första avsnittet inleds med fem flickor i åttaårsåldern som leker på en skolgård när en okänd man närmar sig dem och ber en av dem att följa med honom. Alla ser hur han ser ut och hör hans röst, men ändå, när katastrofen är ett faktum, kan eller vill ingen av dem beskriva honom. Mördaren går fri och modern till den döda flickan kräver av de fyra andra att om de inte vittnar så kommer de ständigt stå i skuld till henne tills hon avgör om de sonat tillräckligt eller inte.
Det mest genomgripande i Penance är passivitet och vilka ödesdigra konsekvenser den kan få. Större delen av serien utspelar sig 15 år efter mordet och alla som varit inblandade i mordet lider av det på något sätt. Inte minst av att hela deras liv levs i en sorts passivitet. Det kanske mest talande är att en av dem, mest av bekvämlighet och kanske mot sin vilja, gifter sig med en man som egentligen vill ha en docka. En annan har spenderat de sista 15 åren hemma hos sina föräldrar utan att på något sätt försöka ta sig ut i samhället. Rädda för den dag då de ska behöva betala tillbaka till sin döda väns mamma. Den som klarat sig bäst har ignorerat mammans krav på botgöring och är istället mer handlingskraftig. Men Kurosawa skulle aldrig låta det vara så enkelt att handling är botemedlet mot passivitetens flathet.
Penance är dock ingen hämnarfilm även om hämnden finns där som tema. Det är snarare ett tyst dömande som löper som en röd tråd genom avsnitten, från kollegor, partners, föräldrar och myndigheter. Ingen går säker och inte ens en hjältemodig handling klarar sig från kritik. I de fall där en hämnd utageras blir konsekvenserna alltid mycket större och värre än vad de blev efter ursprungshandlingen som utlöste hela förloppet vilket gör att inga sympatier finns för den som hämnas.
Serien är på många sätt typisk för Kurosawa, både till form och innehåll. Det är nedgångna övergivna fabrikslokaler, en känsla av förtvivlan och undergång som skapas genom skuggor och kameraplacering. Människor och händelser i utkanterna av rutan, folk som rör sig två-tre rum bort från kameran. Hela tiden en känsla av att vad som helst kan hända. Den film som genast dök upp i huvudet när jag såg Penance var Kairo. När flickan hittas död på golvet i gymnastiksalen av sina vänner, som väntat i flera timmar innan de går för att leta efter henne trots att de från början konstaterar att mannen som bad om hjälp var en ”hentai”, så ligger det röda bollar utspridda runt henne. Det förde direkt tankarna till datorprogrammet i Kairo där punkter på skärmen dras från och till varandra tills de kolliderar och förgörs, en representation av mänskliga relationer om jag inte minns helt fel. Oändlig ensamhet trots en omgivning fylld av människor. När Asako (modern) ligger på samma golv är det tomt, hon är inte övergiven fysiskt, men ensam i sin jakt på mördaren när alla andra vill gå vidare.
Ska man säga något negativt om Penance så är det att den är för tv-fierad. 5 timmar blir för långt och ett par avsnitt känns som att de går på tomgång men de räddas upp till viss del av riktigt bra skådespelare. Kyoko Koizumi spelar mamman till den mördade flickan och är med i alla avsnitt medan de fyra kvinnorna spelas av Yu Aoi, Eiko Koike, Sakura Ando och Chizuru Ikewaki och får ett avsnitt var. Även Ryo Kase, Hirofumi Arai och Teruyuki Kagawa dyker upp i biroller. Men trots alla intressanta frågeställningar, stämningen och skådespelarna så gör tv-formatet att det här ändå känns som Kurosawa-light. Men som en del i hans filmografi och ännu en vinkel på teman som hämnd, ensamhet, skuld och skam som han tagit upp i filmer som Eyes of the Spider, Serpent's Path, Kairo, Bright Future och Tokyo Sonata så är den omistlig och det finns mer att säga om den, men det blir svårt utan spoilers.
Tv-serie? Men vad får den för betyg?
__________________
Senast redigerad av PieterBruegel 2013-08-07 kl. 14:27.
Senast redigerad av PieterBruegel 2013-08-07 kl. 14:27.
