Citat:
Ursprungligen postat av DumBeast
Scars of the Sun – Dramathriller från 2006 av Takashi Miike som handlar om en man som ingriper när han ser ett gäng ungdomar misshandla en hemlös. Likt andra Miike-filmer så innebär det början på slutet. Scars of the Sun skulle jag vilja säga är en av Miikes starkaste och bästa filmer som han gjort sen 2006, innan och efter han tog steget vidare till mestadels större produktioner. Den har absolut inte fått den uppmärksamhet den förtjänar och är mycket starkare än liknande Tagatameni med Tadanobu Asano i huvudrollen som släpptes ungefär samtidigt. Det känns även helt logiskt att Miikes filmer förändrats en del efter Scars of the Sun även om han fortfarande använder sig till stor del av samma teman.
Jämfört med många av hans tidigare filmer så skiljer sig Scars of the Sun en del, nostalgin för barndomen existerar inte längre på samma sätt. En karaktär uttrycker att ”det var bättre förr” men mycket mer än så är det inte. Ungdomars våld mot varandra och vuxna, som mest har varit en lek i tidigare filmer som The Way to Fight och Young Thugs filmerna blir i Scars of the Sun blodigt allvar, men först efter att Sho Aikawas rollfigur introducerat dem till vuxenvärlden genom att ge dem rejält med stryk. När ungdomarna misshandlar den hemlöse så lyckas de inte skada honom, och efter att Aikawa ingripit ser han att den hemlöse fortfarande är okej, men från och med nu har allt våld dödlig utgång.
Filmen följer också Miikes typiska mönster av gruppens sönderfall så fort en svag länk visat sig. Aikawas familj faller snart offer för en av de hämndlystna ungdomarna, samtidigt som ungdomsgänget också snabbt rasar samman så fort de brukat våld mot varandra. Resultatet blir alltid mer våld.
Miike och manusförfattaren pekar också på flera sidor av det japanska samhället och dess rättssystem. Samtidigt som det kan kännas rättfärdigat av Aikawas karaktär att hämnas sin familj så är han förblindad av hat, hans sätt att uttrycka sig får honom att framstå som dum och han gör sig själv till en utstött vilket illustreras av hur han på sin arbetsplats, omgiven av människor, ändå inte är en del av dem längre. En något övertydlig beskrivning av hans känslotillstånd är kanske också att filmen är väldigt blek i färgerna, utom när han är hemma hos sin familj då den är varmare. Efter att han förlorat sin familj blir filmen helt svartvit och återfår sin färg först när Aikawa blir påmind om de oförrätter han blivit utsatt för. Hans enda motivation är ilska.
Det som Aikawa också upplever som rättssystemets, och medias, slapphet mot ungdomar visar sig också i att han är den ende vuxna i filmen som är kapabel till att bruka våld. Han misshandlar poliser och beväpnade motståndare utan problem trots att han är en vanlig salaryman, hans våldsamhet gör honom oövervinnerlig men hans nästan totala skoningslöshet mot unga kriminella är inte sansad. Man både förstår honom och inte.
Den största styrkan i Scars of the Sun, och hos Miike, är att filmen visar flera (många) sidor av ett problem, men den dömer inte. Som titeln säger ”även solen har sina fläckar”.
Jämfört med många av hans tidigare filmer så skiljer sig Scars of the Sun en del, nostalgin för barndomen existerar inte längre på samma sätt. En karaktär uttrycker att ”det var bättre förr” men mycket mer än så är det inte. Ungdomars våld mot varandra och vuxna, som mest har varit en lek i tidigare filmer som The Way to Fight och Young Thugs filmerna blir i Scars of the Sun blodigt allvar, men först efter att Sho Aikawas rollfigur introducerat dem till vuxenvärlden genom att ge dem rejält med stryk. När ungdomarna misshandlar den hemlöse så lyckas de inte skada honom, och efter att Aikawa ingripit ser han att den hemlöse fortfarande är okej, men från och med nu har allt våld dödlig utgång.
Filmen följer också Miikes typiska mönster av gruppens sönderfall så fort en svag länk visat sig. Aikawas familj faller snart offer för en av de hämndlystna ungdomarna, samtidigt som ungdomsgänget också snabbt rasar samman så fort de brukat våld mot varandra. Resultatet blir alltid mer våld.
Miike och manusförfattaren pekar också på flera sidor av det japanska samhället och dess rättssystem. Samtidigt som det kan kännas rättfärdigat av Aikawas karaktär att hämnas sin familj så är han förblindad av hat, hans sätt att uttrycka sig får honom att framstå som dum och han gör sig själv till en utstött vilket illustreras av hur han på sin arbetsplats, omgiven av människor, ändå inte är en del av dem längre. En något övertydlig beskrivning av hans känslotillstånd är kanske också att filmen är väldigt blek i färgerna, utom när han är hemma hos sin familj då den är varmare. Efter att han förlorat sin familj blir filmen helt svartvit och återfår sin färg först när Aikawa blir påmind om de oförrätter han blivit utsatt för. Hans enda motivation är ilska.
Det som Aikawa också upplever som rättssystemets, och medias, slapphet mot ungdomar visar sig också i att han är den ende vuxna i filmen som är kapabel till att bruka våld. Han misshandlar poliser och beväpnade motståndare utan problem trots att han är en vanlig salaryman, hans våldsamhet gör honom oövervinnerlig men hans nästan totala skoningslöshet mot unga kriminella är inte sansad. Man både förstår honom och inte.
Den största styrkan i Scars of the Sun, och hos Miike, är att filmen visar flera (många) sidor av ett problem, men den dömer inte. Som titeln säger ”även solen har sina fläckar”.
En väldigt fin och genomarbetet sammanfattning och jag kan bara hålla med och instämma i att Sun Scarred är bland det bästa Takashi Miike gjort på 2000-talet. Kriminellt underskattad film enligt mig. Shô Aikawa i huvudrollen är storartad.
