Vad händer före livet? [Sammanfogade trådar /Mod]

Ja jag kan ju inte bevisa att kvarkar och leptoner inte har känslor men ändå anser jag att dom saknar medvetande, det är bara en hypotes från min sida.
Men det går ju inte heller att bevisa att en sten är medveten om att den finns.

Kanske lite överdrivet av mig att säga att det är den "Enklaste frågan på länge".
Det är bara det att jag är så övertygad om att medvetandet inte finns fören hjärnan har bildats.
MEN jag kan ha fel.

Vad gör dej övertygad om att medvetandet inte finns före hjärnan har bildats?

Hehe, det är en lite elak frågeställning egentligen. Påminner om Sokratiska dialoger, där man alltid kommer fram till att ens åsikter inte har någon grund. (Vilket Derrida också sa 2000år senare...)

Själv tror jag att att medvetandet börjar innan hjärnan skapas. För hur kan man tänka på något utan att ha något att tänka på, det vore en ganska absurd idé. Det mest logiska och rationella är att vi föds in i en förexisterande verklighet, som vi påverkar på vissa sätt, och som påverkar oss på andra sätt. Intersubjektivitet torde vara ett bevis för det... Kanske

Lustigt att reinkarnation och annat kommer undan, men först när någon kommer med det enkla/logiska/uppenbara svaret så efterfrågas källa.

Mina tankar: Jag tycker det är helt okej att ifrågasätta att medvetandet är ett fenomen sprunget ur hjärnan. Allt ska gå att ifrågasätta. Evolution går också att ifrågasätta, men alla smarta och fritänkande individer kommer ändå till samma slutsats när bevisen börjar radas upp och bristen på bevis för andra teorier belyses.
Jag är ganska övertygad att medvetande är ett fenomen av hjärnans funktioner. Eller snarare att medvetande är en illusion och att vi liksom övriga djur bara handlar på instinkter, med enda undantag att våra hjärnor är kopplade på ett mycket mer dynamiskt vis.

Ordet "liv" har stötts och nötts på tok för mycket. Det är ett imperfekt ord som fungerar bra i vardagen men mindre bra i filosofiska diskussioner. Det finns ingen konsensus om vad ordet egentligen betyder när man försöker koka bort att fläsk. Därför undviker jag ordet och tittar bara på vad som händer, det vi kan studera (arv och miljö).
Jag spekulerar, men mina spekulationer utgår iaf från den fakta vi har. Sen kan man trolla med ord och säga att "vi existerar" innan vi föds eftersom att spermier/ägg har "liv" osv osv.. men det känns ju bara meningslöst.

Ptja, jag gillar att leka med folk som har förutfattade meningar =) Katt och råtta, liksom ;D

Men hur kan en åsikt inte ha någon grund? Det håller jag inte med om; Jag vet vad jag anser, och jag är ganska säker på varför jag tycker så, i de flesta fall, och i alla fall de fall som jag själv anser vara relevanta. (Dvs, jag vet varför jag tycker att sex är åtminstone lite skönt, t.ex., vilket är en åsikt)

Jag har btw läst många av dina posts här på forumet - mitt intryck är att du är ganska öppensinnad och lite "all over the place" Så nu frågar jag: Vad är din kosmologiska princip, om du ska sammanfatta den? Dvs, hur ser du på saker och ting. Om det är för Off-Topic, skicka privat


Jag håller *typ* med, förutom att intersubjektivitet skulle vara ett bevis för något


Inte för att detta är min åsikt om saker och ting, men för att bevisa evolutionen måste man först 1. Anta att materia/rummet/tiden/etc beter sej konstant/beskriveligt, och 2. Att induktion är ett godtagbart sätt att erhålla kunskap igenom.

Och både 1. och 2. kan ifrågasättas och till och med förkastas med extremt agnostiska principer, eller vad vet jag


Hur kan medvetande vara en illusion?

Och vad spelar hjärnans dynamiska struktur för roll?


?

"koka bort att fläsk"?

Jag håller för övrigt med.


Varför känns det meningslöst?

Pussah!

Jepps, förutfattade meningar ska man vara skepisk mot, även om dom i många fall är "rätt".

Egentligen är väl en åsikt ett argument utan backning. Så på det sättet har ingen åsikt en grund. Jag tycker om färgen röd, tja, utan någon riktig förklaring egentligen. Men det är klart det finns säkert någon grund för det, från ett subjektivt perspektiv finns det goda anledningar till varför man tänker som man gör.

Vet inte om jag har en kosmologisk princip, jag har nog aldrig tänkt på det. Kan man ha flera? Den sociala verkligheten känns oundviklig som människa, den måste man ta ställning till. Den materiella verkligheten påverkar den också, men mer på ett indirekt sätt. Sen borde man nog ta in en sinnlig verklighet, om man tror på subjektets vara. Som Zenbuddhist är det där allt börjar, i sinnet. Men iaf, dom tre faktorerna tror jag på.

Så om man ska göra det mer on-topic; Subjektet skapar sig själv genom interaktion i den materiella världen (som antingen skapas samtidigt som subjektet eller finns där före det, svårt att säga säkert, kanske onödigt att veta) med hjälp av kommunikation genom sociala symboler (som andra subjekt skapat tillsammans).

Det är väldigt fascinerande hur vi tror på, och lever som om, det finns en historia. Det kan vi egentligen inte bevisa. Ändå finns det i alla kulturer, en skapelseberättelse. Vissa kulturer kan sägas sakna en historia, men ändå ha en skapelseberättelse, som australiensiska aboriginer (yolngu) och Hopi-indianerna i Nordamerika. Dock så har dom har ändå samma tro, på att det fanns en förexisterande verklighet som människan föddes in i. Det verkar vara universellt. Som om vi inte kan handla om vi inte har någon temporalitet att komma ifrån...

Men hur kommer det sig att just du blir du och jag blir jag? Är det för att din far har en far som har en far som har en far, Och för att alla dom har träffat kvinnor med just dom gener som tillslut gör att du och jag någon gång i denna långa kedja ska kunna bli just dom vi är. Ni fattar vad jag menar
och om detta följer enda från starten som den biologiska förklaringen borde va? Om detta stämmer borde ju chansen för att vi blir vi vara extremt liten. Då ställer man sig frågan om det finns en förutbestämd bana. Att det redan var bestämt att vi skulle komma hit, och om det isåfall finns ett liv för "livet" för om allt på något sätt redan är uppgjort borde det ju finnas något innan man kommer till något "annat" (det vi kallar livet). Eller är jag helt ute och cyklar?

man säger att själen försvinner när man dör, men var finns den då innan man föds?

svår fråga men som jag tror så kan gud göra nya själar men han kan nog skicka till baka gamla själar också så kanske har man levt någon gång förut de vet man ju inte

Jag tror inte det existerar nån själ. Det är bara människans sätt att beskriva de funktioner i hjärnan hon inte kan förklara än...

"Jag tänker, alltså finns jag". Så fort hjärnan sätts ur funkton, upphör man existera? Men det finns ju folk som är hjärndöda men hålls vid liv av apparater, är dessa då endast skal av kött och blod? VAD är själen, kanske vi borde reda ut först. Ngt spirituellt eller går det att definiera vetenskapligt?

Själen växer med tiden, ju fler sinnesintryck och upplevelsen, ju större själ. Det är alltså något som byggs med tiden. Om den nu finns alls, personligen tror jag att själen inte existerar.