Vad händer före livet? [Sammanfogade trådar /Mod]

Tänkte på tråden "Vad händer efter döden".

Filosofiskt kan man säga att världen slutar existera för att Ego inte längre är där för att validera den.
Buddhistiskt så händer ingenting, allting är som det alltid varit.

Men före livet då?
Var finns man då?
Finns världen då?
Vad händer där egentligen, innan livet?

Läs lite biologi så kanske du förstår att man inte fanns innan man föddes. Enda som fanns var ens föräldrars gener.

Fanns ingenting förutom två människors gener?
Det låter lite konstigt, men ok.

Och innan man levde hade man inte fötts?
Men när var det, mer exakt...
Levde man inte när man var i livmodern,
innan man hade fötts?

Så precis när man föddes,
skapades allt det som inte var ens föräldrars gener,
som en omnipotent ögonblicklig Big Bang av subjektivt medvetande.

Låter lite romantiskt på något sätt,
lite magiskt och mystiskt.

Edit:
Är det sånt här dom lär ut på biologin nuförtiden...
Fantastiskt, jag kanske borde införskaffa mig någon kursbok och se efter

Där egot tar slut tar grundpersonligheten vid och tvärtom.
Egot är skapat av den här världen och har ingenting med grundpersonligheten att göra.

Innan vår nuvarande inkarnation existerar vi på ett annat plan, där vi väljer var och när vi vill inkarnera nästa gång, beroende på vilken kunskap vi behöver förvärva i den tredimensionella materian.

När du frågar "Finns världen då?" antar jag att du menar den tredimensionella värld du lever i och den individuella illusion som varje enskild människa lever utifrån, som är skapad av de omständigheter som han/hon växte upp under.
Världen existerar (liksom illusionen), men du har ännu inte degenererat till och formats av den. Egot har ännu inte tagit form.

Innan livet existerar vi i ett slags "vakuum", som inte kan uppfattas med den tredimensionella människans begränsade referensramar.
Eftersom att det inte kan uppfattas med tredimensionella redskap, är det inte heller uppbyggt av den trögflytande materia som vi i den här världen är vana vid. Alltså är det (tror vi) Icke-existerande, ett tomrum, ett vakuum.
För oss skulle dessa dimensioner te sig på detta sättet, men för en varelse som har förvärvat ett fyr-eller femdimensionellt medvetande är detta vakuum lika verkligt som den värld vi lever i, här och nu.

Intressant svar
Gillar hur du operationaliserar "ego" och "värld".
Det är koncept man kan tolka på lite olika sätt.

Jag har inte givit några direkta definitioner tillsammans med den första frågan.
Tänkte försöka minimera förförståelse/priming.

Vad har du för utgångspunkt när du tänker i termer av
"dimensioner", "illusion" och "grundpersonlighet"?
Illusion känner jag igen från Buddhismen,
och grundpersonlighet är väl någon slags essentialistiskt perspektiv inom Psykologi.
Är det så du fått ihop det också?
Jag har aldrig tänkt på det här sättet tidigare, speciellt inte med dimensioner.
Det är spännande!

Precis, men detta är filosofi, inte vetenskap.

Ja, att en del aldrig fattar!

Allt hänger nog på ens åsikt om själens eventuella existens (och natur).

Jag brukar föreställa mig människan som en Boll, rent mentalt.
Där den innersta kärnan är vårat medvetande, och ytterst våra "instinkter" eller vad man ska kalla det.. Tex hjärtslagen..

Hela världen vi ser, ser vi inte först igenom en innersta kärnan, medvetandet, utan medvetandet reflekterar bara över det som når längst in.
Det har ofta genom turen genom Bollens yttre lager behandlats på flera sätt, vilket styr hur vi reagerar på det, bra eller dåligt, panik, glädje ja, känslor, etc..
Ser jag en cigg, beror det inte på mitt medvetande vad jag i första hand känner eller tänker då, utan det beror på bollens yttre lager (alla lager innan medvetandet) som formats av uppväxt, omgivningen.. Ja vad ska man kalla det..
Helt enkelt format av all "input" vi fått genom våra liv.
Bleh, mer orkar jag inte förklara just nu., inte rätt tråd heller.

Men kort sagt, medvetandet (läs själen, jaget) finns inte i människokroppen från början, utan växer fram i takt med att vi får tillräckligt mycket "input" att reflektera över. Det är först då vi bygger upp ett medvetande och ett trejepersons perspektiv. Innan är vi relativt nära apor, i deras vuxna hjärnkapacitet.
Från början vill jag alltså hävda att bara det yttersta lagren av bollen finns, och kärnan/inre lagren växer fram med tiden, med upplevelser.

Så enligt mig själv, "lever" vi inte (medvetande/jaget mässigt) när vi föds, utan när vi börjar göra medvetna reflektioner över saker och ting, ja helt enkelt får förmågan att vara medvetna om vad som rör sig i huvudet, och inte bara agera rent "instinktivt"..

Ingen aning om vilken ålder det rör sig kring..

En sak jag vill tillägga dock är att jag nästan inte någonstans ser "mig själv för 10 år sen" som Mig. Den personen utvecklades bara till den jag är idag, och det är det ända jag har gemensamt med mig själv för 10år sedan, eller 19år sedan då jag föddes..

Jag tror det finns liknande tankar inom yogisk filosofi.
Fast där är det andra sorters lager, olika själar.
En kärlekssjäl och en spitiruell själ osv.

Men den här bollen (jag gillar den metaforen),
även om medvetandet är separat från kroppen,
varför finns inte medvetandet utan den?

Som fenomenologerna ser medvetandet är det bara "potentialen till",
utan allt det som gör medvetandet till det det är.
Som potentialen till kärlek, eller potentialen till resonering.
Så om kärlek och resonering är en bit längre ut i bollen,
är potentialen till dom längst in i bollen.
Men fenomenologiskt, eller rättare sagt transcendentalt fenomenologiskt,
finns medvetandet oavsett om "intentionaliteterna" finns.
Som Descartes "Cogito ergo sum", Jaget och Tänkandet är separerade.
Men Tänkande behöver Jaget lika mycket som Jaget behöver Tänkande.
För hur kan man tänka på något utan förmågan att tänka, (Själen,Jaget,Medvetandet)
men likaväl kan man inte tänka på något utan att ha något att tänka på. (Intentionaliteter som hat och behov)
Så medvetandet är bara en potential-till,
vilket gör att medvetandet kan finnas utan kropp, utan erfarenheter.

Jag säger egentligen inte emot att medvetandet växer fram genom erfarenheter.
Men det är inte så automatiskt bara för att medvetandet kan vara skiljt från dessa erfarenheter.
Det måste vara något annat som gör att medvetandet växer fram efter hand.

Man börja leva vid den 21 veckan eller vad det är? Innan dess kan man döda den jäveln.

Ja, precis, det är ju en fråga om moral&etik också.
I Sverige kan vi rädda jätte-förtidigt-födda barn,
så vi har andra regler än länder där plötslig-spädbarnsdöd fortfarande är största problemet.

Jag vet inte hur dom resonerar faktiskt.
I USA är det mycket om religion, inte så filosofiskt.
Men i Sverige försöker man iallafall definiera "Liv",
har en medicinsk-etisk nämnd till och med.
Det är ju ren filosofi

Själv tycker jag alla "liv" ska få leva,
men jag vet faktiskt inte riktigt vad som är liv.
Träd ser väldigt levande ut, med sin klorofyll.
Och vissa buddhister pratar med stenar...
Lite overkill kanske, men ändå.

Läs "The Selfish Gene" av Richard Dawkins, det är mer filosofi än vad det är biologi, intressant det här med memes.