Vad händer före livet? [Sammanfogade trådar /Mod]

Jag googlade lite och kollade på http://en.wikipedia.org/wiki/Meme
Det är onekligen intressant,
verkar kunna förklara mycket.
Men egentligen är det mest en metafor för socialisationsprocesser och samhällsstrukturer,
ungefär som kaosantropologi applicerar kaosteori på antropologi.
Alla vill skapa en ny term, för att på så sätt få in sitt namn i läroböckerna.
Men ofta speglar dessa nya termer gamla koncept som man länge vetat om.
Hos memetic ser jag spår av klassisk etnologi, kognitiv antropologi och fenomenologi.

Jag antar att det är relevant på två sätt här.
Å ena sidan kan man argumentera för att memetiska processer
formar en persons medvetande efter födsel.
Å andra sidan kan man se memes som en persons medvetande efter och före livet.
Som att lämna spår i snön för någon annan att gå i,
eller som att gå på en stig som andra trampat upp.
Spännande!
Då kan man verkligen snacka om spöken,
att lämna en bit av sin själ i ett memeplex.

För tankarna inte helt osökt till Ghost In The Shell. (Eller Real Dive)
Där människors medvetanden kunde sippra omkring på internet,
påverka varandra, smitta varandra, kombineras, och arbeta tillsammans som ett.
Egentligen precis som i verkliga livet också förstås,
fast mycket mer reaktivt och självreproducerande.

Grundpersonligheten är själen; det ursprungliga jaget, tabula rasa, eller vad man nu vill kalla det.
När du föds är du inte ännu formad av den här världen.
Du har inga bestämda uppfattningar om någonting utan ser allting helt objektivt.
Människor i din omgivning gör under din uppväxt allt för att forma dig enligt sin egen världsbild, deras illusion.
Ett barn har inga ideal, inga bestämda mått med vilka det bestämmer verkligheten.
Men som människa vill du att allting ska stämma in på din världsbild, på din illusion. Ser du någonting som inte passar in i din begränsade världsbild reagerar du med ilska, hat eller avsky.
Du gör det till din uppgift att anpassa barnet - på gott och ont - till den världen som du själv en gång har blivit ofrivilligt anpassad till.

Många uppfattar t.ex att de var mer öppna, levde mer i nuet och var lyckligare som barn. De var fria att göra fler saker och var inte begränsade av vuxensamhället.
"Passa på nu, för snart blir du vuxen och då är det roliga över", säger föräldern till barnet.
Anledningen till att människan upplever vuxenlivet som tråkigt, meningslöst och slentrianmässigt är för att människan har tappat kontakten med sin ursprungskälla - med själen, tabula rasa - och lärt sig att se världen ur ett subjektivt perspektiv.
Redan efter några år i den här världen börjar ett barn anta specifika uppfattningar om vad som är fult och vackert, t. ex.
Dessa uppfattningar är inte barnets utan kommer helt och hållet från omvärlden.
Omvärlden är en del av ett flocktänkande - ett djuriskt samhälle där massans/flockens åsikter formas av flockens starkaste, Ledaren.
Ledaren är människorna vi ser på TV, politikerna, kändisarna, föräldrarna.
Människor som vi likt djur följer - och utan att ifrågasätta anammar vi deras tankar och åsikter.
På så sätt är vi fortfarande fast i djurriket, eftersom att vi fortfarande till stor del formas av vad flocken tycker.

Med tiden blir barnet alltmer anpassat, alltmer integrerat och degenererat och upplever hur spontaniteten och den barnsliga glädjen alltmer försvinner.
Ni säger:
"Allting var så enkelt när man var liten."

När du dör börjar så sakteligen avskalningen till din ursprungsvarelse; själen, tabula rasa. Du har integrerats i den här världen för att förvärva vissa erfarenheter och du lämnar den för att sedan försvinna upp i det tomrum som är den fjärde dimensionen - den förlängning av verkligheten som den tredimensionella, illusionstänkande människan inte kan uppfatta med sina fem sinnen.

Läs på om matematiska dimensionsbegrepp. Dessa är mycket betydelsefulla och går på alla sätt och vis att applicera i "verkligheten."

Före livet existerar du inte, för när befruktningen har tagit rum så har du blivit en person som utvecklas. När din hjärna börjar utvecklas så utvecklas också själen. Jag tror inte att själen är mer avancerat än dina elektriska impulser i hjärnan. Allt prat om dimensioner, reinkarnation, nya själar osv gör mig ganska skeptisk. När vi sedan dör så avtar hjärnans elektriska impulser långsamt, och när hjärnan sedan har slocknat helt så existerar vi inte längre alls.

Källa på det?

Jag gillar den här tankegången.
Så ett befruktat ägg är en person.
Vissa som säger att Schimpanser inte är personer...
Det gör att ett befruktat ägg har samma lagliga rätt som alla andra personer.
Spännande.

Sen att en död kropp inte existerar,
bara för att hjärnimpulserna avtagit. Också spännande.
Försvinner bara kroppen då, eller hela världen överhuvudtaget?
Det är ju inte riktigt frågan här, passar sig bättre för "Vad händer efter döden"-tråden.
Men det är intressant.
För innan man skaffat en kropp är man inte bara vid liv,
man är en person. Men innan kroppen försvunnit, så existerar man inte.
Dom flesta bio-determinister säger tvärtom,
att man är en person först vid födsel och att man slutar existera
först vid total förmultning.

Men det svarar inte riktigt på frågan.
"Man existerar man inte innan livet."
Vad betyder det, dyker man upp ur ingenting?
Något finns väl, eller?
Var är Jag, innan jag börjar leva?
Finns det något för mig att finnas i,
eller finns inte världen överhuvudtaget?
Rent logiskt, om Jag finns så finns det en värld att finnas i.
Men kan det finnas en värld att finnas i om Jag inte finns?
Varför då i så fall...

Källa, ptja, för mycket fritid, discovery channel, national geographic, mina egna tankar. Det låter bara logiskt i min mening, klart att det kanske inte alls är så, vad vet jag om "själen", men att det skulle vara något heligt, nja.

Sedan angående yidakis inlägg. Jag tror inte på att vi är någonting från början, tomma skal, för att lära, vi har inget ego, vi kan endast uppfatta den verklighet våra fem sinnen greppar, och försöka förstå oss på den. Jag menar, är det en slump att barn lär sig prata så fort, jag menar jag har verkligen svårt idag att lära mig ett nytt språk medans en 1åring lär sig väldigt fort.

Beror på hur man dör, men det avtar väldigt sällan långsamt.

Jag tycker det där uttalandet låter lite konstigt, men det är nog för att jag studerar biologi.

Självklart kan olika människor ha olika syn på vad som finns innan, under och efter livet - särskilt i detta delforum - men följer man vetenskapen finns innan befruktningen en spermie (bland många andra) och ett ägg, när spermien tränger in i ägget och deras "arvsmassa" kombineras till att bli en zygot (befruktad äggcell). Denna befuktade äggcell har ännu inget medvetande då detta kräver ett fungerade nervsystem (hjärnan). Zygoten börjar dela på sig och cellerna differentierar, d.v.s. utformas till sina slutliga former. Vissa blir muskelvävnad, vissa nervceller, andra dör (de som satt mellan fingrarna t.ex.).
När man anser att medvetandet kommer till är diskuterbart, hur mycket hjärna behövs för att en människa ska anses ha ett medvetande?
Där tycker jag att man kan ta avstamp för en filosofisk debatt.

Men är man religiös på något av diverse olika sätt, eller bara inte håller med, kan man ha en uppsjö av andra tankar och åsikter om det hela. Här är min biovetenskapliga. Håll till godo =)

Det här blir lite hönan och ägget...

Men det fanns ett ägg och en spermie,
inte bara två människors gener?
Men inget annat än det,
inga föräldrar och en hela värld med människor till exempel?

Men det är två delar iallafall,
vare sig det är två föräldrar eller en spermie och ett ägg.
Så innan man levde var man två olika saker,
som kombinerades till en.
Men ägget och spermien, var dom inte vid liv?
Om man var dessa två delar, och dom var vid liv,
var man inte vid liv redan då?

Frågan var vad som händer före livet,
inte hur det gick till när man gick från att vara spermie och ägg till nyfödd människa.

Det beror på hur man definierar vid-liv förstås.
Är det bara att man kognerar som medvetande varelse,
då är träd och människor i koma inte vid liv...

Vad tror du Yidaki? skulle gärna vilja höra din teori om du har en

En man och en kvinna klär glatt av sig.
De hoppar i säng.
De gör saker.
Kvinnan blir tjock.
Barnet pluppar ut efter 9 månader.

Några frågor?

Det är en svår föreställning egentligen.
Å ena sidan kan man tänka sig att vad som än händer efter döden är väldigt likt det som händer före livet, det kan vara vadsomhelst från att man inte existerar överhuvudtaget till att man är reinkarnerad till något annat, eller att man är limbo/himlen/ett med den stora anden. I det fallet spelar det inte så stor roll om man tror på vetenskap, religion eller nihilism. Det blir som en sluten cirkel, hemresan på en semester, deja vu. Det som var förut är igen, typ.

Men det är en ganska tråkig föreställning, och etnocentrisk, imperialistisk, objektivistisk. Då vore det roligare att tro att man blev nedkastad från himlen för att man skulle lära sig någon viktig läxa, eller att man av ren viljekraft drog ihop atomerna som blev ett befruktat ägg, eller att man är en klonad människa som utomjordingarna satt i en teater där alla utom en själv är syntetiska individer för att testa och se hur man beter sig som människa i en naturlig miljö.

Men det blir inte mer sant för att det är "roligt"
Jag vet inte riktigt vad som händer före livet.
Kanske innan det som vi kallar kolbaserade livsformer blev till,
fanns det eteriska livsformer, eller kiselbaserade livsformer,
eller robotar, som gick runt i perfekt harmoni med
resten av universum. Till en dag då dom hade så
fruktansvärt tråkigt, så dom började städa,
städa bort alla spår av att dom någonsin funnits,
och sen gick och la sig, la sig och sov.

Men den filosofiska frågan är ändå kvar.
Fanns Jag innan Jag hade ett medvetande,
och i vilken sorts värld interagerade det Jag med andra Jag...
(Jag i plural)

Jag kan väl bara finnas i relation till andra,
utan andra Jag är ju Jag inte Jag, då är Jag Allt/Inget?
Hmm. Alltså, det är det där med intersubjektiviteten.
Om subjektet kräver objektet lika mycket som
medvetandet kräver objektet lika mycket som
objektet kräver subjektet, då är Jag intersubjektiviteten självt.
Jag är det som finns mellan mitt själv och andras själv,
precis som en kräftskiva är både stolarna, borden,
kräftorna, lamporna, spriten, människorna och sången.
Inte en del separat, och inte alla delar bara satta som ett pussel.
Helheten är större än summan av delarna, det är livet självt.
Livet är det som får saker att hända, det som ger saker mening.
Livet skapar sig själv, genom intersubjektiviteten,
precis som subjekt skapar sig själva.

Så, hela världens historia, hela världen, all materialitet,
alla människor, allt liv, hela kosmos, big bang, allt,
skapades när Jag skapades.

Eller?
Jag är inte säker, men det låter som att det fungerar