Citat:
Ursprungligen postat av
Gigant_Superman
Är bekymmrad, vilka på forumet som just nu läser vet att dom har cancer? Vill veta för vilka förvarningssymtom man har? Min vän hade inget, men bara pang på så fick han beskedet. Genom en svullen knöl i ljumsken, samt i halsen. Men är inte det lättbotat? Hur ska man stötta?
Jag har nyligen diagnosticerats med ovarialcancer. Den har inga symtom, i regel inte förrän det är för sent. I mitt fall fick jag liknande symtom av en stor, ofarlig cysta, som också var på plats och gjorde väsen av sig. Den tryckte på urinblåsan så att jag fick trängningar liknande de man får av en urinvägsinfektion men utan bakterier i urinen. Principen är densamma som när ett barn trycker på urinblåsan uppifrån och den gravida kvinnan springer på toa stup i kvarten för att hon känner sig nödig oavsett hur lite som är i blåsan. Jag fick också en mage som ser ut som en gravid kvinnas utan att vara gravid. Dessutom växte cystan så snabbt att den både kändes och syntes från utsidan. Det var läskigt. För övrigt beror på cancer mest troligt på att jag har haft endometrios.
Vid operationen såg det bra ut, men inuti min ena äggstock låg ändå en cancer och det fanns cancerceller löst i buken så jag genomgår nu en cellgiftsbehandling och håller precis på att tappa håret (och jag menar ÖVERALLT där man har hår på kroppen, stort som smått), dels tunnas det ut, dels kan jag rycka loss tussar utan att det känns alls.
Jag tror inte att man någonsin, någonstans kan säga att cancer är lättbotat... Om det upptäcks tidigt kan det ibland räcka med bara operation, men ofta behövs cellgiftsbehandling också, som i mitt fall och/eller strålning om det går att stråla (som vid bröstcancer). Detta hjälper dock inte alltid och även när det hjälper händer det ju att cancern kommer tillbaka, så din vän är nog inte så road av att du börjar snacka om hur cancer är så lätt att bota nu för tiden. Eftersom tråden är gammal är väl frågan inte så aktuell just nu längre för just dig TS, men det finns säkert någon som läser tråden och undrar samma sak, så jag svarar hur som. Det är lätt att tro att den typen av kommentarer är positiva och uppmuntrande, men jag skulle känna att det var nedvärderande mot situationens allvar. Man får ofta dödsångest och oro, olika mycket för olika människor, när man får en livshotande sjukdom och att då börja prata om att situationen är en baggis är inte så lämpligt.
För min egen del vill jag helst ha stöttning i form av att jag kan göra någon roligt, stort som smått, med mina vänner. Jag är rätt trött på att cancern tar över mitt liv och att jag ofta mår dåligt. Jag vill fika, gå på bio, ha kul! Helst att man bestämmer sig dagen före eller några dagar innan, med förståelse för att jag kanske mår dåligt just den dagen och måste ställa in. Jag fick krupp på mina kompisar senast igår som vill planera en resa till ett ställe och på allvar tror att jag klarar att sätta ett datum. Visst, om de fattar att det är preliminärt för mig så ok, men jag kan faktiskt inte kontrollera min hälsa som det är just nu. Idag till exempel är det så mycket som jag hade velat göra, men trots att jag mår rätt ok måste jag hålla mig undan folkmassor och människor som är sjuka (räkna alla barn, oavsett påstått hälsotillstånd) för att jag ligger på tok för lågt i vita blodkroppar. Hej, lägenheten, lär se mycket av dig. Jag gillar att vara aktiv, så detta känns som att bli placerad i fängelse. Jag vill bara känna att jag kan ha kul ibland, ha en livskvalitet, ett socialt liv etc. Så det är nog rätt lätt att stötta en kompis som har cancer bara genom att fortsätta vara där som kompis, men det är nog bra att prata med personen om hur livet förändrats, så att man fattar att livet efter kalendern inte är som förut och kan anpassa sig lite till det.
Jag tror dock tyvärr att det kommer att bli så att folk ringer mer och mer sällan, för man är ju inte lika rolig som förr, uppenbarligen.
