Hur många av er just nu har cancer, och var? Fick bekräftat att en vän har cancer.

Har du fått något svar? Lider verkligen med dig och förstår din frustration.

Var själv i samma sits för några år sen, fick vänta 6 veckor från första sjukhuskontakten tills jag fick reda på vad jag hade.
Inte kul alls.

tumör i hypofysen, tydligen ganska ovanligt. Någon i samma sits som mig?

Fyfan för Cancer.

Gråter nästan av att bara höra namnet

Hur har det gått för alla er här i tråden? vi är nog många som undrar och tänker på er!

Nu är det eju ett tag sedan jag skrev här...
Men en kort sammanfattning....

Svärfar dog i november 2011 i Cancer.

3-4 veckor senare fick jag själv veta att jag hade cancer i njuren.
Den cancern opererades i början av januari. Hittills fungerar allt som det ska med kroppen.
Men man håller på att se ut som en provdyna för skalpeller.

En tumör i hypofysen är nästan alltid godartad, så det handlar inte om cancer.

Ibland påverkar den olika hormoner i kroppen och ibland är den stor och kan trycka på vävnad omkring och i bägge fallen bör den tas bort.Det brukar gå bra för de allra flesta som gått igenom en sådan operation så du behöver inte oroa dig.

Men tala med din läkare och se till att du få svar på alla frågor.

Jojo, det är jag medveten om. Men det är ju lite i samma ämne kan jag tycka.

Mmjo, men dem segar som fan och vill inte operera bort skiten, dem vill se hur det går med bara medicineringen först

Vad trist att läsa om alla som drabbats här i tråden! Hoppas verkligen att det går över. Att människor än idag dör i sjukdomar trots läkekonstens utveckling är bara tråkigt.

Som jag förstått det så ökar risken avsevärt om man har cancer i släkten, dvs genetiskt? Kan jag anse mig lyckligt lottad då som inte har en enda i släkten (på moderns samt faderns sida) som drabbats? Ibland har vissa tyvärr mer tur än andra.

Hoppas ni blir bättre.

Jag fick en hjärntumör i lilla hjärnan och det visade sig att den var elakartad, medulloblastom.. hade jag vetat vad som väntade efter operationen så hade jag nog bestämt mig för att dö. det var min vilja till att leva som gjorde att jag lever idag. jag hatar det, så in i helvete! jag var bara 15 bast när jag drogs in i vuxenvärlden. Saknaden från mina vänner då, hur alla bara drog sig undan. folk man växt upp med, gå i samma klass med, ens jävla granne såg på dig som om du vore nån random person för dom. Idag är jag friskförklarad, men det är fan inte lätt att komma tillbaka. Sjukdomen gjorde mig ful, personlighetsförändrad, smal, dålig aptit osv. Jag vill bara försvinna och inte leva mer, vill bara vrida tillbaka tiden till när jag var 15 år och göra om dom åren på rätt sätt.

Det låter som ett riktigt helvete men låter du ditt liv bli förstört så har cancern vunnit. Har du funderat på terapi eller något?

Håller med föregående kolla åtminstone vad det finns för terapi. Eller kanske det bästa som jag tror finns tillgängligt att prata med någon som varit med om samma sjukdom. Är ett rent helvete att drabbas av en sådan sjukdom när man är så ung och då det bästa är att prata med någon som varit med om detsamma. För det finns bra hjälp att komma tillbaka. Du ska inte tycka något mindre om dig för att du varit utsatt för detta, inget som du kan hjälpa alls. Se framåt bara och tänk på detta att prata med någon för det hjälper.

Min morbror fick nyligen diagnosen läppcancer. Tydligen invasiv skivepitelcancer!