Sir Winston Churchill

Andra världskriget gav Myra Collyer ett tillfälle att komma hemifrån, bli flyglotta och träffa snygga unga piloter. Trodde hon. I stället placerades hon i Winston Churchills hemliga kommandocentral, en bunker under regeringskvarteren i London som i dag är museum.

Först många år efter kriget förstod Myra Collyer vikten av den bunker där hon arbetade.
Det har nu gått 70 år sedan andra världskrigets utbrott och bunkern, The Cabinet War Rooms, först togs i bruk. Här styrde premiärminister Winston Churchill och kärnan i hans regering, krigskabinettet, ansträngningarna.
Tonen var myndig. När de olika cheferna för brittiska armén, flottan och flygvapnet rapporterade till premiärminister Winston Churchill i bunkern, möttes de av en skylt. På den stod:
”Var vänlig förstå att i detta hus råder ingen depression och vi är inte intresserade av möjligheterna av en förlust. Dessa existerar inte.”
Citatet kom från drottning Victoria, men det var också typiskt för Churchill. I bunkern debatterade kabinettet hetsigt om de trots allt skulle förhandla med Hitler. Den debatten upphörde när Churchill drev igenom beslutet, just i bunkern, att kriget skulle föras tills dess att Tyskland villkorslöst kapitulerade.
Det är en klaustrofobisk plats, trångt och varmt – och än värre var det under kriget. Luftkonditioneringen var underdimensionerad och lät förskräckligt. Luften blev inte bättre av att de flesta som arbetade där rökte.
– Jag förstår inte varför alla ältar om rökningen, utbrister Myra Collyer, när DN får en pratstund med henne.
– Det var ju så på den tiden. Det var ingen som tänkte på det.
Vid 18 års ålder fick Myra Collyer kliva ner i bunkern. Hon arbetade där under ett år som stenograf och skrivbiträde.
Att arbeta tolvtimmarsskift i en underjordisk bunker ”med gamla gubbar på 38 år” var inte precis det liv som Myra Collyer hade tänkt sig när hon blev flyglotta.
– Nej, jag ville ju träffa de unga snygga piloterna, säger hon.
Bunkerlivet var långtråkigt. Och inte kunde hon förmå sig att bo i en av de sovsalar som fanns där nere – tillsammans med råttor och spindlar. Nej hon trotsade mörkläggningen och bombanfallen för att gå till sitt logement i stället.
Kontrasten mellan Myra Collyers värld och den som hennes chefer upplevde kunde inte vara större.
Sir Alan Brooke, generalstabschefen, var sensommaren 1940 övertygad om att Storbritannien skulle invaderas. Den brittiska armén hade kastats ut ur Frankrike och endast 1 100 unga piloter stod mellan Hitler och seger.
I rummet där kabinettet sammanträdde syns djupa skrapmärken på armstöden till Churchills stol. Det är märken efter hans klackring, när han irriterat trummade med fingrarna. Mellan varven flyttade han ringen från den ena handen till den andra och därför är märkena identiska.
Myra Collyer såg honom vid ett par tillfällen, men hon pratade aldrig med honom.
– Inte släppte de fram oss till honom, inte, säger hon med en knyck på nacken.
När freden kom stängdes bunkern och Myra Collier lämnade lottakåren, utan att ha fått tjänstgöra tillsammans med de snygga killarna i flygvapnet.
– Men jag gifte mig med en pilot i varje fall, en man som flög både Spitfire och Hurricane, säger hon och skrattar vid minnet av hennes seger över krigsplaceringen.
De båda flygvapentyperna avgjorde slaget om Storbritannien, hösten 1940. Segern gjorde att Hitlers arméer aldrig kunde paradera på Londons gator.
DN:s korrespondent i London.